Om att världen är ett pussel.

Det finns ju olika sätt att se på naturen.

Jag gick ut. Och jag såg.

 

Glöm inte att vända blicken uppåt ibland.

 

Mossa och rötter ger mig associationer till krälande ormar.

 

Förgrening.

 

Den här bubblan flöt omkring precis under den tunna isens skrovliga yta.

 

Inga fancy redigeringseffekter, bara en björk som speglar sig i en vattenpöl.

 

Träd, himmel. Fantasi? Verklighet. 

 

Under ytan. Ni vet den lite läbbiga känslan när man sätter ner fötterna i en insjö med lite smutsbrunt vatten?

 

Inte perfekt. Brutet mönster. Men bra ändå?

 

Vi mot världen.

 

Jag letade inte efter det självklara, efter de vackra vyerna, utan efter det som syns om man verkligen vänder blicken uppåt, neråt och åt sidorna. Det icke alls självklara. Men det som alltid finns där, bara du tittar ditåt. Och verkligen ser.

Det här inlägget handlar lite om perspektiv, om att vi kan plocka ut delar av den värld vi hela tiden har framför oss, som ju är uppdelad likt ett pussel. Och om att inte bara det perfekta förtjänar att förevigas.

Jag hittade några pusselbitar. Vilka reaktioner och känslor väcker de hos just dig?

Och har du och din kamera hittat egna små utsnitt av verkligheten?

 

På återseende.