My Little Memories

När jag var liten så var jag i det närmaste besatt av My Little Ponies. Tyvärr har jag inte några av mina gamla hästar kvar, men har hittat några på loppis och har nostalgiskt inhandlat till mina barn.

För jag har lite svårt för den förnyelse som uppstått i My Little Pony-världen. Idag ser hästarna ut som avmagrade skrällen som inte alls är lika attraktiva som min barndoms runda pållar med mönster på rumpan.

Det var bättre förr, helt enkelt.

Jag kommer ihåg att mina favoriter då var Hopscotch, Confetti (bröllopshästen) och Firefly med Baby Firefly.

På bilderna nedan finns bland annat Waterlily, Peaches, Snowflake och Parasol. Normalt bor de i en sjuårings bokhylla men de fick fem minuter ute i det fria. Och ingen rymde.

Tror jag.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Gnägg.

 

På återseende.

 

 

 

Jubileum! Vi firar med blåljus, helt enkelt.

Jodåsåatt…

Bloggen har ju funnits ett tag och det visar sig att detta är det hundrade inlägget, FYRA gånger om. Jag och min kamera har alltså åstadkommit 400 inlägg. FYRAHUNDRA!

Vet ju inte om ni är impade, men jag är det.

Och vad är bättre än att låta detta jubileumsinlägg handla om räddningstjänst? Det är ju ändå en stor del av vad mitt fotograferande går ut på.

Det faller sig väl i och för sig naturligt också eftersom inlägg 398 och 399 handlade om mitt dygn i Hässleholm, och jakten på den försvunna dieseln.

Men dieseljakten varade ju bara under förmiddagen och till slut rullade vi in på stationen, till en efterlängtad kopp kaffe och lite frukost. Dessutom fick vi finsällskap vid kaffebordet eftersom Janne från räddningstjänsten i Osby lägligt nog var och hälsade på.

Kaffet upphällt, några klunkar druckna, en macka inhalerad. Det var så långt jag hann innan larmet gick kl.11.11. Trafikolycka, flera fordon. Älga ner i vagnhallen, på med larmställ, kängor och hjälm, ograciöst kravla in i 2080 med kamerorna dinglande över vardera axel och sedan iväg.

Det visar sig vara två bilar som krockat och båda är rätt tilltufsade, med airbagar som löst ut. Ena föraren har avvikit från platsen till fots men den förare som står kvar på olycksplatsen är åtminstone inte skadad och ambulansen kan lämna utan passagerare.

Brandmännen sopar glassplitter och plastdelar och undersöker så att inget av fordonen läcker drivmedel eller andra otrevligheter.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När jag är tillbaka på stationen igen häller jag snabbt upp en ny kopp kaffe, dricker den i ilfart medan jag spänt inväntar att det ska gå nytt larm. Vi inser dock att det ju faktiskt är lunchdags och får, till min förvåning, äta i lugn och ro på en restaurang i närheten.

På eftermiddagen kan jag ägna mig åt mina bilder och faktiskt ta det lite lugnt medan brandmännen ägnar sig åt de vardagliga sysslor som står på schemat. Sent på eftermiddagen är det övningsdags och temat är hissar. Larmställ och andra nödvändiga saker packas in i släckbil och befälsbil och vi rullar till en adress i Hässleholm för att styrkan ska bilda sig en uppfattning om hur en eventuell hissevakuering ska gå till i just det här huset.

 

 

 

 

På väg till nästa hus med hiss går larmet igen. Trafikolycka, singel, strax utanför stan. Och det regnar.

Det visar sig att en bilist kört rakt ut i en korsning och en av bilförarna tvingats väja och då har bilen hamnat uppe på en refug och dragit med sig en vägskylt. Ingen verkar vara skadad och brandmännen jobbar snabbt med att säkra vägen och ta hand om läckage. Och återigen blir jag förfärad över att passerande bilförare inte har tillräckligt med vett i sina små huvuden så att kan förmå sig att sakta ner så pass mycket att de skulle kunna stanna om en brandman råkar kliva ut i vägbanan.

