Farväl brandbilar, sökare och blåljus

I dag handlar bloggen om att säga hejdå och om att starta om på nytt i en ny fas i livet – jag har fått gräva efter bilder i arkivet men det blir även några färska bilder av räddningstjänstig karaktär.

Huvudpersonen i dagens blogg har ni träffat åtskilliga gånger sedan jag påbörjade mitt lilla blåljusprojekt sensommaren 2015 och när vi träffades förra veckan så var något av det första han berättade att han köpt ny bil – en pensionärsbil (vilket tydligen är lika med en cabriolet).

Ulf Nilsson, ställföreträdande räddningschef i Osby kommun, hänger nu av sig sökaren och går i pension.

Vi träffades första gången i september 2015. Min första dag på stationen och alla ansikten, utom dåvarande räddningschef Peter Dubrefjords, var obekanta för mig. Peter puttade mig i Ulfs riktning och så fick jag hänga med honom ut på besök på ett företag. Jag var ju redan nervös den där dagen och hur trevlig Ulf än var så fanns där något avvaktande. Inte särskilt konstigt – då visste ingen (knappt jag själv) vad jag höll på med utan jag var bloggaren med kameran ungefär.

Men Ulf och jag hittade en gemensam grund att bygga på: fotografering. Han visade stolt upp sin Canon (jag tittade förfärat i sökaren och rengjorde sedan kamerahuset med en stor suck) och vi började prata om bilder. Och katter. Han är en stor kattvän och har en hög lurviga fyrbeningar som visas upp på olika utställningar.

När jag fixade en fotograferingskväll för räddningstjänstfolket så var Ulf givetvis med (förlåt att jag inte hunnit med den uppföljande delen i utbildningen) och han lärde sig att fota brandbilar i mörker utan att använda blixt. Nu har jag nästan fått honom att inhandla en Nikon också så det blir bara bättre och bättre.

Han är rak och säger vad han tycker, den där nyblivne pensionären, och där fann vi  ytterligare något gemensamt – hittills är Ulf den ende inom räddningstjänsten som till mig sagt att jag är dum i huvudet – men jag tror att det var vänligt menat…

Det är en lång karriär inom räddningstjänsten som nu är till ända. 1980 började Ulf arbeta på Brandförsvaret i Landskrona som brandman och paramedic. Därefter blev det Kävlinge/Löddeköpinge som brandförman och till Osby kom han 2001, tjänstgjorde en sommar på räddningstjänsten i Kristianstad och befattningen som ställföreträdande räddningschef i Osby har han haft sedan 2006.

Så många år resulterar i en hel del minnen och det är som att öppna en dammlucka när jag frågar honom vad han minns mest under sin karriär.

Det första spontana han tänker på är dammen som rasade i Hästberga 2010 – den händelsen har satt stora spår i minnet. Vattnet, omfattningen av förödelsen som mötte styrkorna på plats – det är något som han aldrig kommer att glömma.

Men han berättar också om katter i nöd: särskilt om den som tagit sig högt upp på bjälkarna i en lada och satt där förtvivlat jamande. Räddningsaktionen var resultatlös tills Ulf tröttnade, förvisade ägarinnan, och med hjälp av en brandslang och vatten tvingade katten att bege sig till en väntande brandmans utsträckta händer. Slutet gott liksom.

Han minns också bränder och bilolyckor och säger att det absolut värsta är de händelser där barn är inblandade – och det syns tydligt vilket obehag det väcker hos honom och han berättar vidare att han ofta dagen efter en olycka försökt kontakta de som tvingats möta honom och brandmännen för att checka av hur det känns och hur de upplevde räddningstjänstens bemötande.

 

Nu blir det mycket tid över till allt annat som inte är räddningstjänst.

 

Ett yrkesliv i hjälmar – framför Osbys tankbil.

 

Den allra första bilden jag tog på Ulf – vid skrivbordet 15 september 2015.

 

Två veckor senare så träffades vi igen och då var det arbetet efter en brand dagen innan som sysselsatte honom.

 

Bilkörning och jackan har han på sig – alltså är det utryckning. Här är vi på väg till ett automatlarm hos ett företag i byn.

 

Befälsbilen 265-8080 har rattats av Ulf otaliga gånger. ”Jag har inga problem med att bli väckt mitt i natten – jag brukar kasta sökaren till frun så att hon får läsa medan jag slänger på mig kläderna”.

