Vad hände egentligen i Osby?

De senaste veckorna har kommunens brandbilar synts till flitigt runt om i Osby och många har nog undrat exakt vad som pågått. Bloggen vet ju såklart, när hemmaräddningstjänsten håller på med saker är det svårt att hålla en viss fotograf utanför…

Det har varit några intensiva övningsdagar för brandmännen från Osby och Lönsboda och idag ska ni får spana in två av de uppgifter som räddningstjänsten fick i uppdrag att lösa. Elever från Ekbackeskolan var rekryterade som markörer och fick därmed testa sina skådespelartalanger.

Först ut: trafikolycka.

Larmet gick ut som singelolycka, bil som kört in i betongfundament på Forsgatan. 265-8060, Osbys FIP-fordon, med styrkeledaren Göran är först på plats. Han noterar direkt att olyckan är mer omfattande än vad som framkommit till SOS: knappt 200 meter från den brinnande bilen ligger nämligen en livlös person på marken och bredvid ligger en cykel.

Eftersom det tar en stund innan resterande styrka är på plats med släckbil och tankbil så är det upp till styrkeledaren att göra de inledande prioriteringarna.

Föraren i bilen klagar över smärta i nacke och rygg och det bestäms att taket på bilen ska klippas för att få ut den skadade kvinnan. Medan arbetet med losstagningen pågår så kommer nästa överraskning : det fanns även en passagerare i bilen – ytterligare en kvinna som chockad och förvirrad vandrar omkring en bit från olycksplatsen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nästa larm handlar om brand i ställverk. Lönsbodastyrkan tar hand om detta och får försöka lösa problemet med hur elden ska släckas i ett område som innebär livsfarlig högspänning. Det finns många parametrar att ta hänsyn till, Anders från One Nordic berättar ingående om hur ställverket är konstruerat, om de olika risker som finns och om vem som ska kontaktas vid akuta händelser.

Även Osbybrandmännen får larm på ställverket. En förtvivlad person larmar SOS och berättar att hennes kompis ”Olle” tagit sig in på det inhägnade området. Olle har nämligen fått för sig att det är en bra idé att klättra på konstruktionen men faller när han får ström i sig. Därefter får hans kompisar utanför staketet inte kontakt med Olle som inte är vid medvetande. Brandmännen plockar ner Olle med hjälp av en lång isolerstav och kan sedan påbörja hjärt- och lungräddning. Utgången för Olle är oviss.

 

Brand i ställverk och Lönsboda är snabbt på plats.

 

 

 

 

 

Sedan är det dags för Olle och hans korkade idé om att ta sig in på högspänningsområdet.

 

 

Anders från One Nordic placerar ut ”Olle” .

 

 

Styrkeledaren Leif hinner först till platsen för elolyckan.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Dagen innehöll ytterligare tre insatser, mer om dessa i nästa inlägg.

På återseende.

Framför kameran? Spring!

Nä, skojar bara. Fly inte, få fotografer pallar springa ikapp.

Så här är det:

Jag avskyr att bli fotograferad.

På riktigt. Jätteavskyr. Megaavskyr.

Så fort någon riktar en kamera mot mig stelnar ansiktet som en mask och jag ser ut som om jag har ett kvastskaft genom hela kroppen.

Så jag relaterar till alla som tycker det är svårt att slappna av framför kameran och kan ju delge er hur mina tankar går vid de sällsynta tillfällen som jag är framför kameran. Detta blir en snabbkurs, liksom.

1. Tänk på att fotografen också är en människa. Svårt att tro men så är det. Fotografen vet hur svårt det är att posera. Idag sker ju den mesta fotograferingen digitalt så du är inte körd om de första 36 bilderna är förfärliga.

2. Gör världens fulaste grimas och gå direkt från ditt ihopskrynklade ansikte till det ansiktsuttryck du vill ha på bilden. Detta är ett oerhört fiffigt knep som gör att du får ordning på dina ansiktsmuskler utan att reflektera så mycket över det.

3. Oroar du dig för den stora kvisslan som plötsligt och elakt dykt upp i ansiktet precis innan fototillfället? Berätta det för fotografen! Beroende på vem som tar bilden (kanske lite svårt om det är din kompis som tar en snabb mobilbild bara till sociala medier), så kan det finnas tid för fotografen att trolla bort  den röda pricken i efterbehandlingen. En sådan enkel sak kan göra att du kan slappna av och det syns direkt på bilden, tro mig. Och glöm inte att det finns en uppsjö av redigeringsprogram för mobilen också.

4. Om allt annat fallerar och du mest vill kasta dig utför ett stup: föreställ dig hur drottningen/supermodellen/världsstjärnan sitter på toaletten och bajsar. Ps. funkar bara om bilden ska vara av det glada slaget.

I mitt fall så finns det i princip bara en enda person som är ansvarig för mina profilbilder på sociala medier och det är min äldsta unge, och så har det varit de senaste fyra åren – dvs sedan hon var sju år. Hon blir dessutom förbaskad om jag försöker instruera var hon ska lägga skärpan och jag är alltid impad över slutresultatet. Men visst, hon har ju lite att brås på…

Lycka till!