Fy f-n för att arbeta på väg, det är min reaktion.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Resten av kvällen ägnas åt bilder (för min del), träning (inte för mig, jag orkade inte), bastu och middag och en gäspning eller två.  Det är en tillgång att ha mig sovandes på en brandstation eftersom brandmännen inte behöver rusa upp ur sängarna mitt i natten för att det går larm. Det blir nämligen aldrig larm nattetid om jag är på plats. Och detta har testats på flertalet stationer vid det här laget.

Jag är som en lyckoamulett i sovhänseende.

Den här gången kan jag till och med ha slagit vad om saken och jag kan säga att jag kände segervittring när jag drog upp täcket till hakan och somnade till ljudet av ett passerande tåg.

Fick vi sova hela natten? Japp.

Alla utom räddningsledaren som fick bevaka larm för andra stationer, men det stör ju inte övrigas sömn.

 

Stort tack Hässleholm och Lag 4 för gästfriheten! Det är en ära att få vara den efterhängsna ”extramedlemmen” i er grupp.

 

På återseende.

 

 

Vi hade i alla fall tur med vädret

Efter gårdagens cliffhanger (Dieseljakt), så ska jag fortsätta att berätta om hur arbetet med att lokalisera 750 liter flyende diesel gick.

Per, skiftets yttre befäl, gör upp planer i samråd med personal från Hässleholms Vatten. Kartor och ritningar plockas fram för att se hur dagvattnets flöde sträcker sig under marken. Dagvattnet rinner bort från stan, i riktning mot Finjasjön till, och första anhalten för oss blir några brunnar på Hassellundsvägen där även en inringd slamsugarlastbil möter upp.

Tunga brunnslock dras åt sidan och långt där nere syns ett i det närmaste stillastående vatten – vilket är väldigt gynnsamt för insatsen.  Det är en grå novemberdag med fuktig luft men att det inte regnar betyder mycket i det här läget. Hade dieseln runnit ner i dagvattnet under ösregniga förhållanden så hade utfallet av olyckan troligen blivit annorlunda.

 

 

 

 

 

 

Jag tittar på klockan, 09.10. Tio minuter efter vad som skulle ha varit en kaffeladdad frukost i värmen på brandstationen. Men jag är förberedd numera och halar upp en proteinbar ur kameraväskan och jag känner mig smart.

Efter att noggrant ha studerat vattnet kommer man fram till att där inte verkar finnas diesel och det bestäms att kontrollera de dagvattenbrunnar som finns bredvid brandstationen.

Här står det direkt klart att det finns diesel. Vattnet ser nästan ut som en geléaktig sörja och arbetet med att suga upp utsläppet påbörjas direkt. Vi hastar därmed iväg till nästa brunn, som ligger i anslutning till golfbanan några hundra meter bort.

 

 

 

Länsar, till utseendet lika stora vita korvar, knökas ner i dessa brunnar för att agera barriär till den diesel som slamsugaren inte lyckas få upp.  Kanske någon brandman som hängde ner i ett av dessa hål tappade ner en radio i en av brunnarna, kanske inte. Men det pratades om att någon skulle få bjuda på tårta. Jag förväntar mig givetvis en inbjudan.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kanske en radio. Kanske inte.

 

Fler länsar skramlas ihop (räddningstjänsten tömmer faktiskt sitt förråd, man skulle kunna säga att de länsar det), och läggs lite närmare dagvattnets utlopp som ligger nära reningsverket. Per konstaterar att räddningstjänstens arbete därmed får räknas som slutfört. Tacksamt återvänder vi till stationen för en försenad frukost men innevistelsen blev ju inte direkt långvarig om man säger så. Men det tar vi i nästa inlägg.

 

 

 

Per får sammanfatta sin syn på insatsen:

Det känns bra i magen efter avslutat uppdrag. Det handlade om ett gigantiskt dieselutsläpp rakt ner i en dagvattenbrunn, som vi med en del tur, men framförallt resoluta åtgärder i stor samverkan mellan kommunens förvaltningar, kunde hantera snabbt.
All inblandad personal gjorde ett utmärkt jobb!
Med akut tätning och invallning, tillsammans med parallella blockeringsåtgärder i olika tidsaxlar gjorde att vi snabbt kunde finna spillets position i ledningarna och pumpa bort detsamma.
Jag känner att det finns ett behov av utvärdering av denna insats, för att dela med oss av värdefulla lärdomar för framtiden.
Lyckosamt att det inte var nederbörd under dagen.

