Sjödrama i Osby

Då fortsätter vi på förra blogginlägget. Räddningstjänsten i Osby kommun har ju kört heldagsövningar under ett par veckors tid och idag ska ni få  vara med under en av de tre återstående insatserna.

Osbysjön.

Tre kompisar har gett sig ut med båt för att fiska men av någon anledning så kantrar båten. En av personerna lyckas till slut simma i land och larmar SOS – informationen är knapphändig: två av kamraterna finns någonstans ute i vattnet men han kan inte se dem.

Räddningstjänst och ambulans beger sig till platsen och även räddningsdykarna på Station City i Helsingborg larmas ut. Den chockade och blöte uppringaren möter upp styrkeledaren och när styrkorna strax anländer så dras räddningsarbetet igång på allvar.

Ganska snart så hittas en av personerna, medvetslös, i vassen vid strandkanten och hjärt- och lungräddning påbörjas, utgången är oviss.

Samtidigt beger sig två brandmän med sin bräda ut mot den drivande båten för att undsätta den tredje fiskaren som ropar på hjälp, men som har tappat orken att ta sig in mot land.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vad hände egentligen i Osby?

De senaste veckorna har kommunens brandbilar synts till flitigt runt om i Osby och många har nog undrat exakt vad som pågått. Bloggen vet ju såklart, när hemmaräddningstjänsten håller på med saker är det svårt att hålla en viss fotograf utanför…

Det har varit några intensiva övningsdagar för brandmännen från Osby och Lönsboda och idag ska ni får spana in två av de uppgifter som räddningstjänsten fick i uppdrag att lösa. Elever från Ekbackeskolan var rekryterade som markörer och fick därmed testa sina skådespelartalanger.

Först ut: trafikolycka.

Larmet gick ut som singelolycka, bil som kört in i betongfundament på Forsgatan. 265-8060, Osbys FIP-fordon, med styrkeledaren Göran är först på plats. Han noterar direkt att olyckan är mer omfattande än vad som framkommit till SOS: knappt 200 meter från den brinnande bilen ligger nämligen en livlös person på marken och bredvid ligger en cykel.

Eftersom det tar en stund innan resterande styrka är på plats med släckbil och tankbil så är det upp till styrkeledaren att göra de inledande prioriteringarna.

Föraren i bilen klagar över smärta i nacke och rygg och det bestäms att taket på bilen ska klippas för att få ut den skadade kvinnan. Medan arbetet med losstagningen pågår så kommer nästa överraskning : det fanns även en passagerare i bilen – ytterligare en kvinna som chockad och förvirrad vandrar omkring en bit från olycksplatsen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Nästa larm handlar om brand i ställverk. Lönsbodastyrkan tar hand om detta och får försöka lösa problemet med hur elden ska släckas i ett område som innebär livsfarlig högspänning. Det finns många parametrar att ta hänsyn till, Anders från One Nordic berättar ingående om hur ställverket är konstruerat, om de olika risker som finns och om vem som ska kontaktas vid akuta händelser.

Även Osbybrandmännen får larm på ställverket. En förtvivlad person larmar SOS och berättar att hennes kompis ”Olle” tagit sig in på det inhägnade området. Olle har nämligen fått för sig att det är en bra idé att klättra på konstruktionen men faller när han får ström i sig. Därefter får hans kompisar utanför staketet inte kontakt med Olle som inte är vid medvetande. Brandmännen plockar ner Olle med hjälp av en lång isolerstav och kan sedan påbörja hjärt- och lungräddning. Utgången för Olle är oviss.

 

Brand i ställverk och Lönsboda är snabbt på plats.

 

 

 

 

 

Sedan är det dags för Olle och hans korkade idé om att ta sig in på högspänningsområdet.

 

 

Anders från One Nordic placerar ut ”Olle” .

 

 

Styrkeledaren Leif hinner först till platsen för elolyckan.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Dagen innehöll ytterligare tre insatser, mer om dessa i nästa inlägg.

På återseende.

Rökdykarbildbomb

Våren är här. Ljusare kvällar och högre temperaturer. Med andra ord – fotografen kan mycket väl, utan att gnälla för mycket, tänka sig att fotografera kvällstid.

Förra veckan drog brandmän från Osby och Lönsboda till Kristianstad brandstation för sin årliga varma rökövning och givetvis hängde det med en fotograf på ett hörn, konstigt vore det väl annars. Eller hörn och hörn, fotografen var som vanligt överallt och ingenstans, ibland lite i vägen och ibland på långt avstånd.

Osbystyrkan tog med sig nya stoltheten, den sprillans nya släckbilen 8010 och fotografen paxade snabbt en plats i baksätet. Jag får väldigt, väldigt sällan åka släckbil nämligen och såg min chans.

Två övningar pågick parallellt: rökdykning med livräddning och strålförarteknik med kylning av brandgaser i container. Om själva övningsupplägget har jag inte så mycket mer att förtälja, men bilder finns så jag tycker att vi frossar i en eldig rökdykarbildbomb.

 

Samling innan övning. Det typ kryllar av brandmän.

 

Dörrforcering.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Om det är huset som stöttas av brandmannen, eller tvärtom, vågar jag inte riktigt uttala mig om.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På återseende.

