Tung, tyngre, tyngst – Småland får besök…

Överentusiastisk fotograf terroriserar nya räddningstjänster.

Det skulle bli en bra rubrik. Helt sann dessutom.

Jag hade en riktigt bra dag i småländska Ljungby i höstas, inbjuden av Räddningstjänsten i Älmhult faktiskt. Kan ju i och för sig låta lite märkligt att Älmhult hänvisade mig till Ljungby, men brandmän från just Älmhult, från stationen i Liatorp, skulle närvara vid en regional storövning på temat tung räddning. Andra var också där, fotografen fick nämligen även förmånen att träffa brandmän från Strömsnäsbruk och Ljungby och ambulanspersonal från Region Kronoberg.

Det var glada miner hela dagen och ingen verkade rädd för fotografen – det är ju alltid positivt. Gör mitt arbete lättare, så att säga.

Kaffe fanns det dessutom gott om och det vanligtvis så lömska vädret hade troligen glömt att ta reda på vad jag skulle ägna dagen åt, så det var strålande solsken. Sjukt perfekta förutsättningar.

Övningsdagen inleddes med tre olika block, teorigenomgång avseende skadeplatsorganisering och skadeprioriteringssystem inför eftermiddagens arrangerade bussolycka (jag förklarar mer nästa gång), fastklämd personer samt losstagning av lastbilschaufför vid trafikolycka.

Fotografen gick såklart bananans med kamerorna och jag tänker att i detta inlägget visar jag bilderna från övningarna med personerna som klämts fast. Två olika scenarier skulle lösas av räddningstjänst och ambulans gemensamt: en stackars markör hade fastnat under betongblock men var vid medvetande och en av stationens övningsdockor fick finna sig i att bli fastklämd under ett containerflak. Ni får även se hur räddningspersonalen får ut en lastbilschaufför ur hytten, från båda håll faktiskt.

I nästa inlägg ska ni få kika på hur räddningsarbetet kan gå till när en linjebuss full med passagerare välter. Fotografen blev då så närgången att fotografen valde att befinna sig mitt i smeten, dvs inne i den krockade bussen. Men var ska sleven vara om inte…

 

Fastklämd person under betongvägg.

Räddningstjänsten använder här luftkuddar för att lyfta betongen och få loss den skadade, som sitter fast med ena foten:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Person fastklämd under container.

Här är problemet av betydligt allvarligare karaktär, ingen vet hur länge det är sedan domkraften välte och containern föll över personen. Den skadade är inte heller kontaktbar och situationen är direkt livshotande.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Trafikolycka – losstagning av lastbilschaufför:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På återseende.

Efterlysning!

Mina vänner behöver hjälp.

Och de är inte vilka som helst, utan nu pratar vi om mina vänner som arbetar inom blåljusverksamheten, närmare bestämt räddningstjänsten.

Jag håller med, ovanstående låter lite märkligt – brandmän ska väl ändå hjälpa andra?

Alldeles korrekt. Men för att du som ”vanlig” person ska få hjälp när du ringer 112 så krävs det att det finns personer som är villiga att lämna familjen mitt i födelsedagskalaset, rusa från sin arbetsplats, avbryta djupsömnen eller lämna bion just när filmen är som mest spännande eller tårdrypande.

En stor del av Räddningstjänstsverige är uppbyggt på RIB, räddningstjänstpersonal i beredskap, vilket är det tjusiga och officiella namnet  på det vi till vardags benämner deltidsbrandmän. Det är de människor som alltså släpper det de har för händer och beger sig till brandstationen, svidar om till larmställ och tunga kängor och beger sig ut till trafikolyckor, bränder, djur som sitter fast i diken, hastigt insjuknade personer eller vad samtalet till SOS nu handlar om just den här gången.

Räddningstjänsten i Osby kommun har totalt 51 anställda deltidsbrandmän (44 män och 7 kvinnor), samt ytterligare 10 stycken brandmän som tillhör räddningsvärnet i Hökön. Just nu söker räddningstjänsten efter ytterligare brandmän, och i denna rekryteringsomgång är det placering i Osby som gäller, klicka här för att kolla in annonsen.

Bli brandman? Tja, varför inte? Vad hindrar dig?

Självklart finns det praktiska förutsättningar som måste uppfyllas, vad gäller ordinarie arbetsgivare, hur långt från stationen du bor och om din familjesituation tillåter det.

