Som jag brukar säga…

…så är jag ingen sportfotograf. Överhuvudtaget alls.

 

Det finns ju seriöst duktiga fotografer inom det området så jag försöker helt enkelt fokusera på (hehe) annat, som detaljerna. I dag blev det mest fötter. Fötter tillhörande grymt duktiga tjejer födda 2007 och 2008.

Samt deras målvakt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På återseende.

Precis som alla andra så får jag lite fnatt…

…när våren börjar explodera färgmässigt. Gröna löv och så den där magiska grejen med de plötsligt gula fälten.

Raps.

Igår var det fluffiga moln och blå himmel och jag hade kameran med mig men tillfälle gavs inte att fota något böljande rapsfält. Oftast var bakgrunden helt enkelt skitful och min inspiration sjönk fortare än en betongklump som tappats från ett flygplan rakt ner i havet.

Men skam den som ger sig. I dag gjorde jag ett nytt försök. Trots vädret.

För visst är det tjusigt och bländande med allt gult mot en blå himmel men fanken också om jag inte tycker att raps i regn har något oväntat magiskt över sig.

Som när en tjurig regngud försöker hålla nere färgskalan men inte fattar att det är raps som är motståndaren. Dömt att misslyckas alltså.

Så, ett par lite blöta rapsbilder, med inslag av vindkraftverk, kan jag väl bjuda på, den sista faktiskt fotad inifrån bilen. Platsen är väg 118, strax utanför Kristianstad.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hästvedabranden – en söndag i ösregn och lera

Till slut så kom regnet, och det ganska så rejält. Under i stort sett hela gårdagen regnade det med varierande styrka, samtidigt som räddningstjänsten, hemvärnet och lantbrukarna fortsatte kämpa i skogen.

Jag anslöt mig till gruppen bestående av brandmän från Lönsboda, östra Blekinge, Höör och Bromölla som arbetade i en del av skogen där trädrötterna skadats illa med överhängande risk att de ännu stående träden skulle falla. Samtidigt som träd sågades ner för hand och brandmännen släckte glödbränder så körde en skotare för att rensa upp i området.

Brandens framfart har lämnat väldigt tydliga spår – och eldens totala oberäknelighet syns överraskande tydligt. Där allt är svart och bränt finns det plötsligt helt oskadade små områden, detta formar helt osannolika mönster.

Det var lerigt och bitvis ganska knepigt att ta sig fram i skogen, tung utrustning underlättar ju inte, och efter 3, 5 timme ska det erkännas att jag var ganska så mör i kroppen. Men när jag lämnade platsen och begav mig hemåt mot en varm dusch och efterlängtat torra kläder, så hade styrkorna i skogen fortfarande många timmar kvar att jobba.

Tack alla ni som har bidragit i denna enorma insats och tack till de brandmän som har stått ut med att ha fotografen i hasorna. Jag är tacksam över att ha fått möjligheten och äran att dokumentera det viktiga arbete som ni gör.

Nedan följer bilder från gårdagen. Det här tredje inlägget avslutar min rapportering från skogsbranden i Hästveda.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Och fotografen tackar för sig.

 

På återseende.

 

Hästvedabranden – några dagar senare

Det är fredag kväll.  Det har varit 25 grader varmt under dagen och nu sjunker temperaturen sakta medan ett mjukt kvällsljus rullar in och bäddar in naturen. Jag kör längs den smala vägen och får förklara mitt ärende för den väktare som står på sin post på Jägersborgsvägen.

En halv minut senare rullar jag in på ledningsplatsen och lyckas så småningom hitta en parkering bland brandbilar, militärfordon, traktorer och maskiner och jag ansluter till den genomgång som precis har börjat vid ledningsbussen 269-0080. Sektorcheferna berättar hur läget är just nu i de olika områden som brandhärjats och en preliminär plan dras upp inför de kommande dagarna, med lite olika alternativ beroende på om det förutspådda regnet anländer eller inte.

Stefan, norra områdets trötte men ändå glade sektorchef, får i uppdrag att bli min guide under kvällen och vi packar in oss och mat, som ska levereras till de som sliter med att släcka ute i skogen, i 2160, en Volvo XC70 som en gång i tiden var röd men nu har en övervägande brungrå nyans efter dagarna i skogen.

