City: kanelbullar, sömn och kaffe

Ibland åker fotografen till någon räddningstjänst, lägger fötterna på soffbordet, dricker kaffe och bäddar ner sig med täcke och kudde.

Det hände sig en gång att jag åkte till storstan, lite läskig känsla på förhand när man är van vid Osby, Höganäs och Hässleholm liksom. Men Helsingborg City var dygnets utflyktsmål och samtliga medarbetare såg något rädda och lite stela ut när jag kom dit. Fullt förståeligt, jag vet ju att det där löser sig efterhand. Nu hade jag planerat väl, man skulle kunna säga att det typ var fusk, eftersom jag laddat upp med två påsar hemmasnickrade kanelbullar med mandelmassa. Man får inte vara dum, då blir man snart vuxen.

Den här gången hade jag planerat att nästla mig in hos två stycken skift (förlåt skift två för de uppätna kanelbullarna), genom att helt enkelt dyka upp vid tretiden en söndagseftermiddag och husera på stationen de närmaste 24 timmarna. Jag har besökt stationen som hastigast tidigare, i samband med en dykövning, och det är en otroligt fin station. Den luktar nästan oanvänd faktiskt.

Helsingborg City är en av flera stationer i Helsingborg, men den enda med räddningsdykare och stationen har en släckbil och en dykbil till sitt förfogande utryckningsmässigt. Många av de larm som citybrandmännen åker på är automatlarm och styrkeledaren Moltas förklarar att då åker de bara med släckbilen, vilket betyder att fotografen får stanna på stationen då det tydligen inte är trafiksäkert att klamra sig fast vid stegen på taket. Nåväl, det resonemanget kan jag ju faktiskt köpa.

Jag får i alla fall en snabbutbildning i hur rakelenheten fungerar, så att jag kan följa arbetet på distans så att säga.

Och det trillar in ett par automatlarm under kvällen, vilket innebär att jag helt plötsligt finner mig helt övergiven i det väl tilltagna gymmet, med bara ovan nämnda Rakel som sällskap. Det är alltså ingen på plats när jag tar personligt rekord i bänkpress. Typiskt.

Efter åtgärdat automatlarm i fabrik så återvänder styrkan och det är dags för mat. Och vet ni, det är nog den godaste räddningstjänstmat jag ätit hittills. Jag får inte ens hjälpa till med några förberedelser utan blir liksom serverad hemmagjorda, grillade hamburgare, bara sådär. Stora pluspoäng på den.

Stämningen vid matbordet är god, det är ju utmärkande för just den här branschen, tror jag, och alla verkar nu rätt avslappnade med utbölingens närvaro. Vi bestämmer sedan att kvällen ska ägnas åt att se film, det är kutym, enligt stationsrutinerna (vilket märks eftersom det tar femton år att hitta en film som styrkan inte tidigare sett). Och det är väl just det här som drar ner betyget för dygnet i Helsingborg – det är närmare två timmar av mitt liv som jag aldrig någonsin får tillbaka. Kingsman – the golden circle var nog inte i någons smak eftersom vi bara var ett fåtal som härdade ut till slutet.

Jag påpekar att alla skulle få sova på natten, det börjar bli gammalt tugg, men min närvaro på en brandstation verkar störa ut alla nattlarm, kalla det paparazzifrekvensen, om ni vill. Som vanligt får jag skeptiska blickar av samtliga och får tydligt förklarat för mig att det ofta går larm på natten.  OFTA!

Så jag bäddar ner mig, i underställ och med strumpor på, helt och hållet beredd att kasta mig ur sängen vid någon obskyr tidpunkt. Rätt länge ligger jag och lyssnar till dunkandet från när tåg möter räls och somnar väl till slut, men vaknar till någon gång på natten av att det är tyst, tydligen har även tågen nattat sig.

Och hur det gick resten av natten? Tja, ni vet… Mitt ickenattlarmsstreak hade överlevt ännu en räddningstjänstig natt.