Men i övrigt, är du en person som vill hjälpa andra, vill ha ett omväxlande och problemlösande arbete, få chansen att göra skillnad i samhället, kan byta yrke på cirka fem minuter och har god grundfysik, fundera då ett varv till. Kan det vara något för dig?

Som jag skrev i inledningen så är det mina vänner det handlar om och för er som är nytillkomna bloggläsare kan jag bara snabbt berätta att jag sedan september 2015 har fotograferat den räddningstjänstiga vardagen hos ett flertal olika räddningstjänster i södra delen av landet. Men allt tog sin början i just Osby.

Det var de här nordostskånska brandmännen som hjärtligt välkomnade mig (med en liten dos sund skepsis inledningsvis, såklart) och som vågade ge mig tillträde till den relativt slutna värld som det ändå handlar om. Och tro mig, jag har inte ångrat en enda sekund att jag med kamerorna valde att utforska den här delen av blåljussamhället.

Jag har fått uppleva otroligt mycket, allt ifrån mängder av kaffe och intressanta diskussioner vid fikabordet till skarpa insatser och roliga och utmanande övningar både på marken och högt upp i luften. Jag har stått på stationen och sett en hel hög lärare, vaktmästare och industrianställda galoppera in i full fart och på sekunder ställa om sig till sin andra yrkespersonlighet.

En av de saker som jag tidigt insåg genomsyrade räddningstjänsten är gemenskap, det spelade liksom ingen roll om jag besökte heltidsbrandmännen i Hässleholm och Höganäs eller deltidsstationerna i Osby och Lönsboda. Och eftersom jag fått vara med från början när Osby rekryterade fem nya brandmän hösten 2015 så har jag haft förmånen att på nära hålla kunna följa dessa män och kvinnor in i yrket och fått se hur de utvecklats och vilket välkomnande omhändertagande som de har fått av kollegorna.

En av dessa är Clara. Hon säger så här om sin allra första tid som brandman i Osby:

-Alla var välkomnande och tog hand om mig – jag kunde känna mig helt trygg i gruppen.

 

Clara hade drömt om att bli brandman länge och ångrar inte att hon gjorde slag i saken.

 

Micke Svensson, instruktör och yttre befäl vid räddningstjänsten i Osby, är angelägen om att hitta de som skulle kunna bli bra brandmän men som inte riktigt vågar ta steget. Han säger:

– En fördom är att man tror att man inte är lämplig. Många jag kommer i kontakt med har sett annonsen men tror inte det är något för dem.

Micke hänvisar till de ledord som medarbetarna hos räddningstjänsten i Norrtälje sammanställt för att beskriva sitt arbete, bland annat adrenalin, gemenskap, vänskapligt, lärorikt, trygghetsskapande, stolthet, spännande, varierande och utmanande. Han poängterar att det är just exakt vad yrket handlar om, oavsett geografisk placering.

-Just det här med att de inte tror att de är lämpliga, när de sedan läser ledorden ovan, så känner de sig träffade och då hoppas jag att de skickar in en ansökan.

 

Micke Svensson, till vänster i bild, hoppas att fler ska våga skicka in en ansökan om att bli brandman.

 

Den mystiska rekryteringsprocessen då, hur går den till i Osby? Micke berättar:

– De som uppfyller anställningskraven kommer att kallas till testdag.  Då ska man ha med sig intyg från simhallen om simkunnighet och från huvudarbetsgivaren att man får lov att bli deltidsbrandman. På testdagen får man göra löpbandstest, kolla så att man inte är höjdrädd eller har klaustrofobi, genomgå ett arbetsrelaterat test samt anställningsintervju. Går man vidare blir det därefter träff med läkare för att göra ett arbets-EKG och är allt detta  Efter det blir man anställd.

Sen är det 2×3 dagars introduktionsutbildning,  56 timmar rökdykarutbildning och efter det är man godkänd brandman. C-körkortet ska tas inom ett år och Räddningstjänsten betalar upp till 20 000 kr för detta.

Är du sugen, eller känner någon som är det? Då vill jag bara påpeka att sista ansökningsdag är 22 januari.

Seså, sjas iväg nu och fundera på saken.

Scrolla neråt för att se fler bilder som beskriver yrket.

 

Dag som natt rycker de ut för att hjälpa dig.

 

Ytlivräddning är en av räddningstjänstens arbetsuppgifter.

 

Brand i byggnad, en inte helt ovanlig företeelse inom yrket.