Vårt första stopp är hos brandmännen Pierre och Niklas, någonstans mitt i skogen, som har kopplat upp sina slangar mot Bjärnums tankbil. Det mesta här ute är bränt och svart. Mark, stenar och träd (samt brandmän) är täckta av en kletig svart sörja som fastnar på allt. Lukten är fränt stickande och jag har faktiskt svårt att förstå vad det är jag ser. Det är inte skog längre utan ett främmande landskap, något som en scen ur en futuristisk science fiction film.

Vi går längre in i skogen och ser hur det på flera ställen ryker ur stubbar och hur träd i olika storlekar ligger oorganiserat omkullvälta, som svartbränd plockepinn. Många rötter har brunnit och vissa ställen får inte ens räddningsmanskapet beträda förrän skogsmaskiner röjt undan de träd som hotar att falla.

Elden har varit skoningslös. Och oberäknelig. Här och var finns orörda områden som har kvar sin grönska medan allt på båda sidor har brunnit.  En familj har blivit hemlös medan övriga hus i brandens närhet har kunnat räddas – i vissa fall, berättar Stefan, har det brunnit precis invid husen.

Att åka runt på de leriga och delvis sönderkörda grusvägarna och gå runt i den brandhärjade naturen och ute på torvmossen ger upphov till många känslor. Fasa, obegriplighet och maktlöshet. Det ser verkligen jävligare ut än vad jag kunde föreställa mig, trots att jag följt nyhetsrapporteringen och sett bilder från de som arbetat där ute.

I detta sliter brandmän, hemvärnet, militären, lantbrukare och många andra frivilliga. Timmar i sträck. Eller, sliter är ett för milt ord, tror jag, men jag hittar inget annat.

Det skrivs överallt, både i sociala medier och i media om hjältar. Och det är precis vad alla alla dessa uppoffrande människor är. Hjältar. På riktigt.

 

Stefan, sektorchef för Norr, informerar hur det ser ut i hans område.

 

Jag hakar på Stefan när han ska köra runt i brandområdet.

 

Ute på torvmossen kör maskinerna i skytteltrafik för att blötlägga mossen så att nya bränder inte uppstår.

 

 

Taktik.

 

Frukt och dricka finns lite överallt. Energi är viktigt.

 

Mer energi.

 

Lantbrukarna har slutit upp med manskap och maskiner.

 

Rapid Relief Team servar med mat och dricka.

 

Ur Skeingesjön pumpas det vatten till släckningen.

 

Marken är helt svart.

 

Den här brandslangen har en helt ny nyans.

 

 

Samarbete.

 

Överallt i skogsområdet har det dragits slang för att förse brandmän och sprinklers med vatten.

 

En gång var 2160 blänkande röd.

 

 

 

 

 

Det ryker ur marken där branden fortfarande kämpar för sin existens.

 

 

 

Den skarpa gränsen mellan bränt och grönt, nästan makabert att se.

 

Bjärnums tankbil får snabb vattenpåfyllning.

 

Pierre och Niklas, från Sösdala respektive Bjärnum har tillbringat hela dagen ute i skogen.

 

 

Hästvedabränderna

Det är väl ingen idag som kunnat missa att det brinner i omgivningarna runt Hästveda. Det finns de som har förlorat sina hem, frivilliga har hjälpt till att rädda djur och att försöka släcka. Många samlas och gör vad de kan för att hjälpa till.

Det var smått surrealistiskt att stå i byn och se släckbilar och tankbilar från Hässleholm, Sösdala och Höör köra förbi med blåljusen påslagna, på plats vid området runt Åbuamossen fanns då redan styrkorna från Osby.

Och då börjar det brinna på ett nytt ställe, i Mannarp strax utanför byn, längs med vägen mellan Osby och Hästveda. Brandmännen från Lönsboda och så småningom Höör skickas dit för att försöka få bukt med elden – det brinner alldeles i närheten av ett bostadshus.