Morgonen är grå och blek när det blir skiftbyte. Mitt i allt går det ett automatlarm och måndagens styrkeledare får sprinta ikapp släckbilen, vi hinner knappt hälsa. Videomorgonmöte med Bårslöv och Berga klaras av och mitt uppdrag blir att fota fingerad bussolycka på Berga brandstation, en samverkansövning med ett flertal olika organisationer inblandade. Idel nya ansikten tills mina vänner från Höganäs dyker upp som gubben i lådan. Det är som om de vet var jag befinner mig, det är nämligen inte första gången det händer.

Efter att ha frusit massor återvänder vi till stationen och jag hinner med både lunch och kaffe. Eller nästan kaffe i alla fall. För mitt i koffeinsörplandet så går det larm om lägenhetsbrand på en adress centralt i stan. Jag åker dykbil och, trots stadstrafiken, tar vi oss snabbt fram till platsen för larmet. City är inte enda stationen på plats, nästan hela gatan blinkar blått.

Efter att branden har släckts blir jag uppkallad för att fota. Det är ett lägenhetshus och jag följer slangen för att hitta rätt. I trapphuset ligger en fin rökdimma och jag tycker att det tar evigheter av trapptrampande innan jag når rätt våning.

Det visar sig att det har börjat brinna under vaskskåpet och de boende ser chockade men lättade ut. Lukten är inte delikat och jag är glad att jag inte behöver stanna kvar i lägenheten längre än nödvändigt.

Tillbaka på stationen blir jag fotad (fnys) till Räddningstjänsten Skåne Nordvästs Instagram, det var ganska plågsamt, och därefter börjar det bli dags för mig att packa ihop och säga farväl och styra kosan mot Osby igen.

Tack alla, jag är glad att kanelbullarna uppskattades. Kanske ses vi igen på en dykövning eller så.

Scrolla ner för att se dagen i bilder:

 

 

Söndagsstyrkan.

 

Släckbil och dykbil.

 

 

Larmdags.

 

Matförberedelser.

 

Alltså, det här var riktigt gott.

 

Det verkade alla tycka.

 

Larm. Igen.

 

Fotografen häckade samtidigt i gymmet.

 

Utsikt från station City.

 

 

 

90 sekunder gäller vid larm.

 

Måndagsstyrkan.

 

Helst ska även en styrkeledare åka med.

 

Dagen planeras i vagnhallen.

 

Bland annat arbetar man med att tillverka hjälpmedel för att lättare kunna utföra livräddning vid brand.

 

Cyklist påkörd av buss, övning på Berga brandstation.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Larm: lägenhetsbrand.

 

Follow that släckbil!

 

Utryckningsfordonen står tätt på gatan.

 

 

 

 

Branden är släckt och jag traskar upp för att plåta.

 

 

Brandmännen kollar av med värmekamera så att allt är lugnt.

 

 

 

 

Vardgassysslor.

 

På återseende.

 

 

 

Borta! Jätteborta.

Det är plusgrader.

Det är barmark.

Det är en sol som faktiskt värmer.

Jag älskar världen, vädret och allt det där.

 

Så i dag blir det lite minnesbilder till hur hemskt det var för ett väldigt litet tag sedan.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När kameran frös

Jag vet inte om det har framgått, men jag hyser ingen större kärlek (eller ens minsta gnutta välvilja), vad gäller vintern.

Det är kallt.

Det är mörkt.

Det regnar is.

Det snöar.

Det slaskstänker långt upp på byxbenen.

Det är KALLT!

Jodå, jag kan också tycka att vinterlandskap kan vara oerhört vackra, nästan så att det tar andan ur en. Om jag sitter inomhus under en filt (jag är stolt ägare till en elektrisk värmefilt, den är en av mina bästa vänner), och kollar vyn genom fönstret, vill säga.

Jag jobbade under många år utomhus och det kan ha vintertraumatiserat mig. När du jobbar med hästar och undervisar i ridning så blir du fasen i mig rätt sur på vintern efter ett mycket kort tag. Vintern är bara i vägen.

Så att jag nu fotobloggar vinterbilder borde alltså uppskattas av er. Även om ni inte gillar själva bilderna (smaken är ju ändå som den dära baken), så hoppas jag innerligt att ni liksom kan hylla insatsen. Jag gick ut. Jag sjönk ner i snön. Jag fick snö i ögonen. Jag fick snö innanför kängorna. Jag frös om händerna. Kameran frös.