 

 

 

Nya och blänkande bilar i Osby. Nya släckbilen kommer snart att tas i bruk och de små bilarna har egna uppdrag som innebär att föraren ska kunna vara först på plats vid exempelvis en trafikolycka.

 

Brandmännen från Lönsboda och Hökön vid en övning i Revinge.

 

 

En gång blev även fotografen utsläpad ur en sönderklippt bil, det var en märklig upplevelse. Tack och lov var det ingen som tappade taget.

 

Markbrand i Osby.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nej, nu måste ni stanna!

Som utlovat, inget mer avancerat än ytterligare några stoppskyltar.

Bild nr 1 föll i alla fall sjuåringen här hemma i smaken, jag får hoppas att det är ett gott betyg..

Hon var dock väldigt förvirrad över de multiexponerade bilderna, med tanke på att hon var med när jag fotade och VET att det bara fanns en enda skylt där.

Det är som Jultomten, Påskharen och Tandfén – ett stort mysterium som jag vet men inte kidsen. Känns lite som makt…

 

 

 

Stop – sign up!

Ibland måste man helt enkelt testa lite nytt.

Det kan vara ganska hjärntröttande att se världen i möjliga fotosituationer men jag har i stort set vant mig. Häromveckan plingade det till i fotodelen av mitt huvuds insida, när jag laglydigt väntade på min tur vid stoppskylten hemmavid.

Och så kom detta inlägg till.

Det handlar ju också om det jag så envist brukar babbla om vad gäller fotografering: ha roligt och upptäck din vardag- OAVSETT om du har en mobilkamera eller flashigaste fullformataren med dyraste optiken som världen någonsin skådat.

Nu funderar jag på att göra tavla av någon av dessa. Dessutom har jag flera oredigerade stoppskyltsbilder att knepa och knåpa över.

 

Korsningen Kälsvedsvägen/väg 15. Trippelexponering och fixad svartvit i Camera Raw.
ISO 200. 1/160 s. f/4.5. Nikon D7000, Nikon 18-105 mm.

 

Ingen avancerad redigering faktiskt utan bara en touch eller fem i Camera Raw. ISO 200. 1/160 s. f/3.8.
Mulet väder utan mycket ljus som trängde sig igenom det kompakta molntäcket.

 

Nyårskrönika, en bild i taget

Även Bloggen, precis som de flesta andra, vill sammanfatta sitt fotoår, med en bild från varje månad. Inte helt lätt att välja, faktiskt och ibland har jag typ blundat och pekat.

Januari

Början av året bjöd på ett halvsnöigt Osby och jag minns att jag frös så att tårna skallrade. Men skam den som ger sig, det blev bilder trots allt.

 

Februari

Det fortsatte att snöa och Bloggen drog till en osbyiansk pulkabacke under förevändningen att barnen skulle ha skoj. Egentligen var det bara en ursäkt för att plåta lite nya vinterbilder, men det sa jag inte till mitt unga sällskap.

 

Mars

Snön låg kvar på marken när den lokala räddningstjänsten övade. Tuffa fysövningar varvades med fler utmaningar inne i brinnande container. Svetten flög, luften tog slut och en och annan höll på att spy. Fotografen mycket nöjd med sitt utanförskap.

 

 

April

Till slut blev det nästan vår och några nakna björkar fick stå modell, därefter overkligt hanterade i Photoshop. Naturen är inte alltid naturlig.

 

Maj

Räddningstjänsten i Osby ville ha fotograf på plats när det var dags för stor kall rökövning. Fotograf följde med och fotograferade. Därefter trampade rökdykare på sagda fotograf när fotograf ställde upp som markör. Fotograf, lätt kränkt, håller sig till foto i fortsättningen.

 

 

Juni

En resa långt söderut resulterade i lite medelhavsbilder. Syftet med resan var dock avkoppling och det lyckades fotografen med. Också.

 

 

Juli

Råckänbroll goddammit! Helgeåfestivalen 2018.  Fotografen dreglade över sina stora idoler Quireboys och upplevde en fotostund utöver den vanliga när Avatar bjöd på sin kungliga show (bilden).

 

 

Augusti

Publiceringen av miljondriljonstusentals konsertbilder fortsatte in i augusti, bland annat med bildreferat från Takidas spelning på Helgeåfestivalen.

 

 

September

Sensommaren innehöll bland annat publicering av bilder som tagit under våren, under en prova på-dag för hugade, eventuellt blivande, brandmansaspiranter. Fotografen fick klippa sönder en bil, i alla fall delvis, och var lite hög på denna upplevelse efteråt.