Fyra barn saknas i nattlig brand

Torsdagen 10 maj.

Marklundavägen i Osby.

SOS får in ett automatiskt brandlarm från ett hus som används som boende för barn. I flera sökare runt omkring i byn tjuter det och tjänstgörande styrka bemannar brandbilarna och rullar mot adressen. Automatlarm är inte ovanliga och när styrkeledaren Lennart och hans kollegor anländer till huset så hörs larmklockorna ringa men i övrigt är det tyst och ingen befinner sig utanför huset.

När brandmännen får upp dörren möts de av tät rök och av en omtöcknad föreståndare som har lyckats vakna och ta sig nerför den branta trappan. Hon berättar att det brinner på ovanvåningen och att det också är där som sovrummen finns.

Fyra barn saknas.

 

 

 

 

Styrkeledaren ger snabbt order om livräddning och utanför huset påbörjas ett febrilt arbete med slangdragning och ett rökdykarpar är strax redo att gå in.

För oss som står utanför är det svårt att följa vad som pågår inne i huset. Vi kan se röken och delvis höra hur rökdykarledaren kommunicerar med sina kollegor men annars är vi väldigt ovetande om det finns några liv kvar att rädda. Är det för sent?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Tack och lov kommer brandmännen strax ut med en medvetslös pojke och inte långt därefter tre barn till. Någon gåendes och några bärs ut i friskluften. Samtliga barn andas och kvicknar strax till i den friska luften.

När man står vid sidan om och följer en sådan här insats så är man väldigt glad över att det bara är övning. Särskilt eftersom en av de försvunna ungarna är min äldsta dotter som dessutom har rekryterat en kompis till arbetet som markör.

Det är inte heller något bekvämt uppdrag – när grupp två ska utföra samma insats så ledsagar jag in barnen innan insatsen påbörjas, ser till att ingen faller i trappan och så, och jag kan lova att sikten på ovanvåningen är noll. Helt jäkla noll. Röken som används är så kallad teaterrök och blir en vit kompakt dimma som effektivt döljer både väggar och golv. Det går på riktigt inte ens att se handen framför sig. Jag stannar vid trappan, som skydd för eventuella fallolyckor, medan barnen famlar sig fram i blindo till sina ”sovrum”.  När jag sedan ska gå ner så är det med små försiktiga steg och jag letar febrilt efter trappräcket som jag vet ska finnas där någonstans. Sa jag att sikten är noll?

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Även den här gången räddas alla sovande barn och till gång tre så agerar jag markör istället för min dotter, som är blöt och frusen efter de två första insatserna. När barnen kommit rätt så hittar jag ett rum, jag har ingen aning om hur detta rum ser ut, jag följer väggen, slår mig på ett stort gammaldags element, dunkar pannan i en vägg som dyker upp från ingenstans (inte för att jag ser den men det verkar vara en vägg), ramlar in i en bordskant och bestämmer mig sedan att min ”säng” baske mig får vara precis där jag står.

Ja, det är övning. Ja, röken är ofarlig. Men jag är sjukt desorienterad och ger liksom upp lite grann. Jag lägger mig på golvet, funderar lite på om det finns några åttabeningar där (hej hjärtklappning), och skyddar mitt huvud med en arm. För jag vet ju att brandmännen inte heller ser så himla mycket och jag vill klara mig undan en blåtira (eller två).

Sedan är det bara att vänta.

Och vet ni, jag blir så otroligt imponerad. Det tar inte mer än några sekunder från dess att jag hör steg i trappan tills jag hör den väsande andningen från en rökdykare och hur någon trampar på mitt ben. Visserligen vet jag att någon av rökdykarna har en värmekamera som de söker med, men ändå – blir man hittad så snabbt så har man en chans att överleva i alla fall.

Men ingen räddar mig. Jag noterar att personen vänder om och går bort från mig. Och jag hör hur flera andra hittas och får hjälp nerför trappan. Behöver jag säga att jag vid det här laget är en smula orolig? Men jag tänker att åtminstone övningsledaren (och min dotter) bör sakna mig någon gång i alla fall. Så jag väntar, en smula småkränkt – det är ju inte så att jag kan resa mig liksom eftersom jag inte vet riktigt var jag är och om jag gör det så faller jag kanske huvudstupa nerför den branta trappan och det vore ett tråkigt slut på övningen. Ingen vill vara en party pooper ju.

Någons andning, ljudet påminner om hur Darth Vader låter, hörs närmare och närmare och jag blir återigen trampad på (av samma brandman ska det visa sig), och jag blir omruskad i armen medan personen frågar hur det är.

Hur det ÄR? Det är skitdåligt ju, jag är övergiven, ensam och snart innebränd. Detta hinner jag dock inte säga förrän jag blir uppsliten från golvet och ledsagad ut med bestämd hand, vilket är bra för där jag tror dörren befinner sig är någon slags garderob.

Brandmännen är förvånade över att hitta mig, de hade totalt missat att fotografen försvunnit. De är ju vana vid mig vid det här laget och att jag sköter mig själv och troligen sitter i någon vrå och fotar ur någon underlig vinkel, men jag är ändå lite stött över att ingen saknat mig.

