Hästvedabranden – en söndag i ösregn och lera

Till slut så kom regnet, och det ganska så rejält. Under i stort sett hela gårdagen regnade det med varierande styrka, samtidigt som räddningstjänsten, hemvärnet och lantbrukarna fortsatte kämpa i skogen.

Jag anslöt mig till gruppen bestående av brandmän från Lönsboda, östra Blekinge, Höör och Bromölla som arbetade i en del av skogen där trädrötterna skadats illa med överhängande risk att de ännu stående träden skulle falla. Samtidigt som träd sågades ner för hand och brandmännen släckte glödbränder så körde en skotare för att rensa upp i området.

Brandens framfart har lämnat väldigt tydliga spår – och eldens totala oberäknelighet syns överraskande tydligt. Där allt är svart och bränt finns det plötsligt helt oskadade små områden, detta formar helt osannolika mönster.

Det var lerigt och bitvis ganska knepigt att ta sig fram i skogen, tung utrustning underlättar ju inte, och efter 3, 5 timme ska det erkännas att jag var ganska så mör i kroppen. Men när jag lämnade platsen och begav mig hemåt mot en varm dusch och efterlängtat torra kläder, så hade styrkorna i skogen fortfarande många timmar kvar att jobba.

Tack alla ni som har bidragit i denna enorma insats och tack till de brandmän som har stått ut med att ha fotografen i hasorna. Jag är tacksam över att ha fått möjligheten och äran att dokumentera det viktiga arbete som ni gör.

Nedan följer bilder från gårdagen. Det här tredje inlägget avslutar min rapportering från skogsbranden i Hästveda.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Och fotografen tackar för sig.

 

På återseende.

 

Hästvedabranden – några dagar senare

Det är fredag kväll.  Det har varit 25 grader varmt under dagen och nu sjunker temperaturen sakta medan ett mjukt kvällsljus rullar in och bäddar in naturen. Jag kör längs den smala vägen och får förklara mitt ärende för den väktare som står på sin post på Jägersborgsvägen.

En halv minut senare rullar jag in på ledningsplatsen och lyckas så småningom hitta en parkering bland brandbilar, militärfordon, traktorer och maskiner och jag ansluter till den genomgång som precis har börjat vid ledningsbussen 269-0080. Sektorcheferna berättar hur läget är just nu i de olika områden som brandhärjats och en preliminär plan dras upp inför de kommande dagarna, med lite olika alternativ beroende på om det förutspådda regnet anländer eller inte.

Stefan, norra områdets trötte men ändå glade sektorchef, får i uppdrag att bli min guide under kvällen och vi packar in oss och mat, som ska levereras till de som sliter med att släcka ute i skogen, i 2160, en Volvo XC70 som en gång i tiden var röd men nu har en övervägande brungrå nyans efter dagarna i skogen.

Vårt första stopp är hos brandmännen Pierre och Niklas, någonstans mitt i skogen, som har kopplat upp sina slangar mot Bjärnums tankbil. Det mesta här ute är bränt och svart. Mark, stenar och träd (samt brandmän) är täckta av en kletig svart sörja som fastnar på allt. Lukten är fränt stickande och jag har faktiskt svårt att förstå vad det är jag ser. Det är inte skog längre utan ett främmande landskap, något som en scen ur en futuristisk science fiction film.

Vi går längre in i skogen och ser hur det på flera ställen ryker ur stubbar och hur träd i olika storlekar ligger oorganiserat omkullvälta, som svartbränd plockepinn. Många rötter har brunnit och vissa ställen får inte ens räddningsmanskapet beträda förrän skogsmaskiner röjt undan de träd som hotar att falla.

Elden har varit skoningslös. Och oberäknelig. Här och var finns orörda områden som har kvar sin grönska medan allt på båda sidor har brunnit.  En familj har blivit hemlös medan övriga hus i brandens närhet har kunnat räddas – i vissa fall, berättar Stefan, har det brunnit precis invid husen.

Att åka runt på de leriga och delvis sönderkörda grusvägarna och gå runt i den brandhärjade naturen och ute på torvmossen ger upphov till många känslor. Fasa, obegriplighet och maktlöshet. Det ser verkligen jävligare ut än vad jag kunde föreställa mig, trots att jag följt nyhetsrapporteringen och sett bilder från de som arbetat där ute.

I detta sliter brandmän, hemvärnet, militären, lantbrukare och många andra frivilliga. Timmar i sträck. Eller, sliter är ett för milt ord, tror jag, men jag hittar inget annat.

Det skrivs överallt, både i sociala medier och i media om hjältar. Och det är precis vad alla alla dessa uppoffrande människor är. Hjältar. På riktigt.

 

Stefan, sektorchef för Norr, informerar hur det ser ut i hans område.

 

Jag hakar på Stefan när han ska köra runt i brandområdet.

 

Ute på torvmossen kör maskinerna i skytteltrafik för att blötlägga mossen så att nya bränder inte uppstår.

 

 

Taktik.

 

Frukt och dricka finns lite överallt. Energi är viktigt.

