När kameran frös

Jag vet inte om det har framgått, men jag hyser ingen större kärlek (eller ens minsta gnutta välvilja), vad gäller vintern.

Det är kallt.

Det är mörkt.

Det regnar is.

Det snöar.

Det slaskstänker långt upp på byxbenen.

Det är KALLT!

Jodå, jag kan också tycka att vinterlandskap kan vara oerhört vackra, nästan så att det tar andan ur en. Om jag sitter inomhus under en filt (jag är stolt ägare till en elektrisk värmefilt, den är en av mina bästa vänner), och kollar vyn genom fönstret, vill säga.

Jag jobbade under många år utomhus och det kan ha vintertraumatiserat mig. När du jobbar med hästar och undervisar i ridning så blir du fasen i mig rätt sur på vintern efter ett mycket kort tag. Vintern är bara i vägen.

Så att jag nu fotobloggar vinterbilder borde alltså uppskattas av er. Även om ni inte gillar själva bilderna (smaken är ju ändå som den dära baken), så hoppas jag innerligt att ni liksom kan hylla insatsen. Jag gick ut. Jag sjönk ner i snön. Jag fick snö i ögonen. Jag fick snö innanför kängorna. Jag frös om händerna. Kameran frös.

 

 

 

 

 

 

 

Efterlysning!

Mina vänner behöver hjälp.

Och de är inte vilka som helst, utan nu pratar vi om mina vänner som arbetar inom blåljusverksamheten, närmare bestämt räddningstjänsten.

Jag håller med, ovanstående låter lite märkligt – brandmän ska väl ändå hjälpa andra?

Alldeles korrekt. Men för att du som ”vanlig” person ska få hjälp när du ringer 112 så krävs det att det finns personer som är villiga att lämna familjen mitt i födelsedagskalaset, rusa från sin arbetsplats, avbryta djupsömnen eller lämna bion just när filmen är som mest spännande eller tårdrypande.

En stor del av Räddningstjänstsverige är uppbyggt på RIB, räddningstjänstpersonal i beredskap, vilket är det tjusiga och officiella namnet  på det vi till vardags benämner deltidsbrandmän. Det är de människor som alltså släpper det de har för händer och beger sig till brandstationen, svidar om till larmställ och tunga kängor och beger sig ut till trafikolyckor, bränder, djur som sitter fast i diken, hastigt insjuknade personer eller vad samtalet till SOS nu handlar om just den här gången.

Räddningstjänsten i Osby kommun har totalt 51 anställda deltidsbrandmän (44 män och 7 kvinnor), samt ytterligare 10 stycken brandmän som tillhör räddningsvärnet i Hökön. Just nu söker räddningstjänsten efter ytterligare brandmän, och i denna rekryteringsomgång är det placering i Osby som gäller, klicka här för att kolla in annonsen.

Bli brandman? Tja, varför inte? Vad hindrar dig?

Självklart finns det praktiska förutsättningar som måste uppfyllas, vad gäller ordinarie arbetsgivare, hur långt från stationen du bor och om din familjesituation tillåter det.

Men i övrigt, är du en person som vill hjälpa andra, vill ha ett omväxlande och problemlösande arbete, få chansen att göra skillnad i samhället, kan byta yrke på cirka fem minuter och har god grundfysik, fundera då ett varv till. Kan det vara något för dig?

Som jag skrev i inledningen så är det mina vänner det handlar om och för er som är nytillkomna bloggläsare kan jag bara snabbt berätta att jag sedan september 2015 har fotograferat den räddningstjänstiga vardagen hos ett flertal olika räddningstjänster i södra delen av landet. Men allt tog sin början i just Osby.

Det var de här nordostskånska brandmännen som hjärtligt välkomnade mig (med en liten dos sund skepsis inledningsvis, såklart) och som vågade ge mig tillträde till den relativt slutna värld som det ändå handlar om. Och tro mig, jag har inte ångrat en enda sekund att jag med kamerorna valde att utforska den här delen av blåljussamhället.