 

 

 

 

 

 

 

Snö, schmöö…

Vitt. Snö.

Fluff. Slask.

Vinter. Snöfall.

Jul. Isvind.

Flingor. Kyla.

Januari. Februari.

Skare. Mörker.

Pulka. Kristaller.

Ljus. Stillhet.

Tassavtryck. Gula fläckar.

 

 

 

 

 

 

 

 

Kaffe. Borttappad röst. Gummitofflor. Fotboll.

Talesättet lyder: En bild säger mer än tusen ord.

Fast ibland skulle jag vilja säga att en bild kan ersätta 5 306 ord, ibland kan sen bild stå ensam och se förvirrad ut och ibland är kombon ord och bild bäst.

Jag ska försöka med det sista alternativet i dag.

För bilder är sjukt användbara. Tja, kanske är det lite jävigt ur min synvinkel med tanke på att jag så gärna fotograferar (och tvingar på omgivningen mina alster), men jag tror att fler människor uppskattar foton.

Hur som helst, ni ska nu få en typ av bilder som jag normalt inte publicerar. Ni ska få detaljstudera en lördag hemma hos fotograftanten. Och kanske ta er an utmaningen att göra något liknande själva? Det behövs ju inte en blogg till det, tänker jag. Och idag är det verkligen inga proffsbilder som med varsamhet genomgått en photoshopprocess.

Jag har inte heller släpat fram någon av nikonisarna, utan dagen är helt och hållet förevigad med hjälp av telefonen.

Häng med!

 

06.20. Klockan ringer. Fasen helt okristligt tidigt en ledig dag men är det fotbollscup så är det.
Jag somnade med munnen full av bettskena och kan nu inte hitta denna specialutformade tingest. Undrar om jag svalt den? Borde jag inte märkt det?

 

Hasar ut i ickemoderiktiga gummitofflor med synnerligen trashigt mönster och vittjar brevlådan. Det är kallt. Jag funderar på varför jag ens skaffade barn.

 

Väcker tioåring. Tioåring öppnar munnen och säger ”Jag är såååå nervööööös”. Jag funderar på att kasta tioåring i säng igen och själv somna om eftersom det var just tjatet om nervositeeeeeet som fick mig att skicka ungen i säng kvällen innan, något tidigare än vanligt. Gick ju för sjutton inte att föra ett vettigt samtal med henne.

 

Aaaah. Lycka. Kaffe, frukost. tidning. Och YoutubeJocke&Jonna i bakgrunden då mina avkommor äter frukost i soffan. ”SKRUUUUVA NER LJUDET!”

 

Snabb uppiffning pågår. En vill ju inte skrämma slag på cupdeltagarna. Hade jag vetat att jag efter lunch skulle få en snöflinga, vars BMI låg runt 57, smack rakt i ögat, så hade jag kört vattenfasta skönhetsprodukter. Mycket svårt att åstadkomma skarp bild, men jag kan väl få plus för simultankapaciteten?

 

Framme i Tyringe efter att ena barnet kört spel på surfplattan och den andra spotifyat. Samtidigt. Jag är ofantligt kissnödig efter allt kaffe och tränger mig före de nio tioåringarna, och deras maskot, i jakten på en toalett.

 

Fotbollsplan inomhus är en av de bästa uppfinningarna. En ren välgärning för alla fotbollsföräldrar som ska supporta sina avkommor.

 

Kaffe. Jag glömmer konstant att ta med termos och eftersom kiosken ännu inte öppnat så får jag tigga både dryck och mugg av annan förälder. Igen.
Jag dricker synnerligen ofta kaffe ur plastmugg från Ikeas barnavdelning. Förlåt Johanna, jag lovar bättring! Om jag kommer ihåg det till nästa gång, vill säga.

 

Fyra matcher avklarade och en mindre succé för tjejerna från Osby. Tre vinster och en ytterst knapp förlust. Hejaklacken (dvs tre mammor som med berått mod och total hänsynslöshet skriker ungarnas namn så att det troligen hörs till närliggande kommuner), är entusiastisk. Alla andra lag har tydligen mer sansade föräldrar på plats. Jag tappar nästan rösten. Oh well.

