Soini slets upp från hem land och föräldrar

Trädgården grönskar och när vi hör snabba, pigga steg ovanför våra huvuden misstänker vi först att det är fåglar ute på födosök. – Men titta, det är ju vår ekorre, säger Soini när Kurre oskyggt blickar ner på oss från uteplatsens tak. – Han brukar hälsa på.

Soini har bott i Sverige sedan han kom hit. Det här är hans hemland, men när det är landskamp på tv och Sverige möter Finland... – Sverige får gärna spela bra och vara duktiga. Bara de kommer på andra plats, säger Soini och skrattar. Det sade han också till Finlands statsminister när styrelsen för den riksomfattande förbundet Finska Krigsbarn nyligen åkte till Helsingfors. Det blev ett givande möte. – Det känns skönt att de avsätter tid på regeringsnivå till det här. Det har förmodligen att göra med dåligt samvete. 70 000 barn kom till Sverige under krigsåren 1939-1945. Barnen, mellan 0 och 14 år, kom ensamma eller i syskongrupper och alla hade de en adresslapp med sitt namn om halsen. – Barnen förstod inte vad det var för en lapp, så vissa bytte med varandra. Andra hade bitit och tuggat på den så att adressen var oläslig, berättar Soini. Barnen skulle räddas från krig och från fattigdom – men deras mödrar behövdes också till annat än barnpassning när männen drog ut i strid och Finland samtidigt skulle fortsätta att fungera.

Barnen överlevde men många fick svårläkta, själsliga sår. Inte minst när de revs upp från sin trygghet i Sverige och skickades tillbaka till ett land och ett hem som de inte längre mindes. – Fortfarande är det många som inte vill prata om sina upplevelser, säger Soini. – De säger att de lever här och nu och vill inte rota i det förflutna. Själv mår han bra av att få ventilera tankar och upplevelser och det är därför han engagerat sig i förbundet Finska Krigsbarn. Soini är ordförande i den sydsvenska delen och i torsdags hölls ett sommarmöte i Tyringe med ett 70-tal deltagare. Soinis fru Tuulikki är också medlem liksom 240 andra. – Vi känner en sådan värme på de här mötena. Vi brukar kalla det för släktmöte. Medlemmarna är våra vänner. Hur ser då Soini Anderssons historia ut? Från början hette han Soini Vähäkuopus och bodde i en liten by i de norra delarna av Finland. En av hans tidigaste minnesbilder är han ska lämna sina föräldrar och hans mamma lånat häst och vagn för att köra honom och hans syskon till nästa by tolv kilometer bort. Sedan skulle barnen fortsätta resan med buss till Uleåborg. Soini minns en episod från bussresan. – Det blev ett väldigt väsen, det var flyglarm, och alla sprang av och gömde sig i skogen. När Soini kom till Sverige visade det sig vid läkarundersökningen att han var sjuk och han placerades på barnsjukhus medan hans syskon kom till olika familjer i Tyringe. – Eftersom de inte kunde språket kunde de inte berätta att en bror saknades, säger Soini. Det var först efter att Lottachefen Helga Hedse, som tagit hand om Soinis storebror, engagerade sig som syskonen kunde återförenas åtta månader senare. Soini fick bo hos ett äldre barnlöst par. De ville väl, men saknade kunskap om hur de skulle ta hand om ett litet barn. – De förstod inte varför jag hade mardrömmar. Här fanns ju inget att vara rädd för. Som krigsbarn kände sig Soini ibland utsatt. Han förväntades vara tacksam och tapper och fick finna sig i att, tillsammans med andra krigsbarn, visas upp vid julbasarer och andra tillställningar. Och uppförde man sig inte fanns ju alltid hotet om att bli tillbakaskickad. Det var något som Soini och hans syskon absolut inte ville. – Finland framställdes som väldigt fattigt och eländigt, säger Soini, vars finska föräldrar efter krigsslutet kämpade för att barnen skulle komma tillbaka hem igen. Tyringeföräldrarna kämpade emot och först när flera år hunnit passera bestämdes det att två av syskonen skulle åka tillbaka och provbo i Finland under ett år. De stannade inte, men 1955 åkte Soini, hans bröder och syster tillbaka och hälsade på. Då hade de fått sex nya syskon. – Gården var precis som jag mindes den, fast mycket mindre. Mina nya syskon satt där på en bänk och tittade på oss. Min syster var den enda som kunde båda språken och hon hann ju inte översätta för oss alla. Ändå blev det en djupt positivt upplevelse, säger Soini. – Jag kände att nu spelar det ingen roll vad som händer. Jag har en fast punkt att komma till. Soini har nyligen ansökt om dubbelt medborgarskap och är snart både svensk och finsk medborgare. Han adopterades av sina Tyringeföräldrar 1963 och kommer att stanna här, men hälsar med jämna mellanrum på den del av familjen som finns kvar i Finland. Engagemanget i förbundet Finska Krigsbarn ger honom mycket och han önskar att fler blev medlemmar. – Många av krigsbarnen har klarat sig bra, medan andra har lidit i tysthet i hela sitt liv. Gör inte det. Kom hit istället! uppmanar Soini.