I övrigt var det en mycket trevlig övning i gott sällskap och en givande, på ett skrämmande sätt, upplevelse att vara totalt innesluten i ”brandrök” och inse hur extremt liten chansen är att klara sig om det vore på riktigt.

Så – se över ditt brandskydd där hemma. Finns det tillräckligt med brandvarnare? Fungerar de? Finns det brandsläckare? Brandfilt? Har ni i familjen pratat om hur man tar sig ut om bostaden börjar brinna och var ni ska samlas? Har ni övat?

På återseende.

 

 

 

 

Farväl brandbilar, sökare och blåljus

I dag handlar bloggen om att säga hejdå och om att starta om på nytt i en ny fas i livet – jag har fått gräva efter bilder i arkivet men det blir även några färska bilder av räddningstjänstig karaktär.

Huvudpersonen i dagens blogg har ni träffat åtskilliga gånger sedan jag påbörjade mitt lilla blåljusprojekt sensommaren 2015 och när vi träffades förra veckan så var något av det första han berättade att han köpt ny bil – en pensionärsbil (vilket tydligen är lika med en cabriolet).

Ulf Nilsson, ställföreträdande räddningschef i Osby kommun, hänger nu av sig sökaren och går i pension.

Vi träffades första gången i september 2015. Min första dag på stationen och alla ansikten, utom dåvarande räddningschef Peter Dubrefjords, var obekanta för mig. Peter puttade mig i Ulfs riktning och så fick jag hänga med honom ut på besök på ett företag. Jag var ju redan nervös den där dagen och hur trevlig Ulf än var så fanns där något avvaktande. Inte särskilt konstigt – då visste ingen (knappt jag själv) vad jag höll på med utan jag var bloggaren med kameran ungefär.

Men Ulf och jag hittade en gemensam grund att bygga på: fotografering. Han visade stolt upp sin Canon (jag tittade förfärat i sökaren och rengjorde sedan kamerahuset med en stor suck) och vi började prata om bilder. Och katter. Han är en stor kattvän och har en hög lurviga fyrbeningar som visas upp på olika utställningar.

När jag fixade en fotograferingskväll för räddningstjänstfolket så var Ulf givetvis med (förlåt att jag inte hunnit med den uppföljande delen i utbildningen) och han lärde sig att fota brandbilar i mörker utan att använda blixt. Nu har jag nästan fått honom att inhandla en Nikon också så det blir bara bättre och bättre.

Han är rak och säger vad han tycker, den där nyblivne pensionären, och där fann vi  ytterligare något gemensamt – hittills är Ulf den ende inom räddningstjänsten som till mig sagt att jag är dum i huvudet – men jag tror att det var vänligt menat…

Det är en lång karriär inom räddningstjänsten som nu är till ända. 1980 började Ulf arbeta på Brandförsvaret i Landskrona som brandman och paramedic. Därefter blev det Kävlinge/Löddeköpinge som brandförman och till Osby kom han 2001, tjänstgjorde en sommar på räddningstjänsten i Kristianstad och befattningen som ställföreträdande räddningschef i Osby har han haft sedan 2006.

Så många år resulterar i en hel del minnen och det är som att öppna en dammlucka när jag frågar honom vad han minns mest under sin karriär.

Det första spontana han tänker på är dammen som rasade i Hästberga 2010 – den händelsen har satt stora spår i minnet. Vattnet, omfattningen av förödelsen som mötte styrkorna på plats – det är något som han aldrig kommer att glömma.

Men han berättar också om katter i nöd: särskilt om den som tagit sig högt upp på bjälkarna i en lada och satt där förtvivlat jamande. Räddningsaktionen var resultatlös tills Ulf tröttnade, förvisade ägarinnan, och med hjälp av en brandslang och vatten tvingade katten att bege sig till en väntande brandmans utsträckta händer. Slutet gott liksom.

Han minns också bränder och bilolyckor och säger att det absolut värsta är de händelser där barn är inblandade – och det syns tydligt vilket obehag det väcker hos honom och han berättar vidare att han ofta dagen efter en olycka försökt kontakta de som tvingats möta honom och brandmännen för att checka av hur det känns och hur de upplevde räddningstjänstens bemötande.

 

Nu blir det mycket tid över till allt annat som inte är räddningstjänst.

 

Ett yrkesliv i hjälmar – framför Osbys tankbil.

 

Den allra första bilden jag tog på Ulf – vid skrivbordet 15 september 2015.

 

Två veckor senare så träffades vi igen och då var det arbetet efter en brand dagen innan som sysselsatte honom.

 

Bilkörning och jackan har han på sig – alltså är det utryckning. Här är vi på väg till ett automatlarm hos ett företag i byn.

 

Befälsbilen 265-8080 har rattats av Ulf otaliga gånger. ”Jag har inga problem med att bli väckt mitt i natten – jag brukar kasta sökaren till frun så att hon får läsa medan jag slänger på mig kläderna”.

 

Så här är invånarna i Osby kommun vana att se Ulf – i den gula jackan.

 

Med en av sina katter. Att den här bilden ens finns till är ett under av tålamod från fotografens sida. Och det var inte katten som var problemet utan personen i gul jacka som inte var tyst mer än en halv sekund i taget…

 

”Nu fotar hon igen, va?”
En av många stunder vid fikabordet.