 

 

Oktober

Kazakstan mötte Slovenien i EM-kval för F18, på idrottsplatsen i Vittsjö och Slovenien var så överlägsna att hälften hade räckt.

 

 

November

Bloggen tjänstgjorde ett dygn hos den ”egna” styrkan, Grupp 4, hos Räddningstjänsten i Hässleholm. Dagen inleddes med dramatik när en lastbil tömde 750 liter diesel rakt ut i stadens dagvattennät. Sedan fick alla sova på natten.

 

 

December

Publicering här i bloggen av övningen Tumlaren, en gigantisk historia organisationsmässigt. Upphovsräddningstjänst: Räddningstjänsten i Höganäs såklart – alltid i framkant.

Fotografen fick lite lätt svindel uppe på Kullabergs höjder, men lyckades dölja det.

 

 

Vi ses nästa år.

Fotavtryck i varm sand

Semesterbilder.

Med sol.

Och hav.

Och sten.

Och rejäla temperaturer.

Hotellet hade wifi så via sociala medier såg jag hur snö och is täckte flera delar av Sverige och jag var så lycklig.

Hos mig var det nämligen Bamse, pool, ett entusiastiskt hav, två galna clowner, all inklusive och sand,

För första gången i mitt liv reste jag med kidsen på vintersemester och med familjefokuset på hela resorten var det ren och skär balsam för själen, särskilt efter hösten som varit tuff på flera plan. Semesterminnena kommer jag att bära med mig under lång tid framöver.

Självklart åkte en av kamerorna med och ett 18-105 mm objektiv – jag gillar att resa lätt kameramässigt och detta är min standardpackning numera.

Tips för semesterbilder som faktiskt går att titta på utan att gäspa ihjäl sig: försök hitta det som inte är självklart och jobba med djupet i bilden – ett lätt knep är att välja ut ett föremål som får utgöra förgrunden.

I give you – Gran Canaria! Närmare bestämt Bahia Feliz och några bilder från sanddynerna i Maspalomas.

 

Va? Fotograf på bild!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Special Price.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Musikminnen 2018

  1. Jag vägrar inse att det inte är sommar längre så jag strutsar ner huvudet i lämplig kudde och bjuder enbart på varma bilder här i bloggen.

 

Idag lite blandade bilder från Helgeåfestivalen tidigare i somras.

Varma sommarkvällar. Musik. Kameror.

Allt en lättfrusen fotograf behöver.

 

Quireboys.

 

Quireboys.

 

Arch Enemy.

 

Dan Reed Network.

 

Dan Reed Network.

 

Takida.

 

Black Ingvars.

 

Black Ingvars.

 

Black Ingvars.

 

Charta 77.

 

Charta 77.

 

Charta 77

 

Backyard Babies.

 

Backyard Babies.

 

Backyard Babies.

 

Backyard Babies.

 

Backyard Babies.

 

På återseende.

”Vännen, som saknar flytväst, försvinner…”

Det är ungefär 12 grader i vattnet den här majmorgonen. Solen strålar från en klarblå himmel och fyren på Kullaberg i Höganäs sträcker sig i vanlig ordning ståtligt mot skyn. Det är strax efter frukost och ännu har inte många människor hittat till det populära utflyktsmålet.

Oväntat så bryts den lugna stämningen – en hög smäll klyver tystnaden och förtvivlade och desperata skrik hörs nedanför de branta stupen, ute i vattnet.

En man som befinner sig vid parkeringsplatsen på Kullaberg lokaliserar skriken till  en segelbåt några hundra meter från land. Han drar upp sin mobiltelefon och ringer 112 när han ser hur båten hastigt försvinner under ytan. Hjälplöst kan han bara se på hur flera personer försöker simma mot land.

Ovanstående knappa  information är vad som når SOS. En sjunken båt betyder statlig sjöräddning och det är Sjö- och Flygräddningscentralen, JRCC, som kommer att hantera utlarmningen.

Det är dock övning, en klurig, komplex och omfattande övning som fått namnet Tumlaren och det är Räddningstjänsten i Höganäs som tagit initiativet.

Och det handlar om många aktörer, markörerna är från Drottning Blankas gymnasieskola i Helsingborg och förutom brandmän från Höganäs så finns Räddningstjänsten Skåne Nordväst på plats. Andra inblandade är Sjöfartsverket, Sjöräddningssällskapet, Region Skåne, Länsstyrelsen, Kustbevakningen, SOS och Polisen.