 

På återseende.

 

 

 

Jakten på den försvunna dieseln

Fredag morgon. Klockan visar 07.02.

Jag drar snabbt handbromsen när jag parkerat bilen och jag skyndar mig att packa ut mina grejor. Enligt inbjudan är det uppställning kl 07.00 när Grupp 4 hos Räddningstjänsten i Hässleholm ska gå på sitt skift och jag klarade alltså inte riktigt tiden.

Jag lastar ur larmställ och hjälm på ”min” krok i vagnhallen och hastar upp till lunchrummet, visar upp min muta (hembakade kanelbullar) för de församlade brandmännen och inser att jag inte är sist på plats. Skiftets yttre befäl, Per, har råkat strula till det där med att ställa väckarklockan rätt, och jag hinner alltså före honom.

Puh.

Sagda yttre befäl släntrar in en stund senare och det blir kaffe och genomgång vid larmbordet, ordinarie styrkeledare är ledig och Janne ersätter den gulhjälmade vakansen. I övrigt är det ”mitt” gamla vanliga gäng: Johan, Roger, Lasse och Jonatan som ska vakta kommunen det här dygnet och även dagskiftet bjuder på bekanta ansikten i form av Martin, Daniel och Micke.

 

Morgonsamling

 

Den tidiga morgonen innebär tydligen fysträning. Det är inget som är främmande för min del, jag tränar gärna, men avstår från att hänga med styrkan ut på joggingpass, eftersom jag misstänker att deras version av lugn löpning (vilket är min nuvarande nivå), inte motsvarar mina förväntningar och jag vill ha lite energi kvar till resten av dygnet.

 

Hej gymmet!

 

Istället värmer jag pliktskyldigast upp, med en och annan gäspning, med kvastskaftet i gymmet ca 07.45 och lastar en skivstång för marklyft och lyckas dra igenom hela uppvärmningen, dvs 20 repetitioner, innan larmet går. Då är klockan 07.53.

Jag inser att jag inte lär hinna byta om utan drar helt sonika larmstället över träningskläderna och gör sällskap med Per i befälsbilen 2080. Han har bråttom – av informationen från SOS framgår att ett dieselläckage av större art just nu pågår ett par hundra meter från brandstationen.

Vi är strax framme och möts upp av den lastbilschaufför som har råkat svänga för snävt och kört in i en låg murkant som sedan fläkt upp ett hål i fordonets dieseltank. Tanken var i princip full och innehöll 800 liter drivmedel, varav det mesta redan har forsat ut. Ett läckage är givetvis aldrig positivt, men problemet stannar tyvärr inte där – nere vid lastkajen finns nämligen en dagvattenbrunn och det är ner dit som dieseln har runnit.

Styrkan är också på plats med 2010 och 2060 , och påbörjar snabbt arbetet med att försöka samla upp det som fortfarande rinner från tanken och stora mängder av saneringsmedlet absol sopas ut för att suga upp den diesel som ligger på asfalten. Brandmännen konstaterar snart att det endast handlar om ca 50 liter som de har lyckats omhänderta, resten av drivmedlet finns alltså i stadens dagvatten. Det är en underdrift att säga att detta är en dålig sak.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Per arbetar febrilt med att ringa runt och samla in information för att planera nästa åtgärd. Han kontaktar Hässleholms vatten som snart kommer till platsen, liksom två representanter från miljökontoret, och snart gör även restvärdesledaren Roger oss sällskap.

Ju längre minuterna går, ju längre färdas dieseln under marken och det är snabba beslut som gäller och eftersökande av dieseln börjar i olika brunnar utanför stan.

Jag har många bilder, både från den här insatsen och från resten av dygnet, och jag tänker att vi stoppar historien där och tar nästa del i morgon.

Jag kan dock göra ett litet avslöjande: den inplanerade frukosten, som enligt schema ska inträffa kl 09.00, blir inte av.

På återseende.