Jag var också där för att försöka bidra med det jag kan: dokumentationen. Både brandmän och frivilliga, även lantbrukare med sina maskiner, slet i den extremt ilskna vinden (kolla in den vita snitseln på en av bilderna nedan), och jag är full av beundran. Styrkan från Lönsboda stod där från tidig eftermiddag till sent på kvällen, innan de ansåg att det var okej att lämna.

Jag har inte så mycket mer att berätta, utan jag tycker att bilderna får tala för sig själva.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Rosa. Grönt. Rött med prickar.

Just nu ligger naturen i startgroparna på ett så explosivt sätt att jag nästan blir matt å dess vägnar. Jag älskar den här tiden på året, för en så överfrusen person som jag så är löftet om månader av värme nästan överväldigande.

Och att resultatet dessutom innebär färger är en stark bonus. Sverige – landet som saknar kulör från november till slutet av mars. Sedan börjar det, sakta, sakta smyger sig små gröna pyttelöv sig fram och konstigt formade knoppar sticker fram för att liksom kolla läget.

Och jag vet att en morgon så kommer jag att vakna, dra upp rullgardinen (mörkläggande, tack Ikea) och upptäcka att världen ser ut som om någon kräkts fram en målning av Monet. Det går snabbt och är oundvikligt men alldeles, alldeles underbart.

 

Idag gick jag inte längre än till min egen halvsömniga trädgård. Som vanligt har jag fotat nära, exempelvis upptäckte jag inte nyckelpigan förrän jag zoomade in på en gren.

Kamera: Nikon D7000 med Tamrons teleobjektiv 75-300 mm.

Bakgrundsbelyst, naturens egen studiotekniker slår till igen. Bara för mig att plåta och se glad ut.

 

En nyckelpiga!

 

Fortfarande bara en nyckelpiga.

 

Små och konstiga sitter de på ett av mina miniträd i trädgården.

 

Snirkligt, grönt. Ett större miniträd.

 

Milt rosa och med den vackra bokehn (de runda prickarna i bakgrunden). Harmoni. Eller så är det min stendöda ljung från i vintras.

 

Why the sad face?

 

På återseende.

Rökdykarbildbomb

Våren är här. Ljusare kvällar och högre temperaturer. Med andra ord – fotografen kan mycket väl, utan att gnälla för mycket, tänka sig att fotografera kvällstid.

Förra veckan drog brandmän från Osby och Lönsboda till Kristianstad brandstation för sin årliga varma rökövning och givetvis hängde det med en fotograf på ett hörn, konstigt vore det väl annars. Eller hörn och hörn, fotografen var som vanligt överallt och ingenstans, ibland lite i vägen och ibland på långt avstånd.

Osbystyrkan tog med sig nya stoltheten, den sprillans nya släckbilen 8010 och fotografen paxade snabbt en plats i baksätet. Jag får väldigt, väldigt sällan åka släckbil nämligen och såg min chans.

Två övningar pågick parallellt: rökdykning med livräddning och strålförarteknik med kylning av brandgaser i container. Om själva övningsupplägget har jag inte så mycket mer att förtälja, men bilder finns så jag tycker att vi frossar i en eldig rökdykarbildbomb.

 

Samling innan övning. Det typ kryllar av brandmän.

 

Dörrforcering.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Om det är huset som stöttas av brandmannen, eller tvärtom, vågar jag inte riktigt uttala mig om.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På återseende.

Accessoarer, darling. Accessoarer.

I förra inlägget skrev jag lite om mina kameraköpstips, kolla in det om du inte läst det ännu. I dag tar vi fortsättningen – tillbehören.

Detta är till viss del om sådant man behöver och sådant man villhöver.

Självklart behöver du objektiv till ditt kamerahus. Om du läser på fotonördsidor på nätet så kallas dessa även glugg eller optik. I alla fall, det är ju den del som sitter mitt fram på kameran och som sticker ut olika mycket.

Köper du en kamera så ingår oftast ett standardobjektiv som ser nätt och trevligt ut och som oftast heter 18-55 mm. Det är helt enkelt ett litet zoomobjektiv som startar från vidvinkelläge och som låter dig zooma in lite grann.

