Fotografen ingår inte, men är där. Såklart.

Totalinfo från SOS:

Bussolycka – linjebuss som kört av vägen på rikväg 30, i höjd med Musteryd.

Bussen ligger på sidan.

Ingen pågående brand.

Oklart antal drabbade. Flera personer utanför bussen.

 

Det här är fortsättningen på förra inlägget från min dag i Ljungby och samverkansövningen i tung räddning. Det är eftermiddag och larmet har alltså gått. Räddningstjänsten är på plats strax innan ambulansen och brandmännen skaffar sig en snabb lägesbild. Bussen från Länstrafiken Kronoberg har vält och den närmast kusliga tystnaden bryts snart när upprivna rop på hjälp hörs från det stora fordonets innandöme.

Bussens dörrar är blockerade efter olyckan och det blir initialt att ta takluckevägen in för räddningspersonalen, innan vindrutan (här ersatt av plywood, som ni kan se på bilderna), har sågats upp. Inne i olycksfordonet är det närmast kaos med passagerare och lösa stolar. Och det är uppenbart att knappt någon av alla passagerarna har suttit bältade vid olyckstillfället.

Målet med övningen är bland annat att öva kommunikation, struktur och organisation mellan ambulans och räddningstjänst vid en större händelse. Fokus ligger på hur skadeplatsen bäst ska organiseras, vilken prioriteringsordning som gäller för de skadade, hur evakuering ska kunna ske på smidigast sätt och stor vikt fäst givetvis vid räddningspersonalens egen säkerhet.

Övningen körs två gånger den här eftermiddagen och andra gången larmet dras så kan det vara så att en fotograf har parkerat sig inne i bussen. Längst bak, och inte på något bekvämt säte heller utan lite bakom två lösa säten, inklämd mot väggen i en så oergonomisk position att ena benet raskt domnar av. Men vad gör man inte för konsten liksom.

Bara att ta sig in i bussen med kamera och larmställ är en fotografisk och akrobatisk bedrift av stora, viga mått och jag är alldeles för stolt för att be om assistans men lyckas till slut välta mig in genom ena takluckan.

Jag har bett övningsledningen informera extra tydligt om att fotografen INTE ingår i övningen och således inte ska släpas ut på bår med nackkrage (man vet ju aldrig). Istället kan jag i lugn och ro och på väldigt nära håll dokumentera räddningsarbetet från vad som definitivt är både första parkett och backstage samtidigt.

Och jag är gravt imponerad över hur smidigt och effektivt de skadade tas om hand, och där finns allt från de som med viss hjälp kan gå ut själva, till svårt skadade passagerare som måste plockas ut den trånga takvägen, efter att ha grävts fram från under bussens demolerade inredning.

Är ni redo för en massa bilder?

Kom nu ihåg att det inte är jag som plåtat knasigt, jag sitter ju i en vält buss. Okej.

 

Vält buss. Vilket är vad följande bilder handlar om.

 

Räddningstjänsten är på plats.

 

Inne i bussen råder stor oreda.

 

Strax dyker första ambulansen upp.

 

 

 

Ett sjukvårdstält ska resas…

 

…inte en helt lätt uppgift.

 

 

 

 

Men till slut så.
Skadeplatscontainern innehåller massor av lämplig utrustning.

 

Samråd.

 

Styrkeledarna från diskuterar. Är platsen säker? Hur ska vi på bäst sätt evakuera passagerarna?

 

 

 

 

 

 

Enda vägen in är till en början via bussens takluckor.

 

 

Min utsikt om jag tittar uppåt.
De skadade passagerarna ligger huller om buller inne i bussen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är trångt och bökigt inne i den välta bussen, trots det går räddningsarbetet både snabbt och smidigt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag vill rikta ett enormt tack till alla inblandade för att ni lät mig vara med. Kanske ses vi igen vid tillfälle.

 

Efterlysning!

Mina vänner behöver hjälp.

Och de är inte vilka som helst, utan nu pratar vi om mina vänner som arbetar inom blåljusverksamheten, närmare bestämt räddningstjänsten.

Jag håller med, ovanstående låter lite märkligt – brandmän ska väl ändå hjälpa andra?