 

Sedan jag började fota räddningstjänst så har jag och Ulf träffats många gånger. Vi har varit på larm, brandtillsyner (tack för besöket i spindelkällaren, förresten), druckit kaffe och diskuterat räddningstjänst och fotografering både avigt och rätt. Mitt första intryck av den något buttre och avvaktande ställföreträdande räddningschefen ändrades snabbt och det blir numera både skratt och tuff jargong när vi träffas och han är mån om att ge mig feedback både på blogginlägg och på min medverkan i Swedish Firefighters.

Uffe – lycka till med din nya ”anställning” och vi lär väl höras, misstänker jag. Om inte annat för att prata om fotografering. Och räddningstjänst. Det brukar ju bli så.

På återseende

Vardag och Blåljus III

Som utlovat – ett inlägg som ger ett samlat och överskådligt grepp om Projekt Räddningstjänst. Från de allra första nervösa och stapplande stegen och ända till finalen – där motiven själva berättar hur det var att ha en fotograf i hasorna.

Det har blivit tusentals bilder under de här månaderna. Först tänkte jag välja ut några favoriter men fick grav beslutsångest 2.0 och gav upp.

Det finns dock en bildserie som jag är magiskt nöjd med. Det var en kylig oktoberkväll i mörkret i Lönsboda och dåvarande brandingenjören, numera räddningschefen, Jimmie höll i en övning som handlade om utsläpp av farligt ämne. Den här typen av larm innebär att de gula splashdräkterna åker på och det var när Bamse skulle ta av sig sagda dräkt samt andningsmask, som jag passade på. Jag gillar den här serien extra mycket eftersom det riktigt syns hur svettigt jobbet har varit och hur lättad brandmannen ifråga är efteråt.

 

DSC_1709

 

DSC_1710

 

DSC_1711

 

DSC_1714

 

DSC_1715

 

DSC_1716

 

DSC_1717

 

DSC_1719

 

DSC_1720

 

DSC_1721

 

DSC_1722

 

DSC_1724

 

DSC_1723

 

DSC_1726

 

DSC_1728

 

DSC_1729

 

DSC_1730

 

DSC_1732

 

 

Det var så många fjärilar i magen den dagen

Dimspikar också

En rosa krok

En kväll i ett helt vanligt villaområde

Friska Brandmän

Om att klara livet

Instängda i brinnande byggnad

Tillsyn och en källare full av monster

Utmaningar med Projekt Räddningstjänst

Insatsledaren och nya bekantskaper

Desorienterande rök

Flera favoriter och osedda bilder

Brand i Lönsboda och arbetet efteråt

Utryckning samt snabbkurs i brandsäkerhet

Detaljerna och helheten hos räddningstjänsten

Ord och inga visor

Utsläpp av farligt ämne

Livräddning, splashdräkter och en het zon

En jävel på att förstå eld

Räddningschefen och popcorntankarna

När pressen möter Projekt Räddningstjänst

Trolig brandorsak – engångsgrill

Men behövs räddningstjänsten då?

Kan räddningstjänsten bli snabbare?

Med blåljus mot Lönsboda

Brandmän som skaffar päls

Det brann…

Dagens räddningstjänst – seriös höjd och otrohet

Premiär för helt färska brandmän i Osby

Storövning i hög riskmiljö

Den tuffa uppgiften

Räddningstjänst: så olika men så oerhört lika

Hör upp! Om brandsäkerhet

Sanering efter oljeutsläpp

Träffade ni räddningstjänsten i dag?

”Det måste bli rätt” – räddningstjänsten övar

Blev det någon ansiktspäls hos räddningstjänsten?

Det räddningstjänstiga hörnet på en parkering i Lönsboda

Vad är det som går och går?

Finns det en typisk dag hos räddningstjänsten?

Räddningstjänsten 2016

Skratt, allvar och spontanitet – nu får ni träffa Ulf

”Varenda larm innebär en klump av oro i magen”

Projekt Räddningstjänst på okänd ort

Ett dygn hos räddningstjänsten

En idealisk brandman?

Trafikolycka samt en väldigt liten brandstation

Projekt Räddningstjänst svarar

Räddningstjänsten i skolbänken

Tankbil, hävare och brandmän – ett smakprov

Väldigt mycket vardag och uppe i himlen med 8030

Våga göra något!

Brand och blåljus i Hästveda

Hälsa på hos ungdomsbrandkåren

Brandorsak: spegel

Det viktiga brandskyddet

Väldigt, väldigt mycket rök

Vill du ha ett liv på ditt samvete?

Livräddning i rök och mörker

När det brinner på riktigt

Hemlighetsmakeri och rökdykning

Om att bli cafsad

Bland eld och fåglar

Vita, blå och gula hjälmar i skarp miljö

Motljuscafs, bloggig brandbil och värmekameraduell

Mina nya räddningstjänstkompisar

Tågolycka och möbler i metall

När eld sprider sig och brandmän skadar sig

Anlagd brand på hotell

Lönsboda: brand i industri

När trapphuset fylls av rök

Dramatisk räddning i Lönsboda

Vad hände egentligen i Lönsboda?

Avancerad räddning på hög höjd

En övning som sedan blir verklighet

Några timmars räddningstjänst

Det går väldigt snabbt att klippa sönder en bil

Ny chef och vill DU bli brandbilsperson?

