Swörl ätt å twå – serjäfåtå

Natur är ändå en rätt cool grej (ja, Photoshop också såklart).

Bilderna nedan är inte magiskt producerade på något sätt utan blir rätt softa redan i kameran med mitt snorbilliga teleobjektiv, ett Tamron 75-300, det har tjänat in sin inköpskostnad hundratals gånger om. Jag har plåtat i RAW och snabbehandlat i Adobe Camera Raw, det är alltså ingen avancerad redigering i Photoshop, med trehundra lager och olika masker, som pågått.

 

Detta blir också dagens tips – att fota en serie av något. Exempelvis samma träd – olika redigeringar, eller som här: mönster som uppstår när vattnet bryts över en sten, precis vid ytan. Inga dramatiska kaskader alltså utan mjuka virvlar.

Platsen är Osbysjön.

 

Swirls 1:

 

 

 

 

 

 

Swirls 2:

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När kameran frös

Jag vet inte om det har framgått, men jag hyser ingen större kärlek (eller ens minsta gnutta välvilja), vad gäller vintern.

Det är kallt.

Det är mörkt.

Det regnar is.

Det snöar.

Det slaskstänker långt upp på byxbenen.

Det är KALLT!

Jodå, jag kan också tycka att vinterlandskap kan vara oerhört vackra, nästan så att det tar andan ur en. Om jag sitter inomhus under en filt (jag är stolt ägare till en elektrisk värmefilt, den är en av mina bästa vänner), och kollar vyn genom fönstret, vill säga.

Jag jobbade under många år utomhus och det kan ha vintertraumatiserat mig. När du jobbar med hästar och undervisar i ridning så blir du fasen i mig rätt sur på vintern efter ett mycket kort tag. Vintern är bara i vägen.

Så att jag nu fotobloggar vinterbilder borde alltså uppskattas av er. Även om ni inte gillar själva bilderna (smaken är ju ändå som den dära baken), så hoppas jag innerligt att ni liksom kan hylla insatsen. Jag gick ut. Jag sjönk ner i snön. Jag fick snö i ögonen. Jag fick snö innanför kängorna. Jag frös om händerna. Kameran frös.

 

 

 

 

 

 

 

Nej, nu måste ni stanna!

Som utlovat, inget mer avancerat än ytterligare några stoppskyltar.

Bild nr 1 föll i alla fall sjuåringen här hemma i smaken, jag får hoppas att det är ett gott betyg..

Hon var dock väldigt förvirrad över de multiexponerade bilderna, med tanke på att hon var med när jag fotade och VET att det bara fanns en enda skylt där.

Det är som Jultomten, Påskharen och Tandfén – ett stort mysterium som jag vet men inte kidsen. Känns lite som makt…

 

 

 

Nyårskrönika, en bild i taget

Även Bloggen, precis som de flesta andra, vill sammanfatta sitt fotoår, med en bild från varje månad. Inte helt lätt att välja, faktiskt och ibland har jag typ blundat och pekat.

Januari

Början av året bjöd på ett halvsnöigt Osby och jag minns att jag frös så att tårna skallrade. Men skam den som ger sig, det blev bilder trots allt.

 

Februari

Det fortsatte att snöa och Bloggen drog till en osbyiansk pulkabacke under förevändningen att barnen skulle ha skoj. Egentligen var det bara en ursäkt för att plåta lite nya vinterbilder, men det sa jag inte till mitt unga sällskap.

 

Mars

Snön låg kvar på marken när den lokala räddningstjänsten övade. Tuffa fysövningar varvades med fler utmaningar inne i brinnande container. Svetten flög, luften tog slut och en och annan höll på att spy. Fotografen mycket nöjd med sitt utanförskap.

 

 

April

Till slut blev det nästan vår och några nakna björkar fick stå modell, därefter overkligt hanterade i Photoshop. Naturen är inte alltid naturlig.