 

Stopp på snabbmatsställe är halvt obligatoriskt tydligen i sportsammanhang. Tror att en viss snabbmatskedjas största vinst kommer från de horder av lag, i varierade åldrar, som rasar in om helgerna.

 

Hemma. Kaffe. Tända ljus och…

 

…my guilty pleasure: Modern Family. Mitt på dagen, jag lever verkligen ett syndigt liv.
Min kettlebell blänger varje gång jag går förbi och den viskar saker som insinuerar att jag är en latmask. Jag äter istället en arraksboll och häller upp mer kaffe. Gymmet kan vänta tills imorgon.

 

En hatsyssla. Något av det tråkigaste som finns näst efter att rensa ogräs. Men det ska bli kött, potatisgratäng och ostfyllda små, gröna paprikor och jag är den enda vuxna i hushållet. Jag kommer alltså inte undan.

 

Det är även rätt trist att skiva potatis. Pallar inte diska matberedaren efter morgonens smoothiebonanza så skivar för hand. Ljudbok gör det uthärdligt. Är på helspänn så att inte uppläsaren vräker ur sig något ”vuxet”, som jag sedan måste förklara för de två tioåringarna som campar hemma hos mig, en av dessa är inlånad istället för ordinarie sjuåring. Jag är mycket nöjd med bytet.

 

Trehundratre försök senare så känner jag att jag har producerat en acceptabel selfie. Löpartights och munkjacka – en solklar hemmauniformsfavorit.

 

 

Det blev tidig sänggång. Jag hittade till slut bettskenan. Sov som en utmattad gnu och drömde att jag körde linjebuss. Vaknade upp i morse utan bettskena. Kan definitivt inte hitta den.

På återseende.

Fotografen ingår inte, men är där. Såklart.

Totalinfo från SOS:

Bussolycka – linjebuss som kört av vägen på rikväg 30, i höjd med Musteryd.

Bussen ligger på sidan.

Ingen pågående brand.

Oklart antal drabbade. Flera personer utanför bussen.

 

Det här är fortsättningen på förra inlägget från min dag i Ljungby och samverkansövningen i tung räddning. Det är eftermiddag och larmet har alltså gått. Räddningstjänsten är på plats strax innan ambulansen och brandmännen skaffar sig en snabb lägesbild. Bussen från Länstrafiken Kronoberg har vält och den närmast kusliga tystnaden bryts snart när upprivna rop på hjälp hörs från det stora fordonets innandöme.

Bussens dörrar är blockerade efter olyckan och det blir initialt att ta takluckevägen in för räddningspersonalen, innan vindrutan (här ersatt av plywood, som ni kan se på bilderna), har sågats upp. Inne i olycksfordonet är det närmast kaos med passagerare och lösa stolar. Och det är uppenbart att knappt någon av alla passagerarna har suttit bältade vid olyckstillfället.

Målet med övningen är bland annat att öva kommunikation, struktur och organisation mellan ambulans och räddningstjänst vid en större händelse. Fokus ligger på hur skadeplatsen bäst ska organiseras, vilken prioriteringsordning som gäller för de skadade, hur evakuering ska kunna ske på smidigast sätt och stor vikt fäst givetvis vid räddningspersonalens egen säkerhet.

Övningen körs två gånger den här eftermiddagen och andra gången larmet dras så kan det vara så att en fotograf har parkerat sig inne i bussen. Längst bak, och inte på något bekvämt säte heller utan lite bakom två lösa säten, inklämd mot väggen i en så oergonomisk position att ena benet raskt domnar av. Men vad gör man inte för konsten liksom.

Bara att ta sig in i bussen med kamera och larmställ är en fotografisk och akrobatisk bedrift av stora, viga mått och jag är alldeles för stolt för att be om assistans men lyckas till slut välta mig in genom ena takluckan.

Jag har bett övningsledningen informera extra tydligt om att fotografen INTE ingår i övningen och således inte ska släpas ut på bår med nackkrage (man vet ju aldrig). Istället kan jag i lugn och ro och på väldigt nära håll dokumentera räddningsarbetet från vad som definitivt är både första parkett och backstage samtidigt.