Alldeles korrekt. Men för att du som ”vanlig” person ska få hjälp när du ringer 112 så krävs det att det finns personer som är villiga att lämna familjen mitt i födelsedagskalaset, rusa från sin arbetsplats, avbryta djupsömnen eller lämna bion just när filmen är som mest spännande eller tårdrypande.

En stor del av Räddningstjänstsverige är uppbyggt på RIB, räddningstjänstpersonal i beredskap, vilket är det tjusiga och officiella namnet  på det vi till vardags benämner deltidsbrandmän. Det är de människor som alltså släpper det de har för händer och beger sig till brandstationen, svidar om till larmställ och tunga kängor och beger sig ut till trafikolyckor, bränder, djur som sitter fast i diken, hastigt insjuknade personer eller vad samtalet till SOS nu handlar om just den här gången.

Räddningstjänsten i Osby kommun har totalt 51 anställda deltidsbrandmän (44 män och 7 kvinnor), samt ytterligare 10 stycken brandmän som tillhör räddningsvärnet i Hökön. Just nu söker räddningstjänsten efter ytterligare brandmän, och i denna rekryteringsomgång är det placering i Osby som gäller, klicka här för att kolla in annonsen.

Bli brandman? Tja, varför inte? Vad hindrar dig?

Självklart finns det praktiska förutsättningar som måste uppfyllas, vad gäller ordinarie arbetsgivare, hur långt från stationen du bor och om din familjesituation tillåter det.

Men i övrigt, är du en person som vill hjälpa andra, vill ha ett omväxlande och problemlösande arbete, få chansen att göra skillnad i samhället, kan byta yrke på cirka fem minuter och har god grundfysik, fundera då ett varv till. Kan det vara något för dig?

Som jag skrev i inledningen så är det mina vänner det handlar om och för er som är nytillkomna bloggläsare kan jag bara snabbt berätta att jag sedan september 2015 har fotograferat den räddningstjänstiga vardagen hos ett flertal olika räddningstjänster i södra delen av landet. Men allt tog sin början i just Osby.

Det var de här nordostskånska brandmännen som hjärtligt välkomnade mig (med en liten dos sund skepsis inledningsvis, såklart) och som vågade ge mig tillträde till den relativt slutna värld som det ändå handlar om. Och tro mig, jag har inte ångrat en enda sekund att jag med kamerorna valde att utforska den här delen av blåljussamhället.

Jag har fått uppleva otroligt mycket, allt ifrån mängder av kaffe och intressanta diskussioner vid fikabordet till skarpa insatser och roliga och utmanande övningar både på marken och högt upp i luften. Jag har stått på stationen och sett en hel hög lärare, vaktmästare och industrianställda galoppera in i full fart och på sekunder ställa om sig till sin andra yrkespersonlighet.

En av de saker som jag tidigt insåg genomsyrade räddningstjänsten är gemenskap, det spelade liksom ingen roll om jag besökte heltidsbrandmännen i Hässleholm och Höganäs eller deltidsstationerna i Osby och Lönsboda. Och eftersom jag fått vara med från början när Osby rekryterade fem nya brandmän hösten 2015 så har jag haft förmånen att på nära hålla kunna följa dessa män och kvinnor in i yrket och fått se hur de utvecklats och vilket välkomnande omhändertagande som de har fått av kollegorna.

En av dessa är Clara. Hon säger så här om sin allra första tid som brandman i Osby:

-Alla var välkomnande och tog hand om mig – jag kunde känna mig helt trygg i gruppen.

 

Clara hade drömt om att bli brandman länge och ångrar inte att hon gjorde slag i saken.

 

Micke Svensson, instruktör och yttre befäl vid räddningstjänsten i Osby, är angelägen om att hitta de som skulle kunna bli bra brandmän men som inte riktigt vågar ta steget. Han säger:

– En fördom är att man tror att man inte är lämplig. Många jag kommer i kontakt med har sett annonsen men tror inte det är något för dem.

Micke hänvisar till de ledord som medarbetarna hos räddningstjänsten i Norrtälje sammanställt för att beskriva sitt arbete, bland annat adrenalin, gemenskap, vänskapligt, lärorikt, trygghetsskapande, stolthet, spännande, varierande och utmanande. Han poängterar att det är just exakt vad yrket handlar om, oavsett geografisk placering.