 

Maj

Räddningstjänsten i Osby ville ha fotograf på plats när det var dags för stor kall rökövning. Fotograf följde med och fotograferade. Därefter trampade rökdykare på sagda fotograf när fotograf ställde upp som markör. Fotograf, lätt kränkt, håller sig till foto i fortsättningen.

 

 

Juni

En resa långt söderut resulterade i lite medelhavsbilder. Syftet med resan var dock avkoppling och det lyckades fotografen med. Också.

 

 

Juli

Råckänbroll goddammit! Helgeåfestivalen 2018.  Fotografen dreglade över sina stora idoler Quireboys och upplevde en fotostund utöver den vanliga när Avatar bjöd på sin kungliga show (bilden).

 

 

Augusti

Publiceringen av miljondriljonstusentals konsertbilder fortsatte in i augusti, bland annat med bildreferat från Takidas spelning på Helgeåfestivalen.

 

 

September

Sensommaren innehöll bland annat publicering av bilder som tagit under våren, under en prova på-dag för hugade, eventuellt blivande, brandmansaspiranter. Fotografen fick klippa sönder en bil, i alla fall delvis, och var lite hög på denna upplevelse efteråt.

 

 

Oktober

Kazakstan mötte Slovenien i EM-kval för F18, på idrottsplatsen i Vittsjö och Slovenien var så överlägsna att hälften hade räckt.

 

 

November

Bloggen tjänstgjorde ett dygn hos den ”egna” styrkan, Grupp 4, hos Räddningstjänsten i Hässleholm. Dagen inleddes med dramatik när en lastbil tömde 750 liter diesel rakt ut i stadens dagvattennät. Sedan fick alla sova på natten.

 

 

December

Publicering här i bloggen av övningen Tumlaren, en gigantisk historia organisationsmässigt. Upphovsräddningstjänst: Räddningstjänsten i Höganäs såklart – alltid i framkant.

Fotografen fick lite lätt svindel uppe på Kullabergs höjder, men lyckades dölja det.

 

 

Vi ses nästa år.

Ge mig ett Q!

Det är riktigt roligt att ge sig på att fota konserter – får du chansen så ta den.

I juli var ett av mina absoluta favoritband på besök i Knislinge för att spela på Helgeåfestivalen – Quireboys. Jag har sett dem en gång förut – i början av 90-talet så det var liksom dags igen.

Och Quireboys äger en enorm styrka som liveband och jag bara njöt. Samt fyllde nästan ett helt minneskort med bilder…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag har många fler musikbilder på lager, men jag undrar om det inte är dags för lite blåljus i nästa inlägg…

På återseende.

 

 

 

Fyra barn saknas i nattlig brand

Torsdagen 10 maj.

Marklundavägen i Osby.

SOS får in ett automatiskt brandlarm från ett hus som används som boende för barn. I flera sökare runt omkring i byn tjuter det och tjänstgörande styrka bemannar brandbilarna och rullar mot adressen. Automatlarm är inte ovanliga och när styrkeledaren Lennart och hans kollegor anländer till huset så hörs larmklockorna ringa men i övrigt är det tyst och ingen befinner sig utanför huset.

När brandmännen får upp dörren möts de av tät rök och av en omtöcknad föreståndare som har lyckats vakna och ta sig nerför den branta trappan. Hon berättar att det brinner på ovanvåningen och att det också är där som sovrummen finns.

Fyra barn saknas.

 

 

 

 

Styrkeledaren ger snabbt order om livräddning och utanför huset påbörjas ett febrilt arbete med slangdragning och ett rökdykarpar är strax redo att gå in.

För oss som står utanför är det svårt att följa vad som pågår inne i huset. Vi kan se röken och delvis höra hur rökdykarledaren kommunicerar med sina kollegor men annars är vi väldigt ovetande om det finns några liv kvar att rädda. Är det för sent?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tack och lov kommer brandmännen strax ut med en medvetslös pojke och inte långt därefter tre barn till. Någon gåendes och några bärs ut i friskluften. Samtliga barn andas och kvicknar strax till i den friska luften.