Båtolycka på Osbysjön

Liveblogg från räddningstjänsten

Om att vara förberedd för olika typer av larm – häng med till Osby

Den slutgiltiga övningen

Vardag och blåljus del I

Vardag och blåljus del II

 

Bloggläsare, det var allt från Projekt Räddningstjänst.

Vilken resa det har varit och varje fototillfälle har varit både unikt och en ren energikick – på riktigt.

Jag har många gånger fått frågan om jag kan tänka mig att göra något liknande. Svaret är njae.

Det har varit ett mastodontprojekt men såklart har jag fått blodad tand. Det finns ju fler yrkesgrupper där ute som skulle vara intressanta hur fotosynpunkt och jag kan mycket väl tänka mig att förfölja fler personer. Men då blir det nog dagsprojekt -Projekt Räddningstjänst, åtta månader långt, har som sagt varit en otrolig upplevelse och det är ett projekt som har en speciell plats i mitt hjärta, att ens fundera på nya fotouppdrag får mig att känna mig som lite av en svikare.

Tack till alla som varit med – fortsätt med det ni gör (ni är ju grymma på det) och se upp – rätt som det är dyker det upp en kameraförsedd stalker på en övningskväll eller så. Eller vid fikabordet.

På återseende.

 

Vardag och Blåljus I

Det har nu gått ganska lång tid sedan de första tankarna på ett fotodokumentärt långtidsprojekt föddes, och som sedan resulterade i Projekt Räddningstjänst. Sedan startskottet i september 2015 har jag ju totalterroriserat Osby kommuns räddningstjänst och, som ni kanske noterat, även halvstalkat brandmän i Hässleholm och Höganäs lite lagom sådär.

Så hur sammanfattar man ett sådant här stort projekt? Jag har verkligen ingen aning men ska försöka dela med mig av mina upplevelser och funderingar som jag bär med mig efter lite drygt åtta månader bland röda bilar, slang, blåljus, olikfärgade hjälmar och brandmän såklart.

Jag vet knappt heller ens var jag ska börja – det har varit en intensiv tid med många totalt nya erfarenheter som har skjutit mig långt bortom min bekvämlighetszons gränser. Bara att, som outsider, göra entré i en främmande miljö med etablerade grupper är väldigt speciellt och även om alla var väldigt välkomnande redan från början så blir det såklart en form av intrång som kan rucka på gruppdynamiken, en utmaning både för mig och för mina ”studieobjekt”.

Hur föreställde jag mig att det skulle bli att hänga på olika brandstationer? Jag kommer knappt ihåg vilka förväntningar jag hade inledningsvis men jag minns att jag var vansinnigt nervös och att jag aldrig kunnat tro att projektet skulle bli så uppmärksammat. Jag har ju fotat stunder vid fikabordet, utryckningsfärder, trötta brandmän efter genomförda övningar, slangtvättande och tidspilar på whiteboardtavlor – ingredienserna har varit många och skiftande och alla inlägg har fått fina siffror i bloggens besöksstatistik.

Jag har fått vara med vid byte av räddningschef i Osby, när Peter Dubrefjord lämnade över till Jimmie Ask, jag har fått följa fem helt nya aspiranter (Martin, Nicklas, Jannike, Emelie och Clara) från deras allra första stapplande steg in i rollen som brandman, jag har fått se vita hjälmar utbilda sig till gula när Fredrik, Peter och Simon har gått utbildning till räddningsledare A och jag vet att nya utmaningar stundar för en alldeles ”färsk” röd hjälm när Micke framöver kommer att ratta 8080. Det har hänt väldigt mycket sedan sensommaren förra året.

Vad jag vet så är Projekt Räddningstjänst unikt. Det finns visserligen en uppsjö av olika blåljusprogram i media, men att ge sig på att dokumentera vardagen genom stillbildskamera hos en deltidsbrandkår, och dessutom under hela åtta månader – det verkar inte förekomma så ofta.

Det har kommit uppmärksamhet från vitt skilda håll – andra räddningstjänster, flera olika facktidningar, ”folk på gatan” och även från MSB – Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. Ett flertal inlägg har delats magiskt många gånger i cyberspace – bland annat om hur det är att leva ihop med en brandman i beredskap och även inlägget om säkerhet vid olyckor.

Och varje enskild bloggbesökare betyder så mycket – det värmer en fotografs hjärta att ni vill läsa vad jag skriver och att ni vill titta på mina bilder, kanske framstår jag som en bekräftelsejunkie men jag är bara så sabla stolt över Projekt Räddningstjänst och över alla ”mina” brandmän som tagit sig tid och engagerat sig och stått ut med mig.  Ni borde nästan få pris.

Det blev ganska snabbt en avslappnad stämning, när den första nervositeten lagt sig hos oss alla och brandmän och räddningsledare vant sig vid det lågmälda klickandet från en svart Nikontingest. Jag har ju gjort detta på fritiden och det har gått åt många timmar att både plåta, redigera och sålla. Men det har det varit värt – jag är verkligen glad att jag vågade fullfölja den galna idén om ett vardagsblåljusprojekt. Och jag är otroligt glad över allt jag fått vara med om och över nya upplevelser och nya vänner. Och över alla skratt, men även förtroenden, på vägen – oavsett vilken räddningstjänst jag har besökt,

Det innebär en viss sorg att Projekt Räddningstjänst, åtminstone i sin aktiva fas, är avslutat. Efterarbetet kvarstår dock och tanken är att det så småningom ska mynna ut i en utställning om yrket räddningstjänst i beredskap – en utställning som förhoppningsvis kan få ut och resa lite om intresse finns.