Jag har fått uppleva otroligt mycket, allt ifrån mängder av kaffe och intressanta diskussioner vid fikabordet till skarpa insatser och roliga och utmanande övningar både på marken och högt upp i luften. Jag har stått på stationen och sett en hel hög lärare, vaktmästare och industrianställda galoppera in i full fart och på sekunder ställa om sig till sin andra yrkespersonlighet.

En av de saker som jag tidigt insåg genomsyrade räddningstjänsten är gemenskap, det spelade liksom ingen roll om jag besökte heltidsbrandmännen i Hässleholm och Höganäs eller deltidsstationerna i Osby och Lönsboda. Och eftersom jag fått vara med från början när Osby rekryterade fem nya brandmän hösten 2015 så har jag haft förmånen att på nära hålla kunna följa dessa män och kvinnor in i yrket och fått se hur de utvecklats och vilket välkomnande omhändertagande som de har fått av kollegorna.

En av dessa är Clara. Hon säger så här om sin allra första tid som brandman i Osby:

-Alla var välkomnande och tog hand om mig – jag kunde känna mig helt trygg i gruppen.

 

Clara hade drömt om att bli brandman länge och ångrar inte att hon gjorde slag i saken.

 

Micke Svensson, instruktör och yttre befäl vid räddningstjänsten i Osby, är angelägen om att hitta de som skulle kunna bli bra brandmän men som inte riktigt vågar ta steget. Han säger:

– En fördom är att man tror att man inte är lämplig. Många jag kommer i kontakt med har sett annonsen men tror inte det är något för dem.

Micke hänvisar till de ledord som medarbetarna hos räddningstjänsten i Norrtälje sammanställt för att beskriva sitt arbete, bland annat adrenalin, gemenskap, vänskapligt, lärorikt, trygghetsskapande, stolthet, spännande, varierande och utmanande. Han poängterar att det är just exakt vad yrket handlar om, oavsett geografisk placering.

-Just det här med att de inte tror att de är lämpliga, när de sedan läser ledorden ovan, så känner de sig träffade och då hoppas jag att de skickar in en ansökan.

 

Micke Svensson, till vänster i bild, hoppas att fler ska våga skicka in en ansökan om att bli brandman.

 

Den mystiska rekryteringsprocessen då, hur går den till i Osby? Micke berättar:

– De som uppfyller anställningskraven kommer att kallas till testdag.  Då ska man ha med sig intyg från simhallen om simkunnighet och från huvudarbetsgivaren att man får lov att bli deltidsbrandman. På testdagen får man göra löpbandstest, kolla så att man inte är höjdrädd eller har klaustrofobi, genomgå ett arbetsrelaterat test samt anställningsintervju. Går man vidare blir det därefter träff med läkare för att göra ett arbets-EKG och är allt detta  Efter det blir man anställd.

Sen är det 2×3 dagars introduktionsutbildning,  56 timmar rökdykarutbildning och efter det är man godkänd brandman. C-körkortet ska tas inom ett år och Räddningstjänsten betalar upp till 20 000 kr för detta.

Är du sugen, eller känner någon som är det? Då vill jag bara påpeka att sista ansökningsdag är 22 januari.

Seså, sjas iväg nu och fundera på saken.

Scrolla neråt för att se fler bilder som beskriver yrket.

 

Dag som natt rycker de ut för att hjälpa dig.

 

Ytlivräddning är en av räddningstjänstens arbetsuppgifter.

 

Brand i byggnad, en inte helt ovanlig företeelse inom yrket.

 

 

 

Nya och blänkande bilar i Osby. Nya släckbilen kommer snart att tas i bruk och de små bilarna har egna uppdrag som innebär att föraren ska kunna vara först på plats vid exempelvis en trafikolycka.

 

Brandmännen från Lönsboda och Hökön vid en övning i Revinge.

 

 

En gång blev även fotografen utsläpad ur en sönderklippt bil, det var en märklig upplevelse. Tack och lov var det ingen som tappade taget.