När man står vid sidan om och följer en sådan här insats så är man väldigt glad över att det bara är övning. Särskilt eftersom en av de försvunna ungarna är min äldsta dotter som dessutom har rekryterat en kompis till arbetet som markör.

Det är inte heller något bekvämt uppdrag – när grupp två ska utföra samma insats så ledsagar jag in barnen innan insatsen påbörjas, ser till att ingen faller i trappan och så, och jag kan lova att sikten på ovanvåningen är noll. Helt jäkla noll. Röken som används är så kallad teaterrök och blir en vit kompakt dimma som effektivt döljer både väggar och golv. Det går på riktigt inte ens att se handen framför sig. Jag stannar vid trappan, som skydd för eventuella fallolyckor, medan barnen famlar sig fram i blindo till sina ”sovrum”.  När jag sedan ska gå ner så är det med små försiktiga steg och jag letar febrilt efter trappräcket som jag vet ska finnas där någonstans. Sa jag att sikten är noll?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Även den här gången räddas alla sovande barn och till gång tre så agerar jag markör istället för min dotter, som är blöt och frusen efter de två första insatserna. När barnen kommit rätt så hittar jag ett rum, jag har ingen aning om hur detta rum ser ut, jag följer väggen, slår mig på ett stort gammaldags element, dunkar pannan i en vägg som dyker upp från ingenstans (inte för att jag ser den men det verkar vara en vägg), ramlar in i en bordskant och bestämmer mig sedan att min ”säng” baske mig får vara precis där jag står.

Ja, det är övning. Ja, röken är ofarlig. Men jag är sjukt desorienterad och ger liksom upp lite grann. Jag lägger mig på golvet, funderar lite på om det finns några åttabeningar där (hej hjärtklappning), och skyddar mitt huvud med en arm. För jag vet ju att brandmännen inte heller ser så himla mycket och jag vill klara mig undan en blåtira (eller två).

Sedan är det bara att vänta.

Och vet ni, jag blir så otroligt imponerad. Det tar inte mer än några sekunder från dess att jag hör steg i trappan tills jag hör den väsande andningen från en rökdykare och hur någon trampar på mitt ben. Visserligen vet jag att någon av rökdykarna har en värmekamera som de söker med, men ändå – blir man hittad så snabbt så har man en chans att överleva i alla fall.

Men ingen räddar mig. Jag noterar att personen vänder om och går bort från mig. Och jag hör hur flera andra hittas och får hjälp nerför trappan. Behöver jag säga att jag vid det här laget är en smula orolig? Men jag tänker att åtminstone övningsledaren (och min dotter) bör sakna mig någon gång i alla fall. Så jag väntar, en smula småkränkt – det är ju inte så att jag kan resa mig liksom eftersom jag inte vet riktigt var jag är och om jag gör det så faller jag kanske huvudstupa nerför den branta trappan och det vore ett tråkigt slut på övningen. Ingen vill vara en party pooper ju.

Någons andning, ljudet påminner om hur Darth Vader låter, hörs närmare och närmare och jag blir återigen trampad på (av samma brandman ska det visa sig), och jag blir omruskad i armen medan personen frågar hur det är.

Hur det ÄR? Det är skitdåligt ju, jag är övergiven, ensam och snart innebränd. Detta hinner jag dock inte säga förrän jag blir uppsliten från golvet och ledsagad ut med bestämd hand, vilket är bra för där jag tror dörren befinner sig är någon slags garderob.

Brandmännen är förvånade över att hitta mig, de hade totalt missat att fotografen försvunnit. De är ju vana vid mig vid det här laget och att jag sköter mig själv och troligen sitter i någon vrå och fotar ur någon underlig vinkel, men jag är ändå lite stött över att ingen saknat mig.