I övrigt är det det tråkigaste du kan äga. Det finns inget med detta objektiv som gör fotografering roligt. (Nu kommer vi ihåg att den här branschen handlar mycket om tyckande och att du just nu läser mitt tyckande).

Men visst, ingår det i köpet så tacka och ta emot, det är bättre än inget. Men du kommer i princip enbart att kunna fota utomhus under bra ljusförhållanden med det och på avstånd.

Jag skulle tipsa om att i alla fall utöka gluggstallet med ett litet nätt fast objektiv som är ljuskänsligt, alltså tillåter en stor bländare. Jag gillar mest mitt 50 mm men äger även ett 35 mm. Båda två tillåter snygg porträttfotografering och just 35:an har en bra närgräns så att jag kan fota små saker. På plussidan är dessutom priset: du behöver troligen inte sälja hela din aktieportfölj för att ha råd.

OBS! Köp UV-filter till SAMTLIGA objektiv. Det är världens billigaste investering och skyddar ditt objektivs lins. Mycket billigare med nytt filter än nytt objektiv. Sedan finns det en hel hög andra filter med olika funktioner, men dessa lämnar jag därhän just nu.

Älskade 50 mm:

 

 

 

Ett teleobjektiv är guld värt som standard.  Mitt ena är ett väldigt billigt Tamron, 75-300 mm, som verkligen varit en pålitlig arbetshäst. Bland annat Tamron och Sigma gör objektiv till både Canon och Nikon och är i flera fall att föredra framför originalprylarna, så kolla runt lite.

Jag vet att mitt teleobjektiv fått kritik för att vara något långsam i autofokusen, men jag har aldrig upplevt detta som ett problem. För en proffsfotograf som mestadels fotar väldigt snabb sport är det en annan sak, men jag har fotat en hel del fotboll, och är nöjd. Det är inte så ljusstarkt på pappret men har överraskat mig positivt. Framförallt ger det ganska mjuka bilder vid full zoom och när ljuset inte är som starkast. Som exempelvis dessa bilder:

 

 

 

En allroundzoom med lite större zoomomfång är rätt praktiskt också. I min väska finns Nikons eget 18-105 och det sitter väldigt ofta på en av kamerorna. Skönt att ha när man inte orkar byta objektiv mitt i en fotografering. Dessa två är fotade med detta:

 

Round and round we go.

 

 

En annan pryl på ”måstelistan”, om du vill ta snäppet bättre bilder, är en extern blixt som du kan rikta åt olika håll. Även här finns andra märken att kika på, jag har en Nissin som funkat till allt som jag har önskat. Nu är jag ingen blixtfotograf men mitt råd är enkelt, undvik den inbyggda blixten – den är hin håles avkomma.

Jag äger även en ringblixt, en kul liten pryl men som mest faller inom villhöverkategorin.

Batterigrepp är en sådan sak som fotografer går igång lite på. Det är helt enkelt en extra del att skruva fast undertill på kamerahuset där du stoppar in ett extra batteri. Det förändrar dock greppet lite, vilket kan vara både positivt och negativt, bland annat blir det mycket lättare att fota på högkant, dvs stående bilder men kan också göra att du tycker kameran blir för tung och klumpig. Du känner dig dessutom lite tuffare med ett batterigrepp…

Stativ är en annan kul pryl (som verkligen inte är nödvändig till att börja med). Vill du fota i mörker och inte tänker använda blixt så är ett stativ såklart suveränt och jag kan rekommendera ett med snabbfäste, vilket gör att du bara klickar i och ur din kamera.

En liten fjärrutlösare är ingen dyr investering heller som komplement, och gör att du inte behöver röra kameran, perfekt vid selfies eller när du vill undvika minsta skakning vid avtryckartillfället. En ”kreativ” selfie, tagen med stativ och fjärrutlösare:

 

Selfie on a black rug.

 

Sist men inte minst, vad ska du asa runt all denna utrustning i?

Det är väl värt att köpa en kameraväska av något slag och snälla tänk då lite smart. En axelremsväska verkar kanske som ett billigt och lätt val men kommer att göra dig irriterad och eventuellt sned, innan du vet ordet av. Kolla efter något som är anpassat för att bäras omkring, inte bara för att förvara något i.