Och jag är gravt imponerad över hur smidigt och effektivt de skadade tas om hand, och där finns allt från de som med viss hjälp kan gå ut själva, till svårt skadade passagerare som måste plockas ut den trånga takvägen, efter att ha grävts fram från under bussens demolerade inredning.

Är ni redo för en massa bilder?

Kom nu ihåg att det inte är jag som plåtat knasigt, jag sitter ju i en vält buss. Okej.

 

Vält buss. Vilket är vad följande bilder handlar om.

 

Räddningstjänsten är på plats.

 

Inne i bussen råder stor oreda.

 

Strax dyker första ambulansen upp.

 

 

 

Ett sjukvårdstält ska resas…

 

…inte en helt lätt uppgift.

 

 

 

 

Men till slut så.
Skadeplatscontainern innehåller massor av lämplig utrustning.

 

Samråd.

 

Styrkeledarna från diskuterar. Är platsen säker? Hur ska vi på bäst sätt evakuera passagerarna?

 

 

 

 

 

 

Enda vägen in är till en början via bussens takluckor.

 

 

Min utsikt om jag tittar uppåt.
De skadade passagerarna ligger huller om buller inne i bussen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är trångt och bökigt inne i den välta bussen, trots det går räddningsarbetet både snabbt och smidigt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag vill rikta ett enormt tack till alla inblandade för att ni lät mig vara med. Kanske ses vi igen vid tillfälle.

 

Tung, tyngre, tyngst – Småland får besök…

Överentusiastisk fotograf terroriserar nya räddningstjänster.

Det skulle bli en bra rubrik. Helt sann dessutom.

Jag hade en riktigt bra dag i småländska Ljungby i höstas, inbjuden av Räddningstjänsten i Älmhult faktiskt. Kan ju i och för sig låta lite märkligt att Älmhult hänvisade mig till Ljungby, men brandmän från just Älmhult, från stationen i Liatorp, skulle närvara vid en regional storövning på temat tung räddning. Andra var också där, fotografen fick nämligen även förmånen att träffa brandmän från Strömsnäsbruk och Ljungby och ambulanspersonal från Region Kronoberg.

Det var glada miner hela dagen och ingen verkade rädd för fotografen – det är ju alltid positivt. Gör mitt arbete lättare, så att säga.

Kaffe fanns det dessutom gott om och det vanligtvis så lömska vädret hade troligen glömt att ta reda på vad jag skulle ägna dagen åt, så det var strålande solsken. Sjukt perfekta förutsättningar.

Övningsdagen inleddes med tre olika block, teorigenomgång avseende skadeplatsorganisering och skadeprioriteringssystem inför eftermiddagens arrangerade bussolycka (jag förklarar mer nästa gång), fastklämd personer samt losstagning av lastbilschaufför vid trafikolycka.

Fotografen gick såklart bananans med kamerorna och jag tänker att i detta inlägget visar jag bilderna från övningarna med personerna som klämts fast. Två olika scenarier skulle lösas av räddningstjänst och ambulans gemensamt: en stackars markör hade fastnat under betongblock men var vid medvetande och en av stationens övningsdockor fick finna sig i att bli fastklämd under ett containerflak. Ni får även se hur räddningspersonalen får ut en lastbilschaufför ur hytten, från båda håll faktiskt.

I nästa inlägg ska ni få kika på hur räddningsarbetet kan gå till när en linjebuss full med passagerare välter. Fotografen blev då så närgången att fotografen valde att befinna sig mitt i smeten, dvs inne i den krockade bussen. Men var ska sleven vara om inte…

 

Fastklämd person under betongvägg.

Räddningstjänsten använder här luftkuddar för att lyfta betongen och få loss den skadade, som sitter fast med ena foten:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Person fastklämd under container.

Här är problemet av betydligt allvarligare karaktär, ingen vet hur länge det är sedan domkraften välte och containern föll över personen. Den skadade är inte heller kontaktbar och situationen är direkt livshotande.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Trafikolycka – losstagning av lastbilschaufför:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På återseende.

Efterlysning!

Mina vänner behöver hjälp.