I övrigt var det en mycket trevlig övning i gott sällskap och en givande, på ett skrämmande sätt, upplevelse att vara totalt innesluten i ”brandrök” och inse hur extremt liten chansen är att klara sig om det vore på riktigt.

Så – se över ditt brandskydd där hemma. Finns det tillräckligt med brandvarnare? Fungerar de? Finns det brandsläckare? Brandfilt? Har ni i familjen pratat om hur man tar sig ut om bostaden börjar brinna och var ni ska samlas? Har ni övat?

På återseende.

 

 

 

 

Där det hänger is på träden och är ödsligt i backen

Osby i vinterskrud. Och i barnslig anda testade den nyinflyttade utbölingsfamiljen att åka utför.

Kameran var med. Kameran åkte också pulka.

Det är söndag morgon på bilderna nedan och var resten av ousbyinvånarna fanns vet jag inte – kanske var det sviterna från gårdagskvällens nationella musiktävling som lämnade backarna vid Klinten helt tomma, sånär som på Familjen Smurf.

Men en katt kom och kikade på oss, sedan skakade den på huvudet och travade iväg.

 

Fotografterroristen slår till igen!

Gäsp.

Hemkommen efter en utflykt till andra sidan Skåne och ikväll ser jag fram emot att få sova i min egen säng. Bloggen har nämligen varit iväg på äventyr och terroriserat yrkesfolk i larmställ nu igen.

Jag har ju träffat några av dessa brandmän från Helsingborg i samband med en dykövning förra året, men det var många nya ansikten också på station City, där jag alltså huserade i cirka 24 timmar.

 

Utförlig rapportering om detta dygn kommer om ett par månader men jag kan avslöja att jag har tagit många bilder. Som vanligt. Ni är ju garanterat inte förvånade.

Ett smakprov på mitt och kamerornas arbete får ni dock här och nu.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På återseende.

 

Innebandy, pizza, en skål jordgubbar och några skeptiska brandmän

Karlshamn – den där staden där jag växte upp.

Den staden har en räddningstjänst. Och eftersom jag ju har en viss benägenhet att plåta räddningstjänst så… Ja, ni kan nog lista ut vad som skedde.

 

Såklart.

 

Det är den 23 juli, strax innan klockan åtta på morgonen, när jag ringer på dörren till brandstationen i Karlshamn. En medlem ur avgående styrka öppnar och ser oerhört lättad ut över att han ska få gå hem och inte hänga med mig nästkommande dygn.

Micke, Fredrik, Erik, Göran och Mårten ska dock utsättas för mina fotostalkingtendenser i 24 timmar framåt. De SER avslappnade ut, som om det inte alls är det minsta konstigt att jag är där och inte tänker gå hem än på ett tag, men det kommer en och annan skeptisk och fundersam blick. Helt förståeligt. Jag förklarar lite vad jag gör, hur jag brukar jobba, att jag försöker att inte vara i vägen men att jag inte kan garantera något och att de inte ska tveka att säga ifrån om jag gör något tokigt.

 

Micke
Göran
Erik
Fredrik
Mårten

 

De fem brandmännen ser lite lugnare ut allt eftersom och vi kör lite taktiksnack utifall att det går larm – jag tilldelas egen plats i släckbilen (mitten bak) och Micke, skiftets styrkeledare förevisar en del av fordonen och hur dessa är utrustade (jag är ju en sådan där nyfiken typ).

Efter frukost (med kaffe såklart) packas utrustning och båt och vi beger oss ut till Ortholmen för vattenövning. Jag får erbjudande om att testa att bada och dyka men när jag ser att dräkterna släppt in vatten vid vissa ställen så mumlar jag något undvikande och drar mig ur det projektet.

Förresten, hör och häpna – det är solsken. Vädret verkar inte ha koll på att jag och mina kameror har checkat in på en brandstation…

 

Ortholmen i Karlshamn.

