Johanna, 35, jobbar i Ukraina: ”Deras motståndskraft imponerar”

Hjärtat har hon nog kvar i Afghanistan. Den vistelsen, som varade i nära tre år, har satt spår. Många positiva, men i ljuset av vad som skett i landet, inte så hoppfulla.

Johanna Jönsson har många tjänsteår på svenska ambassader runt om i världen. Vä-tjejen som här hemma mest är känd för sin fotboll – hon spelade framgångsrikt i KDFF och i ungdomslandslaget under flera år – känner sig lika hemma i möten med olika regeringar.

– Men det är klart, jag har vid flera tillfällen kunnat knyta ihop min fotbollskarriär med denna. En slags fotbollsdiplomati, vilket känns roligt.

Hon var bland annat lagkapten för svenska ambassadlaget i diplomatkårens turnering i Bangladesh och fick sitta i tv:s morgonsoffa och förklara att kvinnor också kan. I semifinalen kom spelare från Saudiarabien och ville ta selfies med henne för att visa sina fruar.

Och så spelade hon, som enda kvinna, i ambassadens vänskapsmatch mot Afghanistans fotbollsförbund i Kabul.

– Det var spännande, jag var ensam om att representera kvinnor och kunde visa på flickor och kvinnors rätt till sina kroppar, till rörelse och utbildning. Men minnet är också tungt, eftersom vi spelade på den nya nationalarenan som ligger precis bredvid den gamla.

Den som användes som avrättningsplats när talibanerna tog makten på 90-talet.

Men om vi ska vara ärliga var fotbollskarriären mest en grej hon gjorde under uppväxten. Framgångsrikt, ja, men ändå. När hon slutade 2008 var hon nöjd. Då hade hon börjat studera statsvetenskap med inriktning på freds- och konfliktvetenskap och var riktigt sugen på att arbeta utomlands.

– Drivet ut i världen har jag haft sedan jag var ung.

Hon fixade praktikplats på UD och fick också jobb där efter sin masterexamen, på säkerhetspolitiska enheten. Superintressant, men lite för långt från verkligheten, tyckte hon.

Hon fick en chans på ambassaden i Nairobi, på dess Somaliasektion, vilket gav mersmak. Därifrån sändes hon 2017 till Afghanistan och jobbade med återuppbyggnadsfrågor. Då pågick förberedelser för fredssamtal och även om läget var svårt, fanns förhoppningar.

– Av alla de länder jag jobbat i är det Afghanistan som jag längtar tillbaka till. Det är ett mycket vackert land och vårt arbete där kändes verkligen viktigt. Nu när man ser hur situationen är känner jag en stor sorg.

Kontrakten i yrket är ofta på ett år och man stannar sällan längre än två, tre år. I alla fall inte i konfliktzoner.

– Livet är så speciellt där, det är inte hälsosamt i längden. Man ska inte vänja sig vid att se tungt beväpnad militär överallt, att inte kunna röra sig fritt.

Johanna ville interagera mera och kom till Bangladesh, där hon jobbade under pandemin. Därifrån sändes hon till Amman i Jordanien, och nu är hon sedan en månad på sitt nya uppdrag i krigets Ukraina. Hon sökte sig dit. Ett drömuppdrag.

– Ja, om man kan säga så under den situationen som är. Men jag känner att jag med min erfarenhet av konflikthärdar kan vara med och bidra. Kriget i Ukraina är det största vi haft i Europa sedan andra världskriget, att ett land blivit invaderat på det sättet.

Så vad kan hon bidra med? Den röda tråden i alla hennes uppdrag har varit konflikthantering. Hon har erfarenhet av att samordna hjälpinsatser med både länders regeringar och olika samarbetspartners, vare sig det är FN, Världsbanken, civilsamhället eller andra nationer. Hon har kunskap om konflikter, medling och förhandlingar, men också om hur man fördelar det bistånd man kan erbjuda.

– Ukraina är det största mottagarlandet av svenskt bistånd någonsin. Allt ska hamna rätt förstås och vi ska inte göra samma precis sak som andra medfinansiärer gör, utan komplettera varandra.

Johanna jobbar också mycket med uppbyggnad av allt som raserats och med reformarbete för att Ukraina ska kunna gå med i EU på sikt.

– Det som imponerat på mig mest så här långt är den fantastiska motståndskraften ukrainarna visar. Livet pågår, Kiev är en europeisk storstad med restauranger och teatrar. Man kan gå på opera, men också hålla koll på var skyddsrummet är, eftersom det kan komma flyganfall när som helst.

UD avråder från alla resor till Ukraina på grund av det svåra säkerhetsläget. Men Johanna ser det som en förmån att vara på plats. Och det är alltid mer spännande att vara på en plats som är politiskt prioriterat. Tempot är därmed högre, det händer saker hela tiden.

Hon har nu varit ute i världen i åtta år. Hon har köpt ett hus utanför Brösarp vilket hon tänker på som hemma.

– Men man måste hitta sitt hemma här också. Jag brukar försöka promenera och lära känna området jag bor i. Sedan det här med att få nya kollegor, nya kontakter och nya vänskaper – det är ju en del av det roliga.

Tar du med dig något hemifrån?

– Nja, inga prylar, men västerbottenost, knäckebröd och kaviar brukar finnas i resväskan från Sverige.

Hon tror att hon flyttar hem till Sverige så småningom. Hon har varit ute länge, men drivs fortfarande av mötet med andra kulturer och den ökande erfarenheten och lärdomarna hon bär med sig.

– Jag tycker om att leva i nuet. Just nu är mitt liv i Ukraina.