Nu tänker jag ta tillfället i akt och slänga in några hittills opublicerade bilder, ni får stå ut helt enkelt.

 

Att få alla att titta åt samma håll - ni fattar utmaningen, va?
Att få alla att titta åt samma håll – ni fattar utmaningen, va?

 

Det där med värmekamera är uppenbarligen ganska så skoj.
Det där med värmekamera är uppenbarligen ganska så skoj.

 

Thomas Höganäs hänger fritt.
Thomas i Höganäs hänger fritt.

 

Skarp övning för Hökön och Lönsboda i Revinge i våras.
Skarp övning för Hökön och Lönsboda i Revinge i våras.

 

Krockat...
Krockat…

 

Vissa jobbar och sliter med hydraulverktyg och vissa tar det lite mer lugnt.
Vissa jobbar och sliter med hydraulverktyg och vissa tar det lite mer lugnt.

 

Det har blivit lite av ett stående skämt - bloggfotografen åker alltid tankbil.
Det har blivit lite av ett stående skämt – bloggfotografen åker alltid tankbil.

 

Osby övar rökdykning.
Osby övar rökdykning.

 

Snart redo - Höganäs räddningstjänst övar rökdykning i hög riskmiljö.
Snart redo – Höganäs räddningstjänst övar rökdykning i hög riskmiljö.

 

"Men kommer du någon gång då?"
”Men kommer du någon gång då?”

 

Nyligen utsläppta ur en väldigt, väldigt varm och rökfylld byggnad.
Nyligen utsläppta ur en väldigt, väldigt varm och rökfylld byggnad.

 

De brukar koppla snabbt...
De brukar koppla snabbt…

 

Bamse (t.v) spelar rollen som den förtviovlade uppringaren vid en rökövning i Lönsboda och det är styrkeledaren Simons uppgift att försöka fåfram användbar information.
Bamse (t.v) spelar rollen som den förtvivlade uppringaren vid en rökövning i Lönsboda och det är styrkeledaren Simons uppgift att försöka få fram användbar information.

 

Ungdomsbrandkåren i Osby på övning med fyrhjuling och bandvagn.
Ungdomsbrandkåren i Osby på övning med fyrhjuling och bandvagn.

 

Hårda bilar är ingen match för brandmännens klippverktyg.
Hårda bilar är ingen match för brandmännens klippverktyg.

 

Imorgon ska ni få höra vad de som släpat omkring på mig i åtta långa månader själva tycker om att vara utsatta för en kameraterrorist och därefter kommer jag att samla ihop alla länkar till Projekt Räddningstjänst i ett enda inlägg.

På återseende.

 

 

Den slutgiltiga övningen

Ni har ju nog förstått här i bloggen att Projekt Räddningstjänst börjat lida mot sitt slut. I ur och skur (verkligen!) har jag hakat på Osbys räddningstjänst (med vissa gästspel på annan ort) och gjort mitt bästa för att visa er vad deltidsbrandmän sysslar med.

Det känns som en evighet sedan som jag som räddningstjänstnybörjare klampade in på stationen i Osby men samtidigt har tiden nästan gått alldeles för fort. Det här blir inte det sista inlägget i Projekt Räddningstjänst, jag ska försöka sammanfatta alla mina upplevelser framöver, men det är den allra sista övningen inom ramarna för projektet. Och jag ska tala om att det var lite känslosamt faktiskt…

Ni såg häromdagen att jag alltså avslutade i Lönsboda, länk här, och nu blir det bildbevis också. Det finns till och med bild på fotografen faktiskt eftersom en av mina kameror på något sätt hamnade i klorna på ställföreträdande räddningschef Ulf.

I dag får ni möta det här gänget:

 

Räddningsledaren Ulf.
Räddningsledaren Ulf.

 

Sten (övningsledare ikväll).
Sten (övningsledare ikväll).

 

Mats, kvällens andra övningsledare.
Mats, kvällens andra övningsledare.

 

Jannike.
Jannike.

 

Loffe.
Loffe.

 

Rolle.
Rolle.

 

Pierre.
Pierre.

 

Bengt.
Bengt.

 

Platsen för övningen var idylliska Hjärtasjön precis utanför Lönsboda:

 

DSC_3382

 

Övningsupplägget byggde på ett flertal olika stationer med utrustning, som exempelvis motorspruta, båt och manövrering av fyrhjuling – redskap som kommer till stor användning, särskilt under årets varmare månader när bland annat risken för skogsbränder är hög.

 

Då beger vi oss väl iväg då, det här är min utsikt från min standardplats höger fram i tankbilen.
Då beger vi oss väl iväg då, det här är min utsikt från min standardplats höger fram i tankbilen.

 

Min chaufför ikväll är Bengt.
Min chaufför ikväll är Bengt.

