Självlärda Shima drivs av att beröra

Shima Niavarani har just fraktat den sista pinalen från Dramaten efter tv-inspelningen av musikalen Shima är en übermensch. Hon har inte bara spelat alla 15 roller, utan även skrivit manus, regisserat, gjort scenografin och producerat.Har det varit roligt?– Roligt? Det här är mitt liv. Det är otroligt mycket hårt arbete, men i slutändan sover jag gott för jag har tagit besluten själv, säger hon och berättar i nästa andetag att hon har hunnit med ett 20-tal produktioner sedan genombrottet för sex år sedan. Då var hon 19 år.

Hinner du andas mellan varven?– Ja, min passion att beröra är mitt sätt att andas, att hantera verkligheten. Det är så jag fungerar som människa. Jag utgår ifrån det som flimrar till i hjärtat och går på min magkänsla. Det gör jag också i andra sammanhang, magkänslan är kärnan i det som är jag.Till skillnad från de flesta skådespelare och dramatiker har hon ingen yrkesutbildning.Hur har du lärt dig att domptera publiken så väl?– Tack för komplimangen. Jag är självlärd, jag har övat genom publiken. Jag går på intuition, min drift är att beröra. Därför bär det fram. Jag vill att folk ska bli berörda: gråta, skratta, uppleva något fysiskt när de ser en föreställning. Först då kan man förändras en smula.

Varifrån detta oändliga behov att beröra kommer är hon förtegen om. För att kunna närma sig andra måste hon behålla sina hemligheter, framhåller hon. Ändå en glimt från hennes dramatiska och händelserika förflutna:Som fyraåring flydde hon hemlandet Iran med familjen. Därefter flyttade de från det ena stället till det andra: Turkiet, Örnsköldsvik, Jämtland – och Upplands Väsby, på vars torg nioåriga Shima framträdde för första gången. Med Mariah Careys låt Without you.Häromdagen blev hon påmind om hur blyg hon var. En barndomskompis visade henne en gammal videofilm.

– Jag blev väldigt rörd av att se mig själv, eftersom jag var så blyg. Jag dolde mig bakom alla tjejer och vågade inte komma fram. Jag var blyg, känslig, inåtvänd och ofta omgärdad av vuxna. Jag var mycket själv med min fantasi. Jag talade riktigt lite, men skrev mycket. Jag har en hel kartong med dagböcker.Men av blygheten märks ingenting när hon står på scen.– Jag är inte asocial och jag har många vänner, men jag tycker mer om att existera med andra när jag står på scen. Det finns något extremt vackert i en folkmassa.