 

Markbrand i Osby.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Stop – sign up!

Ibland måste man helt enkelt testa lite nytt.

Det kan vara ganska hjärntröttande att se världen i möjliga fotosituationer men jag har i stort set vant mig. Häromveckan plingade det till i fotodelen av mitt huvuds insida, när jag laglydigt väntade på min tur vid stoppskylten hemmavid.

Och så kom detta inlägg till.

Det handlar ju också om det jag så envist brukar babbla om vad gäller fotografering: ha roligt och upptäck din vardag- OAVSETT om du har en mobilkamera eller flashigaste fullformataren med dyraste optiken som världen någonsin skådat.

Nu funderar jag på att göra tavla av någon av dessa. Dessutom har jag flera oredigerade stoppskyltsbilder att knepa och knåpa över.

 

Korsningen Kälsvedsvägen/väg 15. Trippelexponering och fixad svartvit i Camera Raw.
ISO 200. 1/160 s. f/4.5. Nikon D7000, Nikon 18-105 mm.

 

Ingen avancerad redigering faktiskt utan bara en touch eller fem i Camera Raw. ISO 200. 1/160 s. f/3.8.
Mulet väder utan mycket ljus som trängde sig igenom det kompakta molntäcket.

 

Vid vatten

”Mina” träd vid Spegeldammen i Osby har jag visat upp tidigare, men då i iskall vinterskrud.

I går morse, när oktoberdiset fortfarande slogs med solen, så körde jag förbi Spegeldammen och var tvungen att stanna och fotografera. Jag var på väg för att fota en fotbollsmatch och det enda objektiv jag hade med mig var ett 75-300 mm, vilket normalt kanske inte hade varit med förstahandsval.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I morgon ska jag återgå till det som jag gör bäst – blåljusfotografering.

På återseende.

Fyra barn saknas i nattlig brand

Torsdagen 10 maj.

Marklundavägen i Osby.

SOS får in ett automatiskt brandlarm från ett hus som används som boende för barn. I flera sökare runt omkring i byn tjuter det och tjänstgörande styrka bemannar brandbilarna och rullar mot adressen. Automatlarm är inte ovanliga och när styrkeledaren Lennart och hans kollegor anländer till huset så hörs larmklockorna ringa men i övrigt är det tyst och ingen befinner sig utanför huset.

När brandmännen får upp dörren möts de av tät rök och av en omtöcknad föreståndare som har lyckats vakna och ta sig nerför den branta trappan. Hon berättar att det brinner på ovanvåningen och att det också är där som sovrummen finns.

Fyra barn saknas.

 

 

 

 

Styrkeledaren ger snabbt order om livräddning och utanför huset påbörjas ett febrilt arbete med slangdragning och ett rökdykarpar är strax redo att gå in.

För oss som står utanför är det svårt att följa vad som pågår inne i huset. Vi kan se röken och delvis höra hur rökdykarledaren kommunicerar med sina kollegor men annars är vi väldigt ovetande om det finns några liv kvar att rädda. Är det för sent?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tack och lov kommer brandmännen strax ut med en medvetslös pojke och inte långt därefter tre barn till. Någon gåendes och några bärs ut i friskluften. Samtliga barn andas och kvicknar strax till i den friska luften.

När man står vid sidan om och följer en sådan här insats så är man väldigt glad över att det bara är övning. Särskilt eftersom en av de försvunna ungarna är min äldsta dotter som dessutom har rekryterat en kompis till arbetet som markör.