 

Mer energi.

 

Lantbrukarna har slutit upp med manskap och maskiner.

 

Rapid Relief Team servar med mat och dricka.

 

Ur Skeingesjön pumpas det vatten till släckningen.

 

Marken är helt svart.

 

Den här brandslangen har en helt ny nyans.

 

 

Samarbete.

 

Överallt i skogsområdet har det dragits slang för att förse brandmän och sprinklers med vatten.

 

En gång var 2160 blänkande röd.

 

 

 

 

 

Det ryker ur marken där branden fortfarande kämpar för sin existens.

 

 

 

Den skarpa gränsen mellan bränt och grönt, nästan makabert att se.

 

Bjärnums tankbil får snabb vattenpåfyllning.

 

Pierre och Niklas, från Sösdala respektive Bjärnum har tillbringat hela dagen ute i skogen.

 

 

Hästvedabränderna

Det är väl ingen idag som kunnat missa att det brinner i omgivningarna runt Hästveda. Det finns de som har förlorat sina hem, frivilliga har hjälpt till att rädda djur och att försöka släcka. Många samlas och gör vad de kan för att hjälpa till.

Det var smått surrealistiskt att stå i byn och se släckbilar och tankbilar från Hässleholm, Sösdala och Höör köra förbi med blåljusen påslagna, på plats vid området runt Åbuamossen fanns då redan styrkorna från Osby.

Och då börjar det brinna på ett nytt ställe, i Mannarp strax utanför byn, längs med vägen mellan Osby och Hästveda. Brandmännen från Lönsboda och så småningom Höör skickas dit för att försöka få bukt med elden – det brinner alldeles i närheten av ett bostadshus.

Jag var också där för att försöka bidra med det jag kan: dokumentationen. Både brandmän och frivilliga, även lantbrukare med sina maskiner, slet i den extremt ilskna vinden (kolla in den vita snitseln på en av bilderna nedan), och jag är full av beundran. Styrkan från Lönsboda stod där från tidig eftermiddag till sent på kvällen, innan de ansåg att det var okej att lämna.

Jag har inte så mycket mer att berätta, utan jag tycker att bilderna får tala för sig själva.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Rosa. Grönt. Rött med prickar.

Just nu ligger naturen i startgroparna på ett så explosivt sätt att jag nästan blir matt å dess vägnar. Jag älskar den här tiden på året, för en så överfrusen person som jag så är löftet om månader av värme nästan överväldigande.

Och att resultatet dessutom innebär färger är en stark bonus. Sverige – landet som saknar kulör från november till slutet av mars. Sedan börjar det, sakta, sakta smyger sig små gröna pyttelöv sig fram och konstigt formade knoppar sticker fram för att liksom kolla läget.

Och jag vet att en morgon så kommer jag att vakna, dra upp rullgardinen (mörkläggande, tack Ikea) och upptäcka att världen ser ut som om någon kräkts fram en målning av Monet. Det går snabbt och är oundvikligt men alldeles, alldeles underbart.

 

Idag gick jag inte längre än till min egen halvsömniga trädgård. Som vanligt har jag fotat nära, exempelvis upptäckte jag inte nyckelpigan förrän jag zoomade in på en gren.

Kamera: Nikon D7000 med Tamrons teleobjektiv 75-300 mm.

Bakgrundsbelyst, naturens egen studiotekniker slår till igen. Bara för mig att plåta och se glad ut.

 

En nyckelpiga!

 

Fortfarande bara en nyckelpiga.

 

Små och konstiga sitter de på ett av mina miniträd i trädgården.

 

Snirkligt, grönt. Ett större miniträd.

 

Milt rosa och med den vackra bokehn (de runda prickarna i bakgrunden). Harmoni. Eller så är det min stendöda ljung från i vintras.

 

Why the sad face?

 

På återseende.

Rökdykarbildbomb

Våren är här. Ljusare kvällar och högre temperaturer. Med andra ord – fotografen kan mycket väl, utan att gnälla för mycket, tänka sig att fotografera kvällstid.

Förra veckan drog brandmän från Osby och Lönsboda till Kristianstad brandstation för sin årliga varma rökövning och givetvis hängde det med en fotograf på ett hörn, konstigt vore det väl annars. Eller hörn och hörn, fotografen var som vanligt överallt och ingenstans, ibland lite i vägen och ibland på långt avstånd.

Osbystyrkan tog med sig nya stoltheten, den sprillans nya släckbilen 8010 och fotografen paxade snabbt en plats i baksätet. Jag får väldigt, väldigt sällan åka släckbil nämligen och såg min chans.

Två övningar pågick parallellt: rökdykning med livräddning och strålförarteknik med kylning av brandgaser i container. Om själva övningsupplägget har jag inte så mycket mer att förtälja, men bilder finns så jag tycker att vi frossar i en eldig rökdykarbildbomb.

 

Samling innan övning. Det typ kryllar av brandmän.

 

Dörrforcering.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Om det är huset som stöttas av brandmannen, eller tvärtom, vågar jag inte riktigt uttala mig om.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På återseende.