Nervös fotograf uppehåller sig på ny brandstation

Det här är inte historien om de stora larmen.

Det här är snarare historien om de uteblivna larmen. Så ni som vill läsa om eld, rök och tjutande sirener kommer troligen att bli grymt besvikna.

Detta är dock berättelsen om en blåljusig vardag på en brandstation i Småland.

Och om den där efterhängsna fotografen.

Det var så här att jag fick en brandstationsdejt i Ljungby – ett stenkast från den vältrafikerade E4:an. Det lite märkvärdiga här är att de aldrig blivit fotostalkade under ett skift förut, i alla fall inte av mig. Insatsledaren Fredrik är ett bekant ansikte för mig sedan mina besök hos räddningstjänsten i Hässleholm där han tidigare arbetade, men övriga är ju helt nya ansikten. Och i vanlig ordning är det fjärilar i magen och en stor oro om de ska tolerera mig eller inte.

 

Hej Småland.

 

 

Spoiler alert: de verkar inte avsky mig i alla fall.

Ljungby kör med felvänt dygn, eller rättvänt – det beror på vem du frågar (och är lika oklart som det där med om saker brinner upp och ner), och brandmännen anmäler sig till tjänstgöring halv sex på kvällen och häckar sedan på brandstationen de följande 24 timmarna. Det här skiftet består av ovan nämnde Fredrik, Christian, John, Emanuel och Daniel. Stationen har också en deltidsstyrka i beredskap, bestående av 5 brandmän.

 

Fredrik

 

Christian

 

John

 

Emanuel

 

Daniel

 

När jag asar in kameraryggsäck, larmställ och övrig packning så är det fotboll på TV:n i dagrummet och första koppen kaffe, av många, intas. Jag har med mig kanelbullar i fjäskande syfte men är så nervös att jag glömmer bort detta och det blir inte bullar förrän dagen efter. När så alla i skiftet är på plats blir det incheckning, en kort personlig stund där alla får berätta hur läget är just nu. Rätt rimlig idé, kan jag tycka.

Sedan kollas hur brandbilarna mår innan det är dags för teoriövning, ikväll är det losstagning vid trafikolyckor på schemat innan kvällens höjdpunkt: innebandy och landskapskamp mellan Skåne och Småland. Det innebär tydligen 40 minuters nonstop kutande, skjutande, (för min del) flåsande och regellös aktivitet- Jag hinner uppfatta att man inte bör slå varandra i ansiktet med klubban men i övrigt är reglerna lite otydliga.  Jag var väl den enda deltagaren som tog med vattenflaska och får begära time-out vid ett par tillfällen för att få dricka och hinna andas.

 

 

Om bilden är suddig så är det för att fotografen var lite darrig efter matchen.

 

Foton finns inte från denna match, och inte bara för att Skåne åkte på en svidande förlust, utan för att jag hade nog med att hålla reda på klubba och boll och dessutom vågade jag inte riskera kamerans liv. Ett par blåmärken, med tillhörande svordomar, senare samt en rejält stukad fot så är matchen över. Jag stapplar till omklädningsrummet och ser fram emot nattens ostörda sömn.

För er som har glömt – jag besitter en superkraft, som jag inte riktigt har listat ut hur jag ska tjäna pengar på ännu, jag är en nattlarmsblockerare. Det har aldrig, jag upprepar ALDRIG, gått larm nattetid när jag sovit på en brandstation.

Men sömnen visar sig vara rätt avlägsen – en väldigt sen middag ska intas och sedan gör vi stan. Mitt besök råkar nämligen sammanfalla med ljungbydagarna och ganska uppåt och småvingliga öltältsbesökare vinkar glatt åt släckbilen och tankbilen som rullar förbi.

Åter parkerade i vagnhallen styr jag kosan mot kaffekokaren och sedan blir det en stunds TV innan jag överger övriga i styrkan och  resolut drar täcket över huvudet på mitt rum.

Larmfri natt (såklart) och morgonen bjuder på…ja, ni har väl gissat: kaffe. Och regn. Jag och Vädret har ju någon slags pågående duell där jag ibland tror att vi är polare och vädret liksom bara ”Idiot – lurade dig igen”. Jag blir inte ens upprörd längre.

Jag slipper tack och lov delta i morgonens lottdragning om vem som får vilket städuppdrag och kan ägna mig åt lite bildredigering.

 

Någons lott.

 

Hej Vädret.

 

Dagen rullar på, alla har något att göra och sedan släpas brandbilarna ut för att rastas och kontrolleras. Jag blir på något sätt inblandad i testkörningen av stationens höjdfordon, en hävare som har varit sjukskriven i flera månader och dessutom fått åka utomlands för operation. Nu ska den testas på 30 meter och jag tar många djupa andetag under färden. Särskilt när ett knakande ljus hörs på nervägen och brandman Daniel konstaterar att så ska det nog inte låta.

Men utsikten är fin. Och jag lyckas producera några kreativa bilder.

 

Daniel drar med mig på nyinvigningen av hävaren.

 

Världens minsta brandbil.

 

 

 

 

 

Hur högt? Tja, den når typ 30 meter.

 

Jag är då mer nöjd över att få teståka den rätt coola terränglastbilen. Främst används den till skogsbränder och djurlivräddning och den mer eller mindre äter sig fram i de leriga backarna runt brandstationen.

 

267-2050 – tar sig fram lite överallt.

 

 

 

MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, har en av sina beredskapsdepåer för skogsbränder i just Ljungby. Bland annat så levererade brandmännen härifrån containrar med utrustning som hjälp i släckningsarbetet vid den stora branden i Hästveda i våras.

 

 

 

 

 

Exakt så.

 

Som sagt, detta dygn i södra Småland innehöll inte ständiga utryckningar och draman. Men blev en bra upplevelse av hur livet är på en heltidsstation – att producera beredskap innebär inte att sitta och rulla tummarna och titta på TV ett helt dygn.

Jag är ändå rätt trött när jag landar i hemmet i Osby på söndagskvällen. Att befinna sig hos räddningstjänsten innebär ju att hjärnan mentalt är inställd på ett ständigt beredskapsläge och även om vardagslunken händer även hos räddningstjänsten, så går det inte att jämföra med att sitta i sin egen soffa, sova i sin egna säng och dricka sitt eget kaffe. Jag har hela tiden koll på var min utrustning befinner sig och kamerorna är alltid inom räckhåll och jag är beredd att springa.

Tack Ljungby. Det var ett riktigt trevligt dygn och jag hoppas vi ses igen.