Tack Jörgen

Ett inlägg jag inte riktigt vet hur jag ska inleda. Ett inlägg om ett sorgligt avslut, om värme, om intryck och om avtryck.

Jörgen Johansson har lagt ner sin kamera.

För tidigt. Alldeles för jävla tidigt.

Jag vill skrika alla de svärord jag kan komma på, jag vill förbanna orättvisan och jag vill hylla dig Jörgen, för att du var en så enastående människa och för att du under ditt liv blev en del av så många andras liv.

Den unika fotoblicken resulterade i ett oräkneligt antal bilder och just detta exklusiva bildspråk gör dina bilder så lätta att identifiera. Bilder som talar, som skriker, som sjunger och som viskar fram sina berättelser och sina budskap.

Bilderna från flyktinglägren i Grekland fick mig att nästan tappa andan här hemma i min supertrygga svenska verklighet, bilder som gjorde så förlamande ont, som var så viktiga att visa upp, som fick mig att skämmas över mitt välordnade liv. Jag frågade dig vid ett tillfälle hur man klarar av att dokumentera ett sådant tragiskt allvar. Du funderade en stund innan du svarade:

– Det tror jag inte man gör egentligen.

Stunderna i diket och presstältet på Helgeåfestivalen, där den studsiga energin under fotograferingarna omvandlades till fokuserat allvar så fort du satte dig ner för att arbeta med bilderna.

Den dagen då jag sprintande och i panik försökte rädda mig och mina kameror undan det galna ösregnet och du givetvis lyckades hinna med att fotografera hur jag mest såg ut att bestå av regnvatten.

Som jag skrattade åt den bilden.

Jörgen – du har inspirerat mig så mycket i mitt fotograferande. Alltid varm, alltid generös, alltid med tid för andra. Alltid med ett vänligt ord och alltid med tid över för de runt omkring dig.

Jag sörjer en kollega och en medmänniska och en eldsjäl. Jag är också tacksam över att ha fått förmånen att lära känna dig.

Ikväll brinner det två ljus för dig här hemma. Bara ett var helt enkelt inte tillräckligt.

Tack för din tid här på jorden.

Tack för allt.