#vinterland #29,5

Jag omfamnade decembers första dag – den spirande föraningen om vinter genom det puderlätta täcket av årets första snö: mjuk som fjäderlätt dun mot en kall kind. Viskningar om stundande juletider, om tända ljus, bjällerklang och om gemenskapens glädje.

Det knarrade lite lätt under skon där vid strandkanten av den isgnistrande sjön, så sorglöst okomplicerat inramad av det skiraste av istäcke. Som sockerglasyr.

En himmel så blek och så kämpande mot det ofrånkomligt nalkande eftermiddagsmörkret. Granar som snart ska slumra in i nattsömn med sina grenar som ser ut att vara täckta i ett sprött lager av änglafluff.

Första december alltså.

 

 

 

 

 

 

 

 

Eller, det var snorkallt. Riktigt förbaskat apkallt. Ett paradis för en isbjörn.

Jag hade glömt vantar men planerade redan från början att vara supersnabb i fotograferandet. Det tog dock f-n emot att lämna bilens värme (29,5 grader, tackar som frågar) och brännande stolsvärme. Jag hade axlarna vid öronen och knäskålarna skallrade.

Uppoffringarna för konsten, ni vet.

Jag frös. Kameran frös. Till och med min mössa frös. Mina skor frös definitivt.

Vintern – go home.

Aaaargh!

Är det maj snart?

#inteallsbitter

#fryserbakdelenavmig

#somenistid