Mina privata fotografs profilbildsverk genom åren:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nervös fotograf uppehåller sig på ny brandstation

Det här är inte historien om de stora larmen.

Det här är snarare historien om de uteblivna larmen. Så ni som vill läsa om eld, rök och tjutande sirener kommer troligen att bli grymt besvikna.

Detta är dock berättelsen om en blåljusig vardag på en brandstation i Småland.

Och om den där efterhängsna fotografen.

Det var så här att jag fick en brandstationsdejt i Ljungby – ett stenkast från den vältrafikerade E4:an. Det lite märkvärdiga här är att de aldrig blivit fotostalkade under ett skift förut, i alla fall inte av mig. Insatsledaren Fredrik är ett bekant ansikte för mig sedan mina besök hos räddningstjänsten i Hässleholm där han tidigare arbetade, men övriga är ju helt nya ansikten. Och i vanlig ordning är det fjärilar i magen och en stor oro om de ska tolerera mig eller inte.

 

Hej Småland.

 

 

Spoiler alert: de verkar inte avsky mig i alla fall.

Ljungby kör med felvänt dygn, eller rättvänt – det beror på vem du frågar (och är lika oklart som det där med om saker brinner upp och ner), och brandmännen anmäler sig till tjänstgöring halv sex på kvällen och häckar sedan på brandstationen de följande 24 timmarna. Det här skiftet består av ovan nämnde Fredrik, Christian, John, Emanuel och Daniel. Stationen har också en deltidsstyrka i beredskap, bestående av 5 brandmän.

 

Fredrik

 

Christian

 

John

 

Emanuel

 

Daniel

 

När jag asar in kameraryggsäck, larmställ och övrig packning så är det fotboll på TV:n i dagrummet och första koppen kaffe, av många, intas. Jag har med mig kanelbullar i fjäskande syfte men är så nervös att jag glömmer bort detta och det blir inte bullar förrän dagen efter. När så alla i skiftet är på plats blir det incheckning, en kort personlig stund där alla får berätta hur läget är just nu. Rätt rimlig idé, kan jag tycka.

Sedan kollas hur brandbilarna mår innan det är dags för teoriövning, ikväll är det losstagning vid trafikolyckor på schemat innan kvällens höjdpunkt: innebandy och landskapskamp mellan Skåne och Småland. Det innebär tydligen 40 minuters nonstop kutande, skjutande, (för min del) flåsande och regellös aktivitet- Jag hinner uppfatta att man inte bör slå varandra i ansiktet med klubban men i övrigt är reglerna lite otydliga.  Jag var väl den enda deltagaren som tog med vattenflaska och får begära time-out vid ett par tillfällen för att få dricka och hinna andas.

 

 

Om bilden är suddig så är det för att fotografen var lite darrig efter matchen.

 

Foton finns inte från denna match, och inte bara för att Skåne åkte på en svidande förlust, utan för att jag hade nog med att hålla reda på klubba och boll och dessutom vågade jag inte riskera kamerans liv. Ett par blåmärken, med tillhörande svordomar, senare samt en rejält stukad fot så är matchen över. Jag stapplar till omklädningsrummet och ser fram emot nattens ostörda sömn.

För er som har glömt – jag besitter en superkraft, som jag inte riktigt har listat ut hur jag ska tjäna pengar på ännu, jag är en nattlarmsblockerare. Det har aldrig, jag upprepar ALDRIG, gått larm nattetid när jag sovit på en brandstation.

Men sömnen visar sig vara rätt avlägsen – en väldigt sen middag ska intas och sedan gör vi stan. Mitt besök råkar nämligen sammanfalla med ljungbydagarna och ganska uppåt och småvingliga öltältsbesökare vinkar glatt åt släckbilen och tankbilen som rullar förbi.

Åter parkerade i vagnhallen styr jag kosan mot kaffekokaren och sedan blir det en stunds TV innan jag överger övriga i styrkan och  resolut drar täcket över huvudet på mitt rum.

Larmfri natt (såklart) och morgonen bjuder på…ja, ni har väl gissat: kaffe. Och regn. Jag och Vädret har ju någon slags pågående duell där jag ibland tror att vi är polare och vädret liksom bara ”Idiot – lurade dig igen”. Jag blir inte ens upprörd längre.

Jag slipper tack och lov delta i morgonens lottdragning om vem som får vilket städuppdrag och kan ägna mig åt lite bildredigering.

 

Någons lott.

 

Hej Vädret.

 

Dagen rullar på, alla har något att göra och sedan släpas brandbilarna ut för att rastas och kontrolleras. Jag blir på något sätt inblandad i testkörningen av stationens höjdfordon, en hävare som har varit sjukskriven i flera månader och dessutom fått åka utomlands för operation. Nu ska den testas på 30 meter och jag tar många djupa andetag under färden. Särskilt när ett knakande ljus hörs på nervägen och brandman Daniel konstaterar att så ska det nog inte låta.

Men utsikten är fin. Och jag lyckas producera några kreativa bilder.

