Skriver lokala limerickar utan snusk

Maximalt fyra ord, det var begränsningen i slogantävlingen. Filip Olsson skrev tre ord, vann en färg-tv och fick blodad tand. Det var runt 1970, nu har antalet verser, slogans och limerickar blivit desto fler. Den numera 87-årige före detta läraren reser sig från sitt bord inne på Kaptensgården, går bort till bokhyllan och tar ut en pärm. I den har han samlat de verser han skrivit och överst ligger några blad med lokala limerickar. – Från början var de inte lokalbetonade, det har de blivit först på senare år, säger han. Totalt ska det finnas ett 50-tal limerickar som han författat. Svårigheten är att få orden i rätt ordning så att betoningarna hamnar på rätt plats. – Jag försöker vara noggrann med rytmen, fast folk i allmänhet verkar inte begripa sig på rytm och meter. Jag har själv spelat en del musik och är intresserad av rim och taktfasta verser, säger han.

För att klassas som en äkta limerick ska första raden avslutas med ett ortsnamn, vilket begränsar möjligheterna och ökar risken för att versen blir krystad. Går det inte att rimma så får man helt enkelt förflytta sig till närområdet. Kanske förläggs limericken bortåt Vankivahållet, eller till Tormestorps höjder. – Tar du Hörja så finns det ganska många rim, men värre är det med Finja och Hässleholm. Det finns bara två ord som rimmar på holm, nämligen volm och olm. Förut visste jag inte ens vad en olm var, säger Filip Olsson. En limerick ska enligt reglerna innehålla en finurlig knorr, gärna något ekivokt. Men den gamle mannen från Ignaberga har sina principer. – Ofta vinner man på snusk, men sådana verser ägnar jag min inte åt, säger han. Trots det har det blivit en del tävlingsvinster. Inga bilar, men väl cyklar, resor och diverse apparater. Men för det mesta har han bara skrivit för att ha något att göra. Därför har det inte bara blivit limerickar utan också en hel del sånger. Som gammal speleman har han alltid försökt att komponera egna låtar, men när han var yngre hade han problem med att få till bra texter. Det egna skrivandet kom i gång först på äldre dagar. Ändå har det blivit en del besök i folkparker där han ackompanjerat en av sina döttrar och hennes kamrat, Ignabergaflickorna. En gång var de ända uppe i Gällivare. – Men det gav inga stora gager utan var mer som en hobby, säger han. I instrumentväg har det främst varit dragspel och saxofon som gällt för Filip Olsson, även om han också "kladdat med lite annat". Keyboarden som står under ett fotografi på honom och hans barnbarn – båda med dragspel på magen – har han fått först på senare år. – Fast numera hör jag så dåligt att tonerna inte längre låter rätt, säger han. I stället kan han ägna desto mer tid åt skrivandet av sina limerickar. Inspirationen får han från saker han hör och läser. Bäst tycker han det är när han kan skriva ihop något som stämmer med verkligheten, även om det mest har blivit osanningar. Någon limerick som skulle vara favoriten har han svårt att utse, men han bläddrar fram och tillbaka bland bladen i pärmen och fastnar till slut för en av dem. – Den här om Röke, den skäms jag inte över, säger han och ler.