 

Så här är invånarna i Osby kommun vana att se Ulf – i den gula jackan.

 

Med en av sina katter. Att den här bilden ens finns till är ett under av tålamod från fotografens sida. Och det var inte katten som var problemet utan personen i gul jacka som inte var tyst mer än en halv sekund i taget…

 

”Nu fotar hon igen, va?”
En av många stunder vid fikabordet.

 

Sedan jag började fota räddningstjänst så har jag och Ulf träffats många gånger. Vi har varit på larm, brandtillsyner (tack för besöket i spindelkällaren, förresten), druckit kaffe och diskuterat räddningstjänst och fotografering både avigt och rätt. Mitt första intryck av den något buttre och avvaktande ställföreträdande räddningschefen ändrades snabbt och det blir numera både skratt och tuff jargong när vi träffas och han är mån om att ge mig feedback både på blogginlägg och på min medverkan i Swedish Firefighters.

Uffe – lycka till med din nya ”anställning” och vi lär väl höras, misstänker jag. Om inte annat för att prata om fotografering. Och räddningstjänst. Det brukar ju bli så.

På återseende

Osbyianska träd

Jag råkade plocka med mig kameran häromdagen på en promenad i Osby.

Träd, överallt träd.

 

Nedan ser ni resultatet från min vandring på motionsspåret vid Klinten.

 

 

 

 

 

 

 

Nästa inlägg kommer att handla lite om att säga hejdå, om att gå vidare och om minnen.

På återseende.

Enfoting i regnet

Vädret och jag har ju en lång, och smula konfliktfylld relation – det är komplicerat, som man brukar säga.

Jag brukar framhålla att vädret hatar mig, men det är ju bara min version av förhållandeproblematiken.

I alla fall, i eftermiddags började det regna och det med besked. Men ett juniregn kan jag överleva och när en inspirationsblixt slog ner i mig så greppade jag min enda hemmavarande nikonbebis (den andra är UTLÅNAD, har ni hört hur modig jag är), tryckte på mitt objektiv på 35 millimeter och drog ut i vätan.

Sedan stampade jag med ena gummistöveln rakt ner i en vattenpöl.

Resultatet ser ni nedan i form av en bildserie. Om nu någon skulle anse att det saknas skärpa så vill jag påpeka att det för bövelen inte är lätt att hålla kameran och samtidigt plaska i regnet.

Såattnivet.

 

1

 

2

 

3

 

4

 

5

 

Seriösare än så här är inte min fotografering emellanåt.

På återseende.

I sista sekunden: gult är inte fult

Raps.

Ett försommartecken som andas Sverige mer än något annat.

Det finns många bilder på böljande rapsfält med klarblå himlar som fond – ALLA (eller tja, åtminstone ganska många) – fotar raps.

Så uppenbarligen även jag. Och det är ett litet dilemma eftersom det är svårt att göra något originellt med raps, något som inte redan är gjort liksom. Eller så är den bistra sanningen att min fantasi och kreativitet helt enkelt inte räcker till.

Nedanstående bilder togs i fredags utanför Hässleholm och det var nog tur att jag tog med kameran – nu ser jag att rapsblommornas storhetstid är över: underbart är definitivt kort i det här fallet.

 

Skånskt rapsfält med träd i förgrunden.

 

Rapsfältet ännu en gång.

 

Delad raps.

 

Svartvit raps.

 

Närbild på raps.

 

Raps sett ur lite grodperspektiv.

 

Blekt raps.

 

Raps. Igen.

 

Gult är alltså ganska snyggt, men också ganska så över. Tills nästa år. Då funderar jag på om man kan göra något kreativt med de där gula blommorna. Jag har redan huvudvärk…

På återseende.

Feelings 2016 – Carolina och Ebba

Ska vi för en stund återgå till mitt lilla porträttprojekt Feelings 2016?

I dag blir det en ganska stark bild som jag tycker växer ju mer jag tittar på den.

Det är mamma Carolina som tillsammans med sin dotter Ebba, 12,5 år gammal, visar frigörelse.