Jag kör med ryggsäck, min är från Lowepro och har dessutom fördelen att kamerafacket öppnas in mot ryggen, bra ur stöldrisksynpunkt.

 

Alltså, det finns mängder med prylar att införskaffa till sin kamera. Viktigast är dock kamera, objektiv och inte minst entusiasm. Det är dock ytterst få affärer som säljer det sistnämnda.

 

På återseende.

Köpa kamera? Hur stor är din handväska?

Det finns två frågor som jag fått fler gånger än jag kan minnas:

– Ska inte DU bli brandman? Svar: Tack, men nej tack. (Vem ska då fotografera alla röda bilar och hjälmförsedda gubbar och gummor, liksom? Vavava?)

– Jag ska köpa kamera, vilken ska jag välja? Svar: DBP (det beror på).

Slut på inlägg. På återseende.

 

Nä, skojar bara.

I dag ägnar vi oss åt fråga två, jag vill dock påpeka att texten nedan är mina personliga åsikter och frågar du någon annan fotonörd så får du säkert annorlunda svar.

Fotografering är jätteroligt (#partisk) och vill man ta ännu bättre, roligare och proffsigare bilder, på ett både enklare och svårare sätt, så är en systemkamera da shit. Men det är en djungel där ute, på riktigt, vad gäller tillverkare, modeller och framförallt åsikter. Men detta är min blogg så här låter jag mitt tyckande och tänkande härja oövervakat.

Men jag ska bena ut det lite.

Vad gäller tillverkare så är det lite som gamla fejden SAAB vs Volvo, men heter i min värld Canon vs Nikon. För vissa är denna polarisering säkert på blodigt allvar men i de kretsar jag umgås i så är det mest en skojgrej, och ett utomordentligt bra sätt att bryta isen. ”Jaså, en Canon säger du? Stackars, stackars dig, jag beklagar verkligen. Här, vill du hålla i en riktig kamera?”

Jag använder Nikon. Det hände sig under min tonårstid då jag först snodde pappas kameror av just det märket och sedan, när jag köpte en egen Nikon 401x, så var det ju bland annat för att jag kunde fortsätta låna hans objektiv.

Det finns dock fler märken på marknaden, min okunskap är där på en oerhörd nivå, men Minolta, Fuji och Sony tillverkar också systemkameror för vanligt folk och som har fått bra recensioner. Goggla för mer vettig info.

Fördelen med just Nikon och Canon är dock att utbudet på begagnatmarknaden är bra, både vad gäller kamerahus och tillbehör som objektiv, batterigrepp etc.

Men innan du väljer kamera så försök klura ut vad du kommer att fota mest. Semesterbilder? Bilder på familjen? Sport? Selfies? Vilka miljöer kommer din kamera att befinna sig i? Hur stor/liten kamera vill du ha, det vill säga: hur stor är din handväska?

 

Ska du fota rörliga motiv?

 

Exempelvis så använder jag Nikon D7000, en modell med rätt många år på nacken. Men det är inte ett ändamål i sig att köpa det allra senaste, om du inte har finanserna att supporta sådant såklart. Min kamera har fördelen av ett tätat chassi (alltså själva kroppen, kamerahuset) och har utsatts för rökdykning med riktig brand och även diverse väder såsom århundradets skyfall under Helgeåfestivalen för ett par år sedan, ett regn som faktiskt temporärt avlivade några av kollegornas kameror.

Och ska du fota sport så kan det vara en fördel med en kamera som tar ett högt antal bilder per sekund.

Det finns en otroligt viktig sak, oavsett vilket kameramärke och vilken modell du väljer: hur ligger kameran i handen? Känns det som om du har tag om kameran och kan du nå alla knappar och rattar och annat mög som du behöver använda? Var inte rädd för att testa flera olika kameror och även modeller inom samma märke, du kommer att märka när det känns rätt.

Lite grann som att välja bröllopsklänning, du bara VET. Typ.