Det är inte heller något bekvämt uppdrag – när grupp två ska utföra samma insats så ledsagar jag in barnen innan insatsen påbörjas, ser till att ingen faller i trappan och så, och jag kan lova att sikten på ovanvåningen är noll. Helt jäkla noll. Röken som används är så kallad teaterrök och blir en vit kompakt dimma som effektivt döljer både väggar och golv. Det går på riktigt inte ens att se handen framför sig. Jag stannar vid trappan, som skydd för eventuella fallolyckor, medan barnen famlar sig fram i blindo till sina ”sovrum”.  När jag sedan ska gå ner så är det med små försiktiga steg och jag letar febrilt efter trappräcket som jag vet ska finnas där någonstans. Sa jag att sikten är noll?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Även den här gången räddas alla sovande barn och till gång tre så agerar jag markör istället för min dotter, som är blöt och frusen efter de två första insatserna. När barnen kommit rätt så hittar jag ett rum, jag har ingen aning om hur detta rum ser ut, jag följer väggen, slår mig på ett stort gammaldags element, dunkar pannan i en vägg som dyker upp från ingenstans (inte för att jag ser den men det verkar vara en vägg), ramlar in i en bordskant och bestämmer mig sedan att min ”säng” baske mig får vara precis där jag står.

Ja, det är övning. Ja, röken är ofarlig. Men jag är sjukt desorienterad och ger liksom upp lite grann. Jag lägger mig på golvet, funderar lite på om det finns några åttabeningar där (hej hjärtklappning), och skyddar mitt huvud med en arm. För jag vet ju att brandmännen inte heller ser så himla mycket och jag vill klara mig undan en blåtira (eller två).

Sedan är det bara att vänta.

Och vet ni, jag blir så otroligt imponerad. Det tar inte mer än några sekunder från dess att jag hör steg i trappan tills jag hör den väsande andningen från en rökdykare och hur någon trampar på mitt ben. Visserligen vet jag att någon av rökdykarna har en värmekamera som de söker med, men ändå – blir man hittad så snabbt så har man en chans att överleva i alla fall.

Men ingen räddar mig. Jag noterar att personen vänder om och går bort från mig. Och jag hör hur flera andra hittas och får hjälp nerför trappan. Behöver jag säga att jag vid det här laget är en smula orolig? Men jag tänker att åtminstone övningsledaren (och min dotter) bör sakna mig någon gång i alla fall. Så jag väntar, en smula småkränkt – det är ju inte så att jag kan resa mig liksom eftersom jag inte vet riktigt var jag är och om jag gör det så faller jag kanske huvudstupa nerför den branta trappan och det vore ett tråkigt slut på övningen. Ingen vill vara en party pooper ju.

Någons andning, ljudet påminner om hur Darth Vader låter, hörs närmare och närmare och jag blir återigen trampad på (av samma brandman ska det visa sig), och jag blir omruskad i armen medan personen frågar hur det är.

Hur det ÄR? Det är skitdåligt ju, jag är övergiven, ensam och snart innebränd. Detta hinner jag dock inte säga förrän jag blir uppsliten från golvet och ledsagad ut med bestämd hand, vilket är bra för där jag tror dörren befinner sig är någon slags garderob.

Brandmännen är förvånade över att hitta mig, de hade totalt missat att fotografen försvunnit. De är ju vana vid mig vid det här laget och att jag sköter mig själv och troligen sitter i någon vrå och fotar ur någon underlig vinkel, men jag är ändå lite stött över att ingen saknat mig.

I övrigt var det en mycket trevlig övning i gott sällskap och en givande, på ett skrämmande sätt, upplevelse att vara totalt innesluten i ”brandrök” och inse hur extremt liten chansen är att klara sig om det vore på riktigt.

Så – se över ditt brandskydd där hemma. Finns det tillräckligt med brandvarnare? Fungerar de? Finns det brandsläckare? Brandfilt? Har ni i familjen pratat om hur man tar sig ut om bostaden börjar brinna och var ni ska samlas? Har ni övat?

På återseende.

 

 

 

 

Där det hänger is på träden och är ödsligt i backen

Osby i vinterskrud. Och i barnslig anda testade den nyinflyttade utbölingsfamiljen att åka utför.

Kameran var med. Kameran åkte också pulka.