-Just det här med att de inte tror att de är lämpliga, när de sedan läser ledorden ovan, så känner de sig träffade och då hoppas jag att de skickar in en ansökan.

 

Micke Svensson, till vänster i bild, hoppas att fler ska våga skicka in en ansökan om att bli brandman.

 

Den mystiska rekryteringsprocessen då, hur går den till i Osby? Micke berättar:

– De som uppfyller anställningskraven kommer att kallas till testdag.  Då ska man ha med sig intyg från simhallen om simkunnighet och från huvudarbetsgivaren att man får lov att bli deltidsbrandman. På testdagen får man göra löpbandstest, kolla så att man inte är höjdrädd eller har klaustrofobi, genomgå ett arbetsrelaterat test samt anställningsintervju. Går man vidare blir det därefter träff med läkare för att göra ett arbets-EKG och är allt detta  Efter det blir man anställd.

Sen är det 2×3 dagars introduktionsutbildning,  56 timmar rökdykarutbildning och efter det är man godkänd brandman. C-körkortet ska tas inom ett år och Räddningstjänsten betalar upp till 20 000 kr för detta.

Är du sugen, eller känner någon som är det? Då vill jag bara påpeka att sista ansökningsdag är 22 januari.

Seså, sjas iväg nu och fundera på saken.

Scrolla neråt för att se fler bilder som beskriver yrket.

 

Dag som natt rycker de ut för att hjälpa dig.

 

Ytlivräddning är en av räddningstjänstens arbetsuppgifter.

 

Brand i byggnad, en inte helt ovanlig företeelse inom yrket.

 

 

 

Nya och blänkande bilar i Osby. Nya släckbilen kommer snart att tas i bruk och de små bilarna har egna uppdrag som innebär att föraren ska kunna vara först på plats vid exempelvis en trafikolycka.

 

Brandmännen från Lönsboda och Hökön vid en övning i Revinge.

 

 

En gång blev även fotografen utsläpad ur en sönderklippt bil, det var en märklig upplevelse. Tack och lov var det ingen som tappade taget.

 

Markbrand i Osby.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Stop – sign up!

Ibland måste man helt enkelt testa lite nytt.

Det kan vara ganska hjärntröttande att se världen i möjliga fotosituationer men jag har i stort set vant mig. Häromveckan plingade det till i fotodelen av mitt huvuds insida, när jag laglydigt väntade på min tur vid stoppskylten hemmavid.

Och så kom detta inlägg till.

Det handlar ju också om det jag så envist brukar babbla om vad gäller fotografering: ha roligt och upptäck din vardag- OAVSETT om du har en mobilkamera eller flashigaste fullformataren med dyraste optiken som världen någonsin skådat.

Nu funderar jag på att göra tavla av någon av dessa. Dessutom har jag flera oredigerade stoppskyltsbilder att knepa och knåpa över.

 

Korsningen Kälsvedsvägen/väg 15. Trippelexponering och fixad svartvit i Camera Raw.
ISO 200. 1/160 s. f/4.5. Nikon D7000, Nikon 18-105 mm.

 

Ingen avancerad redigering faktiskt utan bara en touch eller fem i Camera Raw. ISO 200. 1/160 s. f/3.8.
Mulet väder utan mycket ljus som trängde sig igenom det kompakta molntäcket.

 

Fotavtryck i varm sand

Semesterbilder.

Med sol.

Och hav.

Och sten.

Och rejäla temperaturer.

Hotellet hade wifi så via sociala medier såg jag hur snö och is täckte flera delar av Sverige och jag var så lycklig.

Hos mig var det nämligen Bamse, pool, ett entusiastiskt hav, två galna clowner, all inklusive och sand,

För första gången i mitt liv reste jag med kidsen på vintersemester och med familjefokuset på hela resorten var det ren och skär balsam för själen, särskilt efter hösten som varit tuff på flera plan. Semesterminnena kommer jag att bära med mig under lång tid framöver.