Sedan har jag en personlig preferens, som jag tror en nybörjarköpare kanske ska fundera över, och det är hur lätt det är att ändra kamerans inställningar. Det spelar ingen roll hur mycket du pluggar in om ISO, slutare och bländare, när det tar femtielva år att ändra bländartalet för att det är så meckigt att du glömmer hur varje gång. Och du kanske står i en fotosituation som kräver finjusteringar raskt och ofta för att solen går i moln eller det glada barnet som du ska fota inte alls tänker sitta stilla på sin söta filt längre, utan galopperar iväg på raketbränslestinna ben.

Tyvärr är det så att de lite billigare modellerna (jag pratar Nikon nu, men tror att det kan gälla Canon också), till stor del kräver att du ska ratta in i menyerna för att ändra. Mina kameror har menyer som det tar en dag att bläddra igenom, men i princip alla inställningar når jag plättlätt från kamerans bakstycke och ovansida. Det blir roligare att plåta ju mindre knöligt det är. Jag är helt övertygad om att de billigare kameramodellerna hittas till salu på diverse Facebooksidor för att användaren helt enkelt tröttnat på fotografering bara för att den där kameran som marknadsförs som ”enkel”, mest blev en huvudvärk.

Har du inte ekonomi, tänker du? Då vill jag att du förflyttar dig lite längre upp i texten där jag nämner begagnat. Ingen av mina kameror är fabriksnya, en är inhandlad på Blocket och den andra på Tradera. Du behöver dock veta, så långt det går, att säljaren är seriös, hur kamerans skick är (särskilt hur ren den är invändigt), antalet exponeringar (dvs hur många bilder som kameran har tagit) och att inte kameran är stulen – det är nämligen inte bra.

Det finns fler specialplatser på internätet som är populära, exempelvis Scandinavian Photo och Cyber Photo, och på många fotoforumsidor misstänker jag att det finns finns köp- och säljavdelningar.

En annan detalj, som jag inte anser är superviktig, är displayen på kamerans baksida. Om du ska använda kameran till att filma så är den nog av större betydelse, men om du som jag använder den lilla sökaren längst upp för att bestämma vad du ska fota och var skärpan ska ligga, så är displayen av underordnad betydelse. Vissa kameror har vinklingsbar skärm, om man vill fota ur en konstig/obekväm vinkel men jag säger: klä dig rätt i oömma kläder och våga lägga dig på marken om det är det som krävs för den perfekta bilden.

 

Var inte rädd för att inta obekväm fotoställning.

 

Sammanfattningsvis:

-kameramanicken ska gå att hålla i.

-kan inställningarna snabbt ändras utan explosiv frustration på hög nivå?

-kolla begagnat.

-seriös säljare, ingen baklucka på en mörk bakgata.

Nästa gång snackar vi tillbehör. Vad behöver man och vad villhöver man?

På återseende.

 

 

Om att världen är ett pussel.

Det finns ju olika sätt att se på naturen.

Jag gick ut. Och jag såg.

 

Glöm inte att vända blicken uppåt ibland.

 

Mossa och rötter ger mig associationer till krälande ormar.

 

Förgrening.

 

Den här bubblan flöt omkring precis under den tunna isens skrovliga yta.

 

Inga fancy redigeringseffekter, bara en björk som speglar sig i en vattenpöl.

 

Träd, himmel. Fantasi? Verklighet. 

 

Under ytan. Ni vet den lite läbbiga känslan när man sätter ner fötterna i en insjö med lite smutsbrunt vatten?

 

Inte perfekt. Brutet mönster. Men bra ändå?

 

Vi mot världen.

 

Jag letade inte efter det självklara, efter de vackra vyerna, utan efter det som syns om man verkligen vänder blicken uppåt, neråt och åt sidorna. Det icke alls självklara. Men det som alltid finns där, bara du tittar ditåt. Och verkligen ser.

Det här inlägget handlar lite om perspektiv, om att vi kan plocka ut delar av den värld vi hela tiden har framför oss, som ju är uppdelad likt ett pussel. Och om att inte bara det perfekta förtjänar att förevigas.

Jag hittade några pusselbitar. Vilka reaktioner och känslor väcker de hos just dig?

Och har du och din kamera hittat egna små utsnitt av verkligheten?

 

På återseende.