Den statliga räddningsinsats som dras igång utvecklas omgående till att omfatta även kommunal räddningstjänst och hur detta ska samverkas är övningens egentliga syfte. Samverkan måste ske både ute på fältet och på ledningsnivå och Christian Pedersen, övningsledare, säger på förhand att han tror att det blir en utmaning då det är så pass många olika myndigheter och organisationer inblandade.

Nu kan jag tyvärr inte följa hela övningen i sin helhet då det pågår räddnings- och sökaktioner på ett flertal olika ställen både ute på havet och i terrängen på Kullaberg med målet att hitta samtliga elva personer som var ombord segelbåten.

Media och övriga observatörer får ju en egen guide och vi håller oss i närheten av själva förlisningsplatsen där vi initialt kan se hur folket på en av Sjöräddningens båtar plockar upp tre blöta, chockade och flytvästförsedda personer ur det tämligen kyliga vattnet.

En av dessa, en ung kvinna, stretar emot och försöker kasta sig ner i havet igen och det är med nöd och näppe som räddningspersonalen lyckas hindra henne.

Det framkommer snart att hon sedan båten sjönk har kämpat förtvivlat med att hålla en av sina kamrater ovanför ytan, men när hjälpen är i sikte så tappar hon taget och vännen, som saknar flytväst, försvinner.

Strax efter olyckan lyckas fyra personer simma in mot land, enligt uppgift är en av dessa allvarligt skadad.

Vi på land följer händelserna via pressvärdens Joels radio och från vår utsiktsplats högt uppe på en av klipporna (bara att ta sig dit är ett äventyr och jag är redan inledningsvis ganska så skarpt skeptisk men slänger på ett låtsasnonchalant och låtsasavslappnat vis upp kameraväskan på ryggen och leker nedtyngd bergsget tillsammans med de övriga i pressflocken).

Och det är högt upp. Jättehögt.

På det här avståndet ser båtar, helikopter och människor ut som färgglada leksaker men det är ju ändå en förmånlig första parkett för att kunna följa 

nsatsen i avancerad räddning som pågår mittemot. Höganäsbrandmännen riggar rep och annan utrustning för att  kunna undsätta den svårt skadade person som bogserats i land av sina kamrater. När vi säger “undsätta” så vill jag bara klargöra att det är uppför ett brant stup som denna räddning ska ske.

Jag vet ju att höganäsarna är proffs på just avancerad räddning men jag tänker ändå att jag aldrig i livet skulle vilja byta plats med den markör som är fastspänd i båren.

Samtidigt så söker en polishund av terrängen efter flera av de som har simmat i land, brandmän från Helsingborg dyker efter den person utan flytväst som befaras ha drunknat och Sjöfartsverkets helikopter skannar av terrängen, innan den får bege sig iväg på ett skarpt ärende.

Det tar i princip hela förmiddagen innan alla markörer är funna och övningen blåses av och mina kameror kan packas ner igen. Som avslutning är det samling på brandstationen i Höganäs med utfodring av samtliga som deltagit under dagen och en genomgång av hela insatsen. Denna genomgång innehåller både positiv feedback och en hel del självrannsakan – det är tydligt att förbättringsområden finns på flera plan. Konsensus förefaller vara att de övande är nöjda med hur Tumlaren på ett överskådligt vis har tydliggjort detta.

För nästa gång är det kanske inte gymnasieelever på markörsuppdrag som ligger i vattnet och desperat vrålar efter hjälp. Nästa gång kan det vara på riktigt.

För er som inte var där (de flesta med andra ord), så kan jag berätta hur det såg ut (tänker att vi behöver se lite sol, såhär i december):

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

My Little Memories

När jag var liten så var jag i det närmaste besatt av My Little Ponies. Tyvärr har jag inte några av mina gamla hästar kvar, men har hittat några på loppis och har nostalgiskt inhandlat till mina barn.

För jag har lite svårt för den förnyelse som uppstått i My Little Pony-världen. Idag ser hästarna ut som avmagrade skrällen som inte alls är lika attraktiva som min barndoms runda pållar med mönster på rumpan.

Det var bättre förr, helt enkelt.

Jag kommer ihåg att mina favoriter då var Hopscotch, Confetti (bröllopshästen) och Firefly med Baby Firefly.