 

Daniel drar med mig på nyinvigningen av hävaren.

 

Världens minsta brandbil.

 

 

 

 

 

Hur högt? Tja, den når typ 30 meter.

 

Jag är då mer nöjd över att få teståka den rätt coola terränglastbilen. Främst används den till skogsbränder och djurlivräddning och den mer eller mindre äter sig fram i de leriga backarna runt brandstationen.

 

267-2050 – tar sig fram lite överallt.

 

 

 

MSB, Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, har en av sina beredskapsdepåer för skogsbränder i just Ljungby. Bland annat så levererade brandmännen härifrån containrar med utrustning som hjälp i släckningsarbetet vid den stora branden i Hästveda i våras.

 

 

 

 

 

Exakt så.

 

Som sagt, detta dygn i södra Småland innehöll inte ständiga utryckningar och draman. Men blev en bra upplevelse av hur livet är på en heltidsstation – att producera beredskap innebär inte att sitta och rulla tummarna och titta på TV ett helt dygn.

Jag är ändå rätt trött när jag landar i hemmet i Osby på söndagskvällen. Att befinna sig hos räddningstjänsten innebär ju att hjärnan mentalt är inställd på ett ständigt beredskapsläge och även om vardagslunken händer även hos räddningstjänsten, så går det inte att jämföra med att sitta i sin egen soffa, sova i sin egna säng och dricka sitt eget kaffe. Jag har hela tiden koll på var min utrustning befinner sig och kamerorna är alltid inom räckhåll och jag är beredd att springa.

Tack Ljungby. Det var ett riktigt trevligt dygn och jag hoppas vi ses igen.

 

 

 

Halm och väderkvarnar

På semester bör en åstadkomma semesterbilder.

Det är i alla fall min åsikt.

Det innebar, på vår semestertripp till Öland nyligen, att jag frekvent ropade ”Vänta lite, jag ska bara…” medan mina kids ropade ”Meeeeen, KOMMER du snart?”.

Fast min äldsta deklarerade också att jag är hennes idol just på grund av fotografbeteendet, så jag tänker att det är rätt bra ändå.

 

Första dagen tittade vi på Öland lite på avstånd.

 

Typiskt svensk sommar kan bli vacker på bild, här utsikten från Långviken badplats.

 

Här är det sluthoppat. Detta tydligen på grund av säkerhetsskäl. Betongtornet tronar dock fortfarande majestätiskt över badplatsen i Kalmar.

 

Trollskogen på norra delen av ön innebär jättemånga träd. Vissa lever och frodas.

 

Men vissa är stendödast. Eller så är det bara ett trolligt trick.

 

Öland. Motivet är självklart. Särskilt eftersom denna fanns precis utanför vår stuga på campingen.

 

Japp. Samma väderkvarn. Annan vinkel.

 

Linnés eld flammar blå på Neptuni åkrar.

 

Jag stannade bilen på den smala grusvägen på väg hem från stranden i Bjärby för att fota en skärva svensk idyll.

 

Barnen satt i bilen och skrek att jag skulle skynda mig eftersom det kom bilar och jag blockerade hela vägen. Så båda bilderna på halmbalarna är tagna i farten av en stressat galopperande fotograftant.

 

 

 

 

Björn och Sme’ns

Helgeåfestivalen handlar ju mycket om musik av det lite tufft hårdare slaget, men viss variation finns.

Sme’ns Baglomma, festivalens husband, var i år tillbaka efter ett års påtvingat uppehåll och även Björn Rosenström stod på scenen i Knislinge.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Dit de kommer för att dö?

Det blir en liten paus från allt rockandrollande och istället blir det bilder på lite döda bilar.

Glöm inte ta med kameran, eller i alla fall mobilen, när ni åker på utflykt – rätt som det är så dyker det upp inspirerande miljöer.

Vi passerade idag bilkyrkogården utanför Ryd och jag hade medhjälpare i bilen som gärna ställde upp och modellade lite. Myggen jagade oss på ett tämligen aggressivt vis så vi packade liksom inte upp fikakorgen.

Men fota hann jag såklart.

 

Genombrott.

 

Stålhäst.

 

Naturfjädring.

 

Välta Buss?

 

Den siste passagerarens vålnad.

 

Fortfarande i färg.

 

Servostyrning.

 

Nedtryckt.

 

Renoveringsobjekt.

 

Cool brud med trasig bil.

 

Kapten Enöga.

 

 

 

Dead By April – Helgeåfestivalen

Dead by April då alltså.

Deras låtar gör mig sällskap när jag sliter och slänger med skivstängerna i gymmet och jag blev riktigt glad över att se att att de fanns med på årets spelschema på Helgeåfestivalen.

Och det var som att vara i gymmet – fast live och utan skivstänger. Grym spelning, helt enkelt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Eleine – Helgeåfestivalen

Årets upplaga av festivalen bjuder på en del nya, trevliga musikupptäckter för min del – bland annat Eleine, ett metalband från Landskrona.

När Eleine uppträder är det lätt att vara fotograf –  i princip alla ingredienserna finns där för att ge bra bilder, det känns nästan som lite fusk…