 

Och vi är hack i häl på 8210, Lönsbodas släckbil.
Och vi är hack i häl på 8210, Lönsbodas släckbil.

 

Skog, överallt skog.
Skog, överallt skog.

 

Den här bilden tog inte jag utan det är räddningsledare som var snabb nog att föreviga en helt oplanerad vattenfontän på bild.
Den här bilden tog inte jag utan det är räddningsledaren som var snabb nog att föreviga en helt oplanerad vattenfontän på bild.

 

Själv passade jag ju på att vila lite då och då...
Själv passade jag ju på att vila lite då och då…

 

Han verkar trivas bakom kameran, den där Ulf. Han är orsaken till bilden ovan.
Han verkar trivas bakom kameran, den där Ulf. Han är orsaken till bilden ovan.

 

DSC_7205

 

Det smidiga sättet att kliva ur en båt.
Det smidiga sättet att kliva ur en båt.

 

Motorsprutan används till exempel för att kunna hämta upp vatten ur sjöar eller vattentag.
Motorsprutan används till exempel för att kunna hämta upp vatten ur sjöar eller vattentag.

 

DSC_7014

 

Hmmm, funkar de?=
Hmm, funkar det?

 

Nästan som en gondol i Venedig.
Nästan som en gondol i Venedig.

 

Fundersamma miner.
Fundersamma miner.

 

Det gäller att få slangen att ligga på rätt ställe i vattnet.
Det gäller att få slangen att ligga på rätt ställe i vattnet.

 

Med försiktiga steg.
Med försiktiga steg.

 

Jadå, motorsprutan funkar.
Jadå, motorsprutan funkar.

 

Bengt och Loffe diskuterar.
Bengt och Mats diskuterar.

 

Lite mekande blir det nästan alltid.
Lite mekande blir det nästan alltid.

 

Kopplat.
Kopplat.

 

Bestämda direktiv?
Bestämda direktiv?

 

Grupp A hade faktiskt använt motorsprutan skarpt bara dagen innan på en skogsbrand i närheten av Häradsbäck.
Styrkan hade faktiskt använt motorsprutan skarpt dagen innan på en skogsbrand i närheten av Häradsbäck.

 

Oroa er inte, flytväxten åkte strax på.
Oroa er inte, flytväxten åkte strax på.

 

Även båten provkördes alltså.
Även båten provkördes alltså.

 

Och det var glada miner hela vägen.
Och det var glada miner hela vägen.

 

Fyrhjulingen tar sig fram på de ställen där de vanliga fordonen inte har en chans.
Fyrhjulingen tar sig fram på de ställen där de vanliga fordonen inte har en chans.

 

De ser kanske lite barska ut men jag lovar att skenet bedrar.
De ser kanske lite barska ut men jag lovar att skenet bedrar.

 

En snabb paus innan utrustningen packas ihop igen.
En snabb paus innan utrustningen packas ihop igen.

 

8040 och här 8240 - de har varit de fordon som ju oftast kunna åka med i om jag inte åkt i befälsbilen 8080. I måndags var det alltså sista turen med tankbil.
8040 och här 8240 – de har varit de fordon som jag ju oftast kunna åka med i om jag inte åkt i befälsbilen 8080. I måndags var det alltså sista turen med tankbil.

 

Sådär, nu har ni hängt med på övningar och larm sedan i september. Det har varit otroligt roligt att ha alla er läsare med på resan. Håll utkik här framöver – det blir en sammanfattning av Projekt Räddningstjänst så småningom. Jag måste nog bara samla tankarna en smula.

Bloggen är ju dock inte en räddningstjänstblogg utan det är fotograferingen som ligger i fokus och jag kan avslöja att jag har ett porträttprojekt på gång (eventuella frivilliga fotooffer räcker upp handen).

På återseende.

 

 

Om att vara förberedd för olika typer av larm – häng med till Osby

Ni som läste bloggen häromdagen kunde ju se att jag i slutet av förra veckan hängde i Osby med Grupp 3 som övade snabba starter. Och det där är ett lite roligt sammanträffande: min första övning i Osby i mitten av september förra året var med samma grupp och då övade de också snabba starter – i form av trafikolycka, brand i flerfamiljshus och brand i takkonstruktion.

I förra inlägget från Osby (klicka här) kunde ni se hur gruppen fick larm om en båtolycka, idag blir det förberedelse för skogsbrand, lägenhetsbrand och utsläpp av farligt ämne tillsammans med Micke, Janne, Clara, Johan, Eero, Brian och Mattias.

Och i dag får ni se dem i färg.

 

Styrkanär  framme och uppringaren (övningsledaren) berättar om vad han observerat.
Styrkan är framme på skogsbrandslarmet och uppringaren (övningsledaren) berättar om vad han observerat.

 

DSC_6638

 

Skogsbrand kräver slang, Mattias och Johan fixar.
Skogsbrand kräver slang, Mattias och Johan fixar.

 

Skogsbrandslarm: dags att plocka fram bandvagnen.
Dags att plocka fram bandvagnen.

 

Clara får en snabblektion i hur bandvagnen fungerar.
Clara får en snabblektion i hur bandvagnen fungerar.

 

Släckbilen 8010.
Släckbilen 8010.