På bilderna nedan finns bland annat Waterlily, Peaches, Snowflake och Parasol. Normalt bor de i en sjuårings bokhylla men de fick fem minuter ute i det fria. Och ingen rymde.

Tror jag.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Gnägg.

 

På återseende.

 

 

 

Jubileum! Vi firar med blåljus, helt enkelt.

Jodåsåatt…

Bloggen har ju funnits ett tag och det visar sig att detta är det hundrade inlägget, FYRA gånger om. Jag och min kamera har alltså åstadkommit 400 inlägg. FYRAHUNDRA!

Vet ju inte om ni är impade, men jag är det.

Och vad är bättre än att låta detta jubileumsinlägg handla om räddningstjänst? Det är ju ändå en stor del av vad mitt fotograferande går ut på.

Det faller sig väl i och för sig naturligt också eftersom inlägg 398 och 399 handlade om mitt dygn i Hässleholm, och jakten på den försvunna dieseln.

Men dieseljakten varade ju bara under förmiddagen och till slut rullade vi in på stationen, till en efterlängtad kopp kaffe och lite frukost. Dessutom fick vi finsällskap vid kaffebordet eftersom Janne från räddningstjänsten i Osby lägligt nog var och hälsade på.

Kaffet upphällt, några klunkar druckna, en macka inhalerad. Det var så långt jag hann innan larmet gick kl.11.11. Trafikolycka, flera fordon. Älga ner i vagnhallen, på med larmställ, kängor och hjälm, ograciöst kravla in i 2080 med kamerorna dinglande över vardera axel och sedan iväg.

Det visar sig vara två bilar som krockat och båda är rätt tilltufsade, med airbagar som löst ut. Ena föraren har avvikit från platsen till fots men den förare som står kvar på olycksplatsen är åtminstone inte skadad och ambulansen kan lämna utan passagerare.

Brandmännen sopar glassplitter och plastdelar och undersöker så att inget av fordonen läcker drivmedel eller andra otrevligheter.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När jag är tillbaka på stationen igen häller jag snabbt upp en ny kopp kaffe, dricker den i ilfart medan jag spänt inväntar att det ska gå nytt larm. Vi inser dock att det ju faktiskt är lunchdags och får, till min förvåning, äta i lugn och ro på en restaurang i närheten.

På eftermiddagen kan jag ägna mig åt mina bilder och faktiskt ta det lite lugnt medan brandmännen ägnar sig åt de vardagliga sysslor som står på schemat. Sent på eftermiddagen är det övningsdags och temat är hissar. Larmställ och andra nödvändiga saker packas in i släckbil och befälsbil och vi rullar till en adress i Hässleholm för att styrkan ska bilda sig en uppfattning om hur en eventuell hissevakuering ska gå till i just det här huset.

 

 

 

 

På väg till nästa hus med hiss går larmet igen. Trafikolycka, singel, strax utanför stan. Och det regnar.

Det visar sig att en bilist kört rakt ut i en korsning och en av bilförarna tvingats väja och då har bilen hamnat uppe på en refug och dragit med sig en vägskylt. Ingen verkar vara skadad och brandmännen jobbar snabbt med att säkra vägen och ta hand om läckage. Och återigen blir jag förfärad över att passerande bilförare inte har tillräckligt med vett i sina små huvuden så att kan förmå sig att sakta ner så pass mycket att de skulle kunna stanna om en brandman råkar kliva ut i vägbanan.

Fy f-n för att arbeta på väg, det är min reaktion.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Resten av kvällen ägnas åt bilder (för min del), träning (inte för mig, jag orkade inte), bastu och middag och en gäspning eller två.  Det är en tillgång att ha mig sovandes på en brandstation eftersom brandmännen inte behöver rusa upp ur sängarna mitt i natten för att det går larm. Det blir nämligen aldrig larm nattetid om jag är på plats. Och detta har testats på flertalet stationer vid det här laget.

Jag är som en lyckoamulett i sovhänseende.

Den här gången kan jag till och med ha slagit vad om saken och jag kan säga att jag kände segervittring när jag drog upp täcket till hakan och somnade till ljudet av ett passerande tåg.

Fick vi sova hela natten? Japp.

Alla utom räddningsledaren som fick bevaka larm för andra stationer, men det stör ju inte övrigas sömn.

 

Stort tack Hässleholm och Lag 4 för gästfriheten! Det är en ära att få vara den efterhängsna ”extramedlemmen” i er grupp.

 

På återseende.