Det är söndag morgon på bilderna nedan och var resten av ousbyinvånarna fanns vet jag inte – kanske var det sviterna från gårdagskvällens nationella musiktävling som lämnade backarna vid Klinten helt tomma, sånär som på Familjen Smurf.

Men en katt kom och kikade på oss, sedan skakade den på huvudet och travade iväg.

 

Winter Osbyland

I Osby finns det snö.

Det är inte trevligt alls om man inte kan sitta inomhus och titta på det.

Svårplåtat är det också.

Och blött.

Imma på objektivet.

Suddigt blöta bilder.

Oh well.

 

Dog walk.

 

Fotspår bakom galler?

 

Supervintrigt med sagostora flingor. Jätteblöta flingor som letar sig innanför kragen.

 

Skidig backe finns i Ousby.

 

Ren(t) och fint.

 

På återseende.

Frusen fotograf rapporterar från Ousby

Sjöängen alltså. Där Apan och Kaninen bor men där det också finns en stor sjö.

Om vädret varit trevligare så hade man kunna sätta sig på bänkarna vid sjön och njuta. Nu är det dock vinter och fotografen avskyr allt och alla i princip. Den här kylan… Både hjärna och avtryckarfinger fryser till is. Det blir raggsockar och inomhusvistelse till maj ungefär.

Vill aldrig mer gå ut.

Men de här bilderna tog jag i december. Då var det snö. Och kallt.  Och jag frös.

Ser bänkarna inbjudande ut? Jag ska provsitta någon gång. Typ i sommar. Då blir det varmare bilder. Återkommer med rapport.

 

 

 

 

 

 

 

På återseende.

 

Mot nya mål – hejdå 2017!

Då ska vi ta och avverka resten av bildåret 2017 i raketfart.

Det blev lite räddningstjänst, fotoutställning, inspektion av marken och n´ hel del blöt rock n’ roll.

 

Juli

En trasig cykelväg, hästar, skärgårdsräddningstjänst och Hästveda marknad inträffade under den här månaden.

 

 

 

 

 

Augusti

Bloggen åkte ända till södra Öland och rapporterade från Degerhamns räddningsdag där Bloggen terroriserade deltagarna med sina brandkårsbilder, kollade in brandteater med Flamman och Lågan och tittade på bilsläpp från hög höjd. Resten av månaden handlade i stort sett om Helgeåfestivalen där festivalområdet var så blött att det mest liknade ett översvämmat träsk.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

September

En räddningstjänstig månad. Bloggen fotade när Osbys brandmän visade upp kunskaper i vattenlivräddning och övade trafikolycka. Det blev fler bilder från dygnet hos räddningstjänsten i Karlshamn samt en tjuvtitt på mitt dittills hemliga besök i Helsingborg.

 

 

 

 

 

 

 

Oktober

Bloggen träffade brandmän i Höganäs, fullständig rapport om vad jag gjorde där kommer i början av 2018. Bloggen visade bilder från Helsingborg och avslöjade att det handlade om en dykövning där räddningstjänsten Skåne Nordväst och Kustbevakningen samarbetade. En otrolig dag på alla sätt – inte minst fotomässigt. Sedan blev det höstbilder – med ett visst inslag av blåljus, samt en snabbvisit hos räddningstjänsten i Hässleholm.

 

 

 

Ljuvligt skinande under oktobermolnens skarpa blick drar detta nypon snart sin sista suck av höstlättnad.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

November

Räddningstjänst i mörker i Osby och svartvita porträttbilder i skogen var egentligen det som november bjöd på. Bloggen hade varken tid eller rätt mått av inspiration att fota. November liksom, ryyyys.

 

 

 

 

 

December

Bloggen började kika runt i Osby, ett projekt som kommer att fortsätta under 2018, och träffade då Tomten, månen, en clown, en kanin och en apa. Och blev snöad på. Urrk.

 

 

 

 

 

 

Nu laddar vi för 2018!

Nya bilder, nya utmaningar, nya och gamla brandmän, brandbilar och brandstationer.

Hoppas att ni hänger med.

Vi ses nästa år.