Självklart åkte en av kamerorna med och ett 18-105 mm objektiv – jag gillar att resa lätt kameramässigt och detta är min standardpackning numera.

Tips för semesterbilder som faktiskt går att titta på utan att gäspa ihjäl sig: försök hitta det som inte är självklart och jobba med djupet i bilden – ett lätt knep är att välja ut ett föremål som får utgöra förgrunden.

I give you – Gran Canaria! Närmare bestämt Bahia Feliz och några bilder från sanddynerna i Maspalomas.

 

Va? Fotograf på bild!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Special Price.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Musikminnen 2018

  1. Jag vägrar inse att det inte är sommar längre så jag strutsar ner huvudet i lämplig kudde och bjuder enbart på varma bilder här i bloggen.

 

Idag lite blandade bilder från Helgeåfestivalen tidigare i somras.

Varma sommarkvällar. Musik. Kameror.

Allt en lättfrusen fotograf behöver.

 

Quireboys.

 

Quireboys.

 

Arch Enemy.

 

Dan Reed Network.

 

Dan Reed Network.

 

Takida.

 

Black Ingvars.

 

Black Ingvars.

 

Black Ingvars.

 

Charta 77.

 

Charta 77.

 

Charta 77

 

Backyard Babies.

 

Backyard Babies.

 

Backyard Babies.

 

Backyard Babies.

 

Backyard Babies.

 

På återseende.

My Little Memories

När jag var liten så var jag i det närmaste besatt av My Little Ponies. Tyvärr har jag inte några av mina gamla hästar kvar, men har hittat några på loppis och har nostalgiskt inhandlat till mina barn.

För jag har lite svårt för den förnyelse som uppstått i My Little Pony-världen. Idag ser hästarna ut som avmagrade skrällen som inte alls är lika attraktiva som min barndoms runda pållar med mönster på rumpan.

Det var bättre förr, helt enkelt.

Jag kommer ihåg att mina favoriter då var Hopscotch, Confetti (bröllopshästen) och Firefly med Baby Firefly.

På bilderna nedan finns bland annat Waterlily, Peaches, Snowflake och Parasol. Normalt bor de i en sjuårings bokhylla men de fick fem minuter ute i det fria. Och ingen rymde.

Tror jag.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Gnägg.

 

På återseende.

 

 

 

Ge mig ett Q!

Det är riktigt roligt att ge sig på att fota konserter – får du chansen så ta den.

I juli var ett av mina absoluta favoritband på besök i Knislinge för att spela på Helgeåfestivalen – Quireboys. Jag har sett dem en gång förut – i början av 90-talet så det var liksom dags igen.

Och Quireboys äger en enorm styrka som liveband och jag bara njöt. Samt fyllde nästan ett helt minneskort med bilder…

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag har många fler musikbilder på lager, men jag undrar om det inte är dags för lite blåljus i nästa inlägg…

På återseende.

 

 

 

Allvarligt talat – vi behöver prata om…

…det här med regn, vinter, slask, kyla.

Alltså om svensk vinter. Eller, ibland gäller det sommar också. Men det låtsas vi inte om nu.

Min present till er idag (snabb paus för dramatisk trumvirvel): Sommarkänsla.

Eller bitterhet över att det är långt kvar, det får ni själva välja.

Jag tittar på bilderna, fotade i Danmark och på Kreta, och tänker att jag måste börja panta burkar eller något och boka en solresa i sommar.

 

Ugly Kid Joe – Helgeåfestivalen 2017.

Det här bandet var en del av min uppväxt som ung rockbrud. Live har jag aldrig lyckats se dem så det var otroligt roligt att få uppleva dem på scen under årets Helgeåfestival.

Och någonstans måste jag säga att inget av de andra band jag såg hade sådan kontakt med publiken, det var interaktion på riktigt, och en bra show med både överraskningar och klassiker.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Titta nedåt – Hoppsan!

Tack hörrni som kom in till Bloggen och hälsade på igår när det var premiär.

Idag tar vi del två. Bilden är tagen i Kristianstad och helt färsk – fotad i morse faktiskt så helt jättefärsk.

 

Så.Många.Frågor.
Nikon D7000. Tamron 18-200 mm.

 

På återseende.