När jag fick veta att just frigörelse låg på önskelistan så såg jag bilden direkt framför mig men det var inte förrän på själva fotodagen som jag bestämde mig för hur jag ville ha ljus och bakgrund. Jag är skarpt förtjust i hur spelet mellan ljus och skugga träffar slåss om utrymme i Carolinas och Ebbas ansikten och den fokuserade och stolta hållning som en blivande ung vuxen visar.

 

Frigörelse/Emancipation Nikon D7000. Nikon 18-105 mm. ISO 200. 1/125 sekud. f/4.5
Frigörelse/Emancipation
Nikon D7000. Nikon 18-105 mm. ISO 200. 1/125 sekud. f/4.5

 

Så här säger Carolina:  Frigörelse. Det är där vi är nu, dottern och jag. Det är dubbelt, både skönt att hon är på väg att bli mer självständig och hemskt jobbigt att hon inte finns helt under mina vingar längre. Jag hoppas att jag har gett henne rätt saker med sig på vägen och att hon vet och känner att hon kan komma tillbaka och hämta mer hos mig så länge jag lever.

 

Nästa gång blir det en dos oräddhet  här i bloggen.

På återseende.

Feelings 2016 – André

I dag är det yngste sonen i familjen Sjölander (ni har tidigare sett Ricky, Katarina och Jimmi) som hamnat framför Bloggens kamera.

André valde att försöka visa en känsla av längtan och hans förklaring är kort och tydlig: Jag längtar efter sakerna jag köpt.

Och så kan det ju vara, oavsett ålder. Att vänta på sms:et om att paketet äntligen dykt upp och kommer sakerna att motsvara de förväntningar som katalogens skinande bilder har skapat?

 

Längtan/Longniungness  Nikon D7000. Nikon 35 mm. ISO 100. 1/320 sekund. f/4.0
Längtan/Yearning
Nikon D7000. Nikon 35 mm. ISO 100. 1/320 sekund. f/4.0

 

Jag valde att göra en ganska enkel bild. Blicken som är lugn och lite disträ och det där lilla halvleendet på Andrés läppar som visar att han just nu är lite halvt förlorad i sina egna tankar, tillsammans blir det en himla bra kombo.

I morgon blir det busigt värre här i bloggen.

På återseende.

Feelings 2016 – Åsa

I dag blir det kärlek här bland känslorna i bloggen. En speciell sorts kärlek: moderskärlek.

Jag är rejält nöjd med den här bilden där jag medvetet valt att låta huvudobjektet, Åsa, vara i bakgrunden och därmed lite ur fokus. Med på bilden är hennes äldste son och hans ansiktsuttryck, lite lagom tvivlande sådär, känns klockrent kopplat till Åsas tankar om moderskärlek:

Moderskärlek för mig är att försöka skapa trygga barn genom att finnas där i bakgrunden samtidigt som man måste våga släppa taget och låta de utforska på egen hand även om det medför att man själv står med hjärtat i halsgropen många gånger. Lita på deras egen förmåga men samtidigt kunna komma till undsättning om det behövs.

 

Moderskärlek/Motherly Love. Nikon D7000. Nikon 18-105 mm. ISO 100. 1/320 sekund. f/3.8
Moderskärlek/Motherly Love.
Nikon D7000. Nikon 18-105 mm. ISO 100. 1/320 sekund. f/3.8

 

Stort tack till alla er som följer Feelings 2016 och som delar vidare på sociala medier! Vi har ju nästan en hel sommar fylld av känslor framför oss.

På återseende.

Porträtt av en Emil

Ni som följt bloggen ett tag kommer kanske ihåg ett inlägg från förra sommaren, länk finns här.

Förra månaden var det dags igen, grabben ville ha lite nya bilder och fotograferingen gick exakt lika smidigt som senast det begav sig – vissa är helt enkelt naturbegåvningar när det ska plåtas. Det gör ju mitt jobb väldigt lätt…

Årets upplaga av Emil ser ni nedan och platsen för fotograferingen är stranden vid Lursjön.

 

DSC_2391

 

DSC_2336

 

DSC_2314

 

DSC_5885

 

DSC_2359

 

DSC_2271

 

DSC_2275

 

DSC_5875

 

DSC_2312

 

DSC_2293

 

DSC_2250

 

DSC_5884

 

DSC_2262

 

DSC_2300

 

Jag tror inte heller att det är sista gången ni får se honom här i bloggen.

På återseende.