Och de är inte vilka som helst, utan nu pratar vi om mina vänner som arbetar inom blåljusverksamheten, närmare bestämt räddningstjänsten.

Jag håller med, ovanstående låter lite märkligt – brandmän ska väl ändå hjälpa andra?

Alldeles korrekt. Men för att du som ”vanlig” person ska få hjälp när du ringer 112 så krävs det att det finns personer som är villiga att lämna familjen mitt i födelsedagskalaset, rusa från sin arbetsplats, avbryta djupsömnen eller lämna bion just när filmen är som mest spännande eller tårdrypande.

En stor del av Räddningstjänstsverige är uppbyggt på RIB, räddningstjänstpersonal i beredskap, vilket är det tjusiga och officiella namnet  på det vi till vardags benämner deltidsbrandmän. Det är de människor som alltså släpper det de har för händer och beger sig till brandstationen, svidar om till larmställ och tunga kängor och beger sig ut till trafikolyckor, bränder, djur som sitter fast i diken, hastigt insjuknade personer eller vad samtalet till SOS nu handlar om just den här gången.

Räddningstjänsten i Osby kommun har totalt 51 anställda deltidsbrandmän (44 män och 7 kvinnor), samt ytterligare 10 stycken brandmän som tillhör räddningsvärnet i Hökön. Just nu söker räddningstjänsten efter ytterligare brandmän, och i denna rekryteringsomgång är det placering i Osby som gäller, klicka här för att kolla in annonsen.

Bli brandman? Tja, varför inte? Vad hindrar dig?

Självklart finns det praktiska förutsättningar som måste uppfyllas, vad gäller ordinarie arbetsgivare, hur långt från stationen du bor och om din familjesituation tillåter det.

Men i övrigt, är du en person som vill hjälpa andra, vill ha ett omväxlande och problemlösande arbete, få chansen att göra skillnad i samhället, kan byta yrke på cirka fem minuter och har god grundfysik, fundera då ett varv till. Kan det vara något för dig?

Som jag skrev i inledningen så är det mina vänner det handlar om och för er som är nytillkomna bloggläsare kan jag bara snabbt berätta att jag sedan september 2015 har fotograferat den räddningstjänstiga vardagen hos ett flertal olika räddningstjänster i södra delen av landet. Men allt tog sin början i just Osby.

Det var de här nordostskånska brandmännen som hjärtligt välkomnade mig (med en liten dos sund skepsis inledningsvis, såklart) och som vågade ge mig tillträde till den relativt slutna värld som det ändå handlar om. Och tro mig, jag har inte ångrat en enda sekund att jag med kamerorna valde att utforska den här delen av blåljussamhället.

Jag har fått uppleva otroligt mycket, allt ifrån mängder av kaffe och intressanta diskussioner vid fikabordet till skarpa insatser och roliga och utmanande övningar både på marken och högt upp i luften. Jag har stått på stationen och sett en hel hög lärare, vaktmästare och industrianställda galoppera in i full fart och på sekunder ställa om sig till sin andra yrkespersonlighet.

En av de saker som jag tidigt insåg genomsyrade räddningstjänsten är gemenskap, det spelade liksom ingen roll om jag besökte heltidsbrandmännen i Hässleholm och Höganäs eller deltidsstationerna i Osby och Lönsboda. Och eftersom jag fått vara med från början när Osby rekryterade fem nya brandmän hösten 2015 så har jag haft förmånen att på nära hålla kunna följa dessa män och kvinnor in i yrket och fått se hur de utvecklats och vilket välkomnande omhändertagande som de har fått av kollegorna.

En av dessa är Clara. Hon säger så här om sin allra första tid som brandman i Osby:

-Alla var välkomnande och tog hand om mig – jag kunde känna mig helt trygg i gruppen.

 

Clara hade drömt om att bli brandman länge och ångrar inte att hon gjorde slag i saken.

 

Micke Svensson, instruktör och yttre befäl vid räddningstjänsten i Osby, är angelägen om att hitta de som skulle kunna bli bra brandmän men som inte riktigt vågar ta steget. Han säger:

– En fördom är att man tror att man inte är lämplig. Många jag kommer i kontakt med har sett annonsen men tror inte det är något för dem.

