Tack Jörgen

Ett inlägg jag inte riktigt vet hur jag ska inleda. Ett inlägg om ett sorgligt avslut, om värme, om intryck och om avtryck.

Jörgen Johansson har lagt ner sin kamera.

För tidigt. Alldeles för jävla tidigt.

Jag vill skrika alla de svärord jag kan komma på, jag vill förbanna orättvisan och jag vill hylla dig Jörgen, för att du var en så enastående människa och för att du under ditt liv blev en del av så många andras liv.

Den unika fotoblicken resulterade i ett oräkneligt antal bilder och just detta exklusiva bildspråk gör dina bilder så lätta att identifiera. Bilder som talar, som skriker, som sjunger och som viskar fram sina berättelser och sina budskap.

Bilderna från flyktinglägren i Grekland fick mig att nästan tappa andan här hemma i min supertrygga svenska verklighet, bilder som gjorde så förlamande ont, som var så viktiga att visa upp, som fick mig att skämmas över mitt välordnade liv. Jag frågade dig vid ett tillfälle hur man klarar av att dokumentera ett sådant tragiskt allvar. Du funderade en stund innan du svarade:

– Det tror jag inte man gör egentligen.

Stunderna i diket och presstältet på Helgeåfestivalen, där den studsiga energin under fotograferingarna omvandlades till fokuserat allvar så fort du satte dig ner för att arbeta med bilderna.

Den dagen då jag sprintande och i panik försökte rädda mig och mina kameror undan det galna ösregnet och du givetvis lyckades hinna med att fotografera hur jag mest såg ut att bestå av regnvatten.

Som jag skrattade åt den bilden.

Jörgen – du har inspirerat mig så mycket i mitt fotograferande. Alltid varm, alltid generös, alltid med tid för andra. Alltid med ett vänligt ord och alltid med tid över för de runt omkring dig.

Jag sörjer en kollega och en medmänniska och en eldsjäl. Jag är också tacksam över att ha fått förmånen att lära känna dig.

Ikväll brinner det två ljus för dig här hemma. Bara ett var helt enkelt inte tillräckligt.

Tack för din tid här på jorden.

Tack för allt.

 

 

 

Julkortet

God tomtetid och hoppas att ni får möjlighet att äta så mycket knäck, ischoklad, sill och julskinka som ni bara kan. Men inte sylta, sylta är ett hemskt påfund.

Bloggens julkort är alldeles och helt fullständigt pinfärskt, fotot är taget idag den 24:e december 2019, i ett regnigt och särdeles decembergrått och vinterrått Osby.

Men jul blir det ju ändå, oavsett väder.

Hoppas er dag blir mysig, den förkylda Bloggen ska tillbringa dagen och kvällen under en filt i soffan. Det är också jul, på sitt sätt.

Jullunch idag blir tacos på tjocka revben, en korsning av julafton och fredag, tänker jag.

Host, snörvel, nys.

På återseende.

 

 

 

Nyskapelse

 

 

Skapa din värld. Dig själv.

Om kaoset överväldigar, stå stadigt. När vågorna skvalpar oroväckande i det livscanvas du har format, när en liten destruktiv tromb hotar att virvla bort din verklighet, när du balanserar på svajande golv – glöm då inte det viktigaste:

Du kan forma om, forma fritt, forma åter.

Nyskapelse är alltid där. Den möjligheten är din.

Kombinera mera

Jag har tagit fler bilder än någon kan räkna och har slitit ut en kamera eller två i processen… Jag har hårddiskar som håller på att spricka av alla foton som trängs därinne.

Idag tittade jag på mina bilder, samtliga tagna i mitt hörn av Skåne. Och jag tänkte, knåpade, grejade.

 

Svajigt Vatten

 

Tre Årstider.

 

 

 

#vinterland #29,5

Jag omfamnade decembers första dag – den spirande föraningen om vinter genom det puderlätta täcket av årets första snö: mjuk som fjäderlätt dun mot en kall kind. Viskningar om stundande juletider, om tända ljus, bjällerklang och om gemenskapens glädje.

Det knarrade lite lätt under skon där vid strandkanten av den isgnistrande sjön, så sorglöst okomplicerat inramad av det skiraste av istäcke. Som sockerglasyr.

En himmel så blek och så kämpande mot det ofrånkomligt nalkande eftermiddagsmörkret. Granar som snart ska slumra in i nattsömn med sina grenar som ser ut att vara täckta i ett sprött lager av änglafluff.

Första december alltså.

 

 

 

 

 

 

 

 

Eller, det var snorkallt. Riktigt förbaskat apkallt. Ett paradis för en isbjörn.

Jag hade glömt vantar men planerade redan från början att vara supersnabb i fotograferandet. Det tog dock f-n emot att lämna bilens värme (29,5 grader, tackar som frågar) och brännande stolsvärme. Jag hade axlarna vid öronen och knäskålarna skallrade.

Uppoffringarna för konsten, ni vet.

Jag frös. Kameran frös. Till och med min mössa frös. Mina skor frös definitivt.

Vintern – go home.

Aaaargh!

Är det maj snart?

#inteallsbitter

#fryserbakdelenavmig

#somenistid