 

 

Vardag och Blåljus III

Som utlovat – ett inlägg som ger ett samlat och överskådligt grepp om Projekt Räddningstjänst. Från de allra första nervösa och stapplande stegen och ända till finalen – där motiven själva berättar hur det var att ha en fotograf i hasorna.

Det har blivit tusentals bilder under de här månaderna. Först tänkte jag välja ut några favoriter men fick grav beslutsångest 2.0 och gav upp.

Det finns dock en bildserie som jag är magiskt nöjd med. Det var en kylig oktoberkväll i mörkret i Lönsboda och dåvarande brandingenjören, numera räddningschefen, Jimmie höll i en övning som handlade om utsläpp av farligt ämne. Den här typen av larm innebär att de gula splashdräkterna åker på och det var när Bamse skulle ta av sig sagda dräkt samt andningsmask, som jag passade på. Jag gillar den här serien extra mycket eftersom det riktigt syns hur svettigt jobbet har varit och hur lättad brandmannen ifråga är efteråt.

 

DSC_1709

 

DSC_1710

 

DSC_1711

 

DSC_1714

 

DSC_1715

 

DSC_1716

 

DSC_1717

 

DSC_1719

 

DSC_1720

 

DSC_1721

 

DSC_1722

 

DSC_1724

 

DSC_1723

 

DSC_1726

 

DSC_1728

 

DSC_1729

 

DSC_1730

 

DSC_1732

 

 

Det var så många fjärilar i magen den dagen

Dimspikar också

En rosa krok

En kväll i ett helt vanligt villaområde

Friska Brandmän

Om att klara livet

Instängda i brinnande byggnad

Tillsyn och en källare full av monster

Utmaningar med Projekt Räddningstjänst

Insatsledaren och nya bekantskaper

Desorienterande rök

Flera favoriter och osedda bilder

Brand i Lönsboda och arbetet efteråt

Utryckning samt snabbkurs i brandsäkerhet

Detaljerna och helheten hos räddningstjänsten

Ord och inga visor

Utsläpp av farligt ämne

Livräddning, splashdräkter och en het zon

En jävel på att förstå eld

Räddningschefen och popcorntankarna

När pressen möter Projekt Räddningstjänst

Trolig brandorsak – engångsgrill

Men behövs räddningstjänsten då?

Kan räddningstjänsten bli snabbare?

Med blåljus mot Lönsboda

Brandmän som skaffar päls

Det brann…

Dagens räddningstjänst – seriös höjd och otrohet

Premiär för helt färska brandmän i Osby

Storövning i hög riskmiljö

Den tuffa uppgiften

Räddningstjänst: så olika men så oerhört lika

Hör upp! Om brandsäkerhet

Sanering efter oljeutsläpp

Träffade ni räddningstjänsten i dag?

”Det måste bli rätt” – räddningstjänsten övar

Blev det någon ansiktspäls hos räddningstjänsten?

Det räddningstjänstiga hörnet på en parkering i Lönsboda

Vad är det som går och går?

Finns det en typisk dag hos räddningstjänsten?

Räddningstjänsten 2016

Skratt, allvar och spontanitet – nu får ni träffa Ulf

”Varenda larm innebär en klump av oro i magen”

Projekt Räddningstjänst på okänd ort

Ett dygn hos räddningstjänsten

En idealisk brandman?

Trafikolycka samt en väldigt liten brandstation

Projekt Räddningstjänst svarar

Räddningstjänsten i skolbänken

Tankbil, hävare och brandmän – ett smakprov

Väldigt mycket vardag och uppe i himlen med 8030

Våga göra något!

Brand och blåljus i Hästveda

Hälsa på hos ungdomsbrandkåren

Brandorsak: spegel

Det viktiga brandskyddet

Väldigt, väldigt mycket rök

Vill du ha ett liv på ditt samvete?

Livräddning i rök och mörker

När det brinner på riktigt

Hemlighetsmakeri och rökdykning

Om att bli cafsad

Bland eld och fåglar

Vita, blå och gula hjälmar i skarp miljö

Motljuscafs, bloggig brandbil och värmekameraduell

Mina nya räddningstjänstkompisar

Tågolycka och möbler i metall

När eld sprider sig och brandmän skadar sig

Anlagd brand på hotell

Lönsboda: brand i industri

När trapphuset fylls av rök

Dramatisk räddning i Lönsboda

Vad hände egentligen i Lönsboda?

