Hon är alltid med i finalen

För sjätte gången har Azerbajdzjan valt att ställa upp med en låt som Sandra Bjurman varit med om att skriva. Varför slår hennes låtar så bra just där?

– Jag vet inte riktigt vad det är, säger hon. De senaste åren har dessutom låtarna lämnats in anonymt och sedan har en jury bestämt vilken det ska bli. Förra året var jag med på en – och den vann. I år lämnade jag in tre låtar tillsammans med Dimitris – en av dem vann.

Låten ifråga heter X My Heart, sjungs av artisten Aisel och Sandra har skrivit den ihop med greken Dimitris Kontopoulos.

Det är så det brukar gå till – låtarna kommer till i samarbeten med andra personer, så det är flera som får dela på äran. Det kan gå till på många olika sätt; medförfattarna kan finnas både långt borta och nära.

– Jag tycker om att skriva lite utanför boxen, funderar Sandra. I Eurovisionrummet är det inte jättehögt i tak vad gäller text och teman, men jag försöker alltid pusha och tänja på det lite – kanske är det så jag hittar något som går hem.

Och det är inte bara i Azerbajdzjan hon slår. Hennes låtar har placerat sig högt flera gånger; 2011 gick det till och med så bra att hennes låt Running Scared vann finalen.

För det mesta har hon alltså skrivit för Azerbajdzjan, men en gång har hon representerat Ukraina.

För den svenska melodifestivalen har hon skrivit för och med Louise Hofsten, som tävlade 2013 med Only the Dead Fish Follow the Stream – eller Fisklåten, som Sandra kallar den för att spara tid.

Samarbetet med Louise Hofsten hade hon för övrigt inlett redan tidigare och det fortsätter.

– Vi håller på med hennes nästa platta.

Hon berättar att Louise Hofsten varit nere ett par dagar innan den här intervjun så att de kunde jobba ihop:

– Men vi skrev faktiskt en låt tillsammans över Facetime – jag tror att det eventuellt kan bli singeln.

Till den låten fanns redan en bakgrund av Stefan Örn, som Sandra Bjurman ofta jobbar med. De fick kontakt genom Anders Bagge, en annan låtskrivarpartner.

Sandra Bjurman växte upp i Limhamn. När hon flyttade till Stockholm, 16 år gammal, var det för att utveckla sig inom dans i Svenska balettskolan.

I alla fall var det så mamma hade tänkt det. Hennes egna drömmar hade börjat dra åt ett annat håll:

– Min baktanke var att börja göra musik.

Så hon var runt i olika studior, skrev musik, spelade in låtar – ” ... som aldrig gavs ut”. – och lärde känna folk i branschen.

När så musikgymnasiet Rytmus öppnade intill balettskolan sökte hon dit – och kom in.

– Jag gick där ett år, men nej – jag kände mig plötsligt så dålig. Jag är självlärd, kan inte noter, ingen teori – jag förstod det inte så bra. Jag fick ut mer av att stå i studion.

Och så gjorde hon.

– När jag var 19 blev jag sajnad av Universal i Stockholm. Då kom min son och då lade jag allt på is, flyttade ner och köpte lägenhet i Malmö.

Mot slutet av decenniet började hon tillbringa mycket tid i Stockholm igen, samarbetet med Anders Bagge och Stefan Örn kom igång ordentligt. 2008 var hon medförfattare till Årets låt i Litauen.

2010 började hennes ännu pågående affär med Eurovision Song Contest.

Men det är alltså inte säkert att hon åker till finalen:

– Fast jag är halvt portugisisk; mamma är från Madeira och jag har släkt i Lissabon.

Ett viktigt skäl för att stanna hemma är att hennes band har kostsam studiotid inbokad inte långt efteråt och inför det vill hon planera så att de utnyttjar de dyrbara timmarna så effektivt som möjligt.

Hennes band heter Bjurman och har drygt två år på nacken.

– Jag har länge velat ha ett band. Som i högstadiet: stå i replokalen, göra musik tillsammans, ha gemenskapen.

Sandra har de senaste åren arbetat för att komma loss från vad hon upplevde som begränsande kontrakt med skivbolag och förlag och bli helt sin egen. För några månader sedan var det fullbordat.

– När man ligger på ett stort bolag tar det väldigt lång tid från idé till lansering. Det tar ungefär ett och ett halvt år från det att man skriver en låt tills man får dela den med publiken.

– Att skapa musik är ju ett slags energi, något som lever – man vill inte vara trött på låten redan innan den kommer ut.

Så nu odlar hon en helt annan inställning.

– Målet är att bandet ska ge ut en singel i månaden.

Och det gör de.

Ännu snabbare går det på ett annat spår. På vad de kallar Music Diary lägger bandet varje söndagskväll klockan 21 ut en inspelning, gjord med mobiltelefon, på sin Youtubekanal. Det är fem, sex minuters improvisation som har klippts ner till runt tre minuter.

– Det är läckert – i dag är så mycket musik tillrättalagd och polerad.

– Det är inte det här. Men jag har alltid gjort musik på det här sättet, jammat ihop något. Det kan nästan bli lite magiskt – man vet inte riktigt var det kommer ifrån.

Repetitionslokalen finns just nu i hennes och maken Henriks – också musiker, men i ett helt annat sammanhang – villakällare. Det är där hon spelar in Music Diary på sin mobiltelefon, som hon sedan också använder för att bildsätta materialet innan det läggs ut på nätet.

Det finns ett mer långsiktigt projekt också – det är där som den bokade studiotiden kommer in.

Sandra har också märkt att det är svårt att få livespelningar, så på den fronten tänker hon också lägga energi.

Allt det här gör att hon drar ner på arbetstiden i den klädbutik i Malmö där hon också jobbar.

Apropå kläder berättar hon att hon i sina första Eurovisionfinal såg till att vara mycket mer inblandad i allt som rörde framträdandet, som kläder och styling, än vad hon är nu.

Nu har hon en mycket mer sansad inställning till evenemanget.