 

Jag har inför denna övning febrilt tuggat åksjuketuggummi (oväntad bieffekt: munnen domnar bort) eftersom jag vet med mig att jag har en liten tendens till sjösjuka. Men både en tur med lilla ribbåten och med den lite större skutan går bra – jag kräks inte över någon alls. Och det är ju positivt. För alla.

Själva fotandet är nästan lite för enkelt i skärgårdsmiljö med simfötter- och snorkelförsedda badande brandmän på jakt efter en sänkt plastdunk någonstans på botten, detta med Karlshamns Hamn som kontrastfull fond i bakgrunden. Bara att fokusera och trycka av liksom – en barnlek.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hamnpatrullen i Oljehamnen.

 

 

Det blir lunch efter övningen, mer kaffe inkluderat, och därefter är det fysträning. Jag, med en förkärlek för att lyfta någon hantel på gymmet, finner att jag plötsligt tackat ja till en timmes innebandy. Jag har inte spelat sedan gymnasietiden och det var så att säga inte förra året. Jag varnar gänget om att kombinationen klubba, vinnarskalle och envis fotograf inte är den mest hänsynsfulla men de spelar coola och lovar att de ska vara snälla. Jag misstänker att de inte riktigt förstått hur jag menade.

En snabb genomgång av regelverket (ytterst minimalt) och sedan kör vi igång. Den första minuten eller så är det snälla tag från motspelarnas sida men de glömmer sedan att jag är en gäst som man ska ta väl hand om. Efter matchen (som vi vann, knappast min förtjänst, men ändå), orkar jag knappt stå upp. På darriga innebandyovana ben, med helt färska blåmärken i olika storlekar, stapplar jag ut från hallen och parkerar mig med en osmidig duns på marken, ute i friska luften.

Dock ska jag tillägga att jag inte är den enda som ser lite småsliten och svettig ut. Det visar sig senare att det ska ta cirka tre dagar innan träningsvärken släpper så pass mycket att jag kan gå någorlunda normalt igen och inte vagga fram som en höggravid anka. Kamerorna vilade ut i mitt sovrum under matchen, därav inga bilder. Ingen tid till fotografering liksom när det fanns så många smalben att dunka klubban i.

Här efter någonstans fattar vädret att jag är på fotouppdrag och det slutar inte regna förrän fram på de tidiga morgontimmarna.

Passet är lugnt larmmässigt sett. Efter en seriöst efterlängtad pizza så åker vi ut på ett brandtillbud. Branden är släckt av husägarna men det är rök kvar i källarvåningen och vädringsmöjligheterna begränsade. Det visar sig att en skumgummimadrass som stått lutad väggen har trillat och lagt sig mot en tänd glödlampa. Resultatet blev en bränd madrass men tack och lov hade en av de boende ett ärende in i rummet och upptäckte branden i tid.

 

Med olika fläktar ventileras huset och brandmännen lämnar sedan kvar en så kallad rökätare för att ta hand om den kvarvarande brända lukten.

 

 

 

En madrass brann…

 

Den skyldige – en tänd glödlampa.

 

Men lukten är inte ens i närheten av angenäm och brandmännen gör en insats med fläktar och rökätare och det hela blir sedan ett ärende för försäkringsbolaget. Vi rullar tillbaka i hällregnet, styrkan återställer och med kaffe, glass och jordgubbar blir det sedan TV-kväll. Jag har sett filmen ifråga, Bodyguard, så många gånger att jag går och lägger mig innan slutet, och meddelar att vi ses imorgon bitti.

Alla ser skeptiska ut och det muttras om att det nog blir larm under natten, men eftersom jag hittills fått sova ostört varenda natt, både i Höganäs och Hässleholm när jag dygnat där, så kan jag utlova sömngaranti. Och jag fick rätt.

Stort tack Karlshamn för stor gästfrihet, många skratt, gott kaffe och fina fotomöjligheter.

På återseende.