Avancerad räddning på hög höjd

En övning som sedan blir verklighet

Några timmars räddningstjänst

Det går väldigt snabbt att klippa sönder en bil

Ny chef och vill DU bli brandbilsperson?

Båtolycka på Osbysjön

Liveblogg från räddningstjänsten

Om att vara förberedd för olika typer av larm – häng med till Osby

Den slutgiltiga övningen

Vardag och blåljus del I

Vardag och blåljus del II

 

Bloggläsare, det var allt från Projekt Räddningstjänst.

Vilken resa det har varit och varje fototillfälle har varit både unikt och en ren energikick – på riktigt.

Jag har många gånger fått frågan om jag kan tänka mig att göra något liknande. Svaret är njae.

Det har varit ett mastodontprojekt men såklart har jag fått blodad tand. Det finns ju fler yrkesgrupper där ute som skulle vara intressanta hur fotosynpunkt och jag kan mycket väl tänka mig att förfölja fler personer. Men då blir det nog dagsprojekt -Projekt Räddningstjänst, åtta månader långt, har som sagt varit en otrolig upplevelse och det är ett projekt som har en speciell plats i mitt hjärta, att ens fundera på nya fotouppdrag får mig att känna mig som lite av en svikare.

Tack till alla som varit med – fortsätt med det ni gör (ni är ju grymma på det) och se upp – rätt som det är dyker det upp en kameraförsedd stalker på en övningskväll eller så. Eller vid fikabordet.

På återseende.

 

Vardag och Blåljus I

Det har nu gått ganska lång tid sedan de första tankarna på ett fotodokumentärt långtidsprojekt föddes, och som sedan resulterade i Projekt Räddningstjänst. Sedan startskottet i september 2015 har jag ju totalterroriserat Osby kommuns räddningstjänst och, som ni kanske noterat, även halvstalkat brandmän i Hässleholm och Höganäs lite lagom sådär.

Så hur sammanfattar man ett sådant här stort projekt? Jag har verkligen ingen aning men ska försöka dela med mig av mina upplevelser och funderingar som jag bär med mig efter lite drygt åtta månader bland röda bilar, slang, blåljus, olikfärgade hjälmar och brandmän såklart.

Jag vet knappt heller ens var jag ska börja – det har varit en intensiv tid med många totalt nya erfarenheter som har skjutit mig långt bortom min bekvämlighetszons gränser. Bara att, som outsider, göra entré i en främmande miljö med etablerade grupper är väldigt speciellt och även om alla var väldigt välkomnande redan från början så blir det såklart en form av intrång som kan rucka på gruppdynamiken, en utmaning både för mig och för mina ”studieobjekt”.

Hur föreställde jag mig att det skulle bli att hänga på olika brandstationer? Jag kommer knappt ihåg vilka förväntningar jag hade inledningsvis men jag minns att jag var vansinnigt nervös och att jag aldrig kunnat tro att projektet skulle bli så uppmärksammat. Jag har ju fotat stunder vid fikabordet, utryckningsfärder, trötta brandmän efter genomförda övningar, slangtvättande och tidspilar på whiteboardtavlor – ingredienserna har varit många och skiftande och alla inlägg har fått fina siffror i bloggens besöksstatistik.

Jag har fått vara med vid byte av räddningschef i Osby, när Peter Dubrefjord lämnade över till Jimmie Ask, jag har fått följa fem helt nya aspiranter (Martin, Nicklas, Jannike, Emelie och Clara) från deras allra första stapplande steg in i rollen som brandman, jag har fått se vita hjälmar utbilda sig till gula när Fredrik, Peter och Simon har gått utbildning till räddningsledare A och jag vet att nya utmaningar stundar för en alldeles ”färsk” röd hjälm när Micke framöver kommer att ratta 8080. Det har hänt väldigt mycket sedan sensommaren förra året.

Vad jag vet så är Projekt Räddningstjänst unikt. Det finns visserligen en uppsjö av olika blåljusprogram i media, men att ge sig på att dokumentera vardagen genom stillbildskamera hos en deltidsbrandkår, och dessutom under hela åtta månader – det verkar inte förekomma så ofta.