Micke hänvisar till de ledord som medarbetarna hos räddningstjänsten i Norrtälje sammanställt för att beskriva sitt arbete, bland annat adrenalin, gemenskap, vänskapligt, lärorikt, trygghetsskapande, stolthet, spännande, varierande och utmanande. Han poängterar att det är just exakt vad yrket handlar om, oavsett geografisk placering.

-Just det här med att de inte tror att de är lämpliga, när de sedan läser ledorden ovan, så känner de sig träffade och då hoppas jag att de skickar in en ansökan.

 

Micke Svensson, till vänster i bild, hoppas att fler ska våga skicka in en ansökan om att bli brandman.

 

Den mystiska rekryteringsprocessen då, hur går den till i Osby? Micke berättar:

– De som uppfyller anställningskraven kommer att kallas till testdag.  Då ska man ha med sig intyg från simhallen om simkunnighet och från huvudarbetsgivaren att man får lov att bli deltidsbrandman. På testdagen får man göra löpbandstest, kolla så att man inte är höjdrädd eller har klaustrofobi, genomgå ett arbetsrelaterat test samt anställningsintervju. Går man vidare blir det därefter träff med läkare för att göra ett arbets-EKG och är allt detta  Efter det blir man anställd.

Sen är det 2×3 dagars introduktionsutbildning,  56 timmar rökdykarutbildning och efter det är man godkänd brandman. C-körkortet ska tas inom ett år och Räddningstjänsten betalar upp till 20 000 kr för detta.

Är du sugen, eller känner någon som är det? Då vill jag bara påpeka att sista ansökningsdag är 22 januari.

Seså, sjas iväg nu och fundera på saken.

Scrolla neråt för att se fler bilder som beskriver yrket.

 

Dag som natt rycker de ut för att hjälpa dig.

 

Ytlivräddning är en av räddningstjänstens arbetsuppgifter.

 

Brand i byggnad, en inte helt ovanlig företeelse inom yrket.

 

 

 

Nya och blänkande bilar i Osby. Nya släckbilen kommer snart att tas i bruk och de små bilarna har egna uppdrag som innebär att föraren ska kunna vara först på plats vid exempelvis en trafikolycka.

 

Brandmännen från Lönsboda och Hökön vid en övning i Revinge.

 

 

En gång blev även fotografen utsläpad ur en sönderklippt bil, det var en märklig upplevelse. Tack och lov var det ingen som tappade taget.

 

Markbrand i Osby.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nej, nu måste ni stanna!

Som utlovat, inget mer avancerat än ytterligare några stoppskyltar.

Bild nr 1 föll i alla fall sjuåringen här hemma i smaken, jag får hoppas att det är ett gott betyg..

Hon var dock väldigt förvirrad över de multiexponerade bilderna, med tanke på att hon var med när jag fotade och VET att det bara fanns en enda skylt där.

Det är som Jultomten, Påskharen och Tandfén – ett stort mysterium som jag vet men inte kidsen. Känns lite som makt…

 

 

 

Stop – sign up!

Ibland måste man helt enkelt testa lite nytt.

Det kan vara ganska hjärntröttande att se världen i möjliga fotosituationer men jag har i stort set vant mig. Häromveckan plingade det till i fotodelen av mitt huvuds insida, när jag laglydigt väntade på min tur vid stoppskylten hemmavid.

Och så kom detta inlägg till.

Det handlar ju också om det jag så envist brukar babbla om vad gäller fotografering: ha roligt och upptäck din vardag- OAVSETT om du har en mobilkamera eller flashigaste fullformataren med dyraste optiken som världen någonsin skådat.

Nu funderar jag på att göra tavla av någon av dessa. Dessutom har jag flera oredigerade stoppskyltsbilder att knepa och knåpa över.

 

Korsningen Kälsvedsvägen/väg 15. Trippelexponering och fixad svartvit i Camera Raw.
ISO 200. 1/160 s. f/4.5. Nikon D7000, Nikon 18-105 mm.

 

Ingen avancerad redigering faktiskt utan bara en touch eller fem i Camera Raw. ISO 200. 1/160 s. f/3.8.
Mulet väder utan mycket ljus som trängde sig igenom det kompakta molntäcket.