 

DSC_6759

 

Nästa larm har gått, styrkan ger sig av.
Nästa larm har gått, styrkan ger sig av.

 

Tankbil och släckbil så nära varandra som det går.
Tankbil och släckbil så nära varandra som det bara går.

 

Kamratkontroll - all utrustning ska vara irodning.
Kamratkontroll – all utrustning ska vara iordning.

 

Utsläpp av farligt ämne, splashdräkter plockas fram.
Utsläpp av farligt ämne, splashdräkterna ligger redo.

 

Janne är först på plats vid lägenhetsbranden.
Janne är först på plats vid lägenhetsbranden och kollar av läget.

 

Tankbilen står parkerad på tryggt avstånd från den brinnande bostaden och det krävs många slangmeter.
Tankbilen står parkerad på tryggt avstånd från den brinnande bostaden och det krävs många slangmeter.

 

Och lite slang till.
Och lite slang till.

 

Kontroll så att det finns vatten.
Kontroll så att det finns vatten.

 

Rökdykarna är på gång: Eero, Clara och Brian.
Rökdykarna är på gång: Eero, Clara och Brian.

 

Janne delar med sig av informationen.
Janne delar med sig av informationen.

 

Och en rökdykarledare utses.
Och en rökdykarledare utses.

 

Jag undrar vad han siktar på med värmekameran? Borde jag ducka?
Jag undrar vad han siktar på med värmekameran? Borde jag ducka?

 

DSC_6919

 

Den där värmekameran är ett riktigt bra hjälpmedel för brandmännen.
Den där värmekameran är ett riktigt bra hjälpmedel för brandmännen.

 

DSC_6923

 

Insatsen är över och vissa passar på att ta igen sig en kort stund...
Insatsen är över och vissa passar på att ta igen sig en kort stund…

 

Sedan är det ju dags att rulla ihop all slang igen.
Sedan är det ju dags att rulla ihop all slang igen.

 

"Min" bil - 8040 - Osbys tankbil.  Hejdå och tack för alla åkturer.
”Min” bil – 8040 – Osbys tankbil.
Hejdå och tack för alla åkturer.

 

Nästa gång ska ni få se vad lönsbodastyrkan pysslade med i går kväll när jag för allra sista gången i Projekt Räddningstjänsts namn hängde med på övning.

På återseende.

 

 

 

Båtolycka på Osbysjön!

I dag blir det svartvitt här i bloggen, med ett undantag – den tunna röda linjen.

För ett par dagar sedan hängde jag i Osby (någon som är överraskad?), med Grupp 3 och fotograferade deras kvällsövning. En del av detta ska ni få se i dag.

Jag har sagt det förut, men talar om det igen: det är så förbaskat roligt att plåta vid de här tillfällena. Det är ju situationer som är vardag för räddningstjänsten men inte för ”vanligt” folk som jag och bildmöjligheterna radar liksom bara upp sig – det gäller att hänga med vilket definitivt har gjort att jag utvecklats som fotograf. Brandmän och brandbilar står liksom inte stilla och bara väntar på att bli fotograferade…

Ni kommer att få se mer av Grupp 3:s övning framöver, då blir det till och med i färg och huvudpersonerna är Micke (kvällens övningsledare), Janne (som ersätter Micke som styrkeledare och alltså för omväxlings skull åker höger fram i släckbilen), Brian, Mattias, Clara, Eero och Johan.

 

Micke är ansvarig för kvällens övning,
Micke är ansvarig för kvällens övning,

 

Och han bär The Thin Red Line runt handleden.
Och han bär The Thin Red Line runt handleden.

 

Larmet har ropats ut och handlar om en saknad person efter en båtolycka. Strax efter 8050 dyker 8010 upp.
Larmet har ropats ut och handlar om en saknad person efter en båtolycka. Strax efter 8050 dyker 8010 upp.

 

Ut kliver grupp 3:s  brandmän - med några av dem i kläder av det lite ovanligare slaget.
Ut kliver grupp 3:s brandmän – med några av dem i kläder av det lite ovanligare slaget.

 

Brian och Eero sjösätter båten.
Brian och Eero sjösätter båten.

 

DSC_3369

 

Det fanns publik vid Osbysjön.
Det fanns publik vid Osbysjön.

 

Johan och Clara får nöjet att bada.
Johan och Clara får nöjet att bada.

 

DSC_6467

 

DSC_6477

 

Möjligen lite för mycket  luft i dräkten.
Möjligen lite för mycket luft i dräkten.

 

DSC_6495

 

DSC_6502

 

Vissa höll sig på land.
Vissa höll sig på land.

 

Medan vissa verkar väldigt nöjda med att slippa...
Medan vissa verkar väldigt nöjda med att slippa…

 

DSC_6516

 

Trots att vattnet har läckt in är det inga sura miner.
Trots att vattnet har läckt in är det inga sura miner.

 

Och då blir det avklädning, det ser inte helt lätt ut faktiskt...
Och då blir det avklädning, det ser inte helt lätt ut faktiskt…

 

Inte lätt alls.
Inte lätt alls.

 

Äntligen frihet, Johans ansiktsuttryck säger nog allt.
Äntligen frihet, Johans ansiktsuttryck säger nog allt.

 

DSC_6533

 

DSC_6535

 

DSC_6540

 