Det har kommit uppmärksamhet från vitt skilda håll – andra räddningstjänster, flera olika facktidningar, ”folk på gatan” och även från MSB – Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Ett flertal inlägg har delats magiskt många gånger i cyberspace – bland annat om hur det är att leva ihop med en brandman i beredskap och även inlägget om säkerhet vid olyckor.

Och varje enskild bloggbesökare betyder så mycket – det värmer en fotografs hjärta att ni vill läsa vad jag skriver och att ni vill titta på mina bilder, kanske framstår jag som en bekräftelsejunkie men jag är bara så sabla stolt över Projekt Räddningstjänst och över alla ”mina” brandmän som tagit sig tid och engagerat sig och stått ut med mig.  Ni borde nästan få pris.

Det blev ganska snabbt en avslappnad stämning, när den första nervositeten lagt sig hos oss alla och brandmän och räddningsledare vant sig vid det lågmälda klickandet från en svart Nikontingest. Jag har ju gjort detta på fritiden och det har gått åt många timmar att både plåta, redigera och sålla. Men det har det varit värt – jag är verkligen glad att jag vågade fullfölja den galna idén om ett vardagsblåljusprojekt. Och jag är otroligt glad över allt jag fått vara med om och över nya upplevelser och nya vänner. Och över alla skratt, men även förtroenden, på vägen – oavsett vilken räddningstjänst jag har besökt,

Det innebär en viss sorg att Projekt Räddningstjänst, åtminstone i sin aktiva fas, är avslutat. Efterarbetet kvarstår dock och tanken är att det så småningom ska mynna ut i en utställning om yrket räddningstjänst i beredskap – en utställning som förhoppningsvis kan få ut och resa lite om intresse finns.

Nu tänker jag ta tillfället i akt och slänga in några hittills opublicerade bilder, ni får stå ut helt enkelt.

 

Att få alla att titta åt samma håll - ni fattar utmaningen, va?
Att få alla att titta åt samma håll – ni fattar utmaningen, va?

 

Det där med värmekamera är uppenbarligen ganska så skoj.
Det där med värmekamera är uppenbarligen ganska så skoj.

 

Thomas Höganäs hänger fritt.
Thomas i Höganäs hänger fritt.

 

Skarp övning för Hökön och Lönsboda i Revinge i våras.
Skarp övning för Hökön och Lönsboda i Revinge i våras.

 

Krockat...
Krockat…

 

Vissa jobbar och sliter med hydraulverktyg och vissa tar det lite mer lugnt.
Vissa jobbar och sliter med hydraulverktyg och vissa tar det lite mer lugnt.

 

Det har blivit lite av ett stående skämt - bloggfotografen åker alltid tankbil.
Det har blivit lite av ett stående skämt – bloggfotografen åker alltid tankbil.

 

Osby övar rökdykning.
Osby övar rökdykning.

 

Snart redo - Höganäs räddningstjänst övar rökdykning i hög riskmiljö.
Snart redo – Höganäs räddningstjänst övar rökdykning i hög riskmiljö.

 

"Men kommer du någon gång då?"
”Men kommer du någon gång då?”

 

Nyligen utsläppta ur en väldigt, väldigt varm och rökfylld byggnad.
Nyligen utsläppta ur en väldigt, väldigt varm och rökfylld byggnad.

 

De brukar koppla snabbt...
De brukar koppla snabbt…

 

Bamse (t.v) spelar rollen som den förtviovlade uppringaren vid en rökövning i Lönsboda och det är styrkeledaren Simons uppgift att försöka fåfram användbar information.
Bamse (t.v) spelar rollen som den förtvivlade uppringaren vid en rökövning i Lönsboda och det är styrkeledaren Simons uppgift att försöka få fram användbar information.

 

Ungdomsbrandkåren i Osby på övning med fyrhjuling och bandvagn.
Ungdomsbrandkåren i Osby på övning med fyrhjuling och bandvagn.

 

Hårda bilar är ingen match för brandmännens klippverktyg.
Hårda bilar är ingen match för brandmännens klippverktyg.

 

Imorgon ska ni få höra vad de som släpat omkring på mig i åtta långa månader själva tycker om att vara utsatta för en kameraterrorist och därefter kommer jag att samla ihop alla länkar till Projekt Räddningstjänst i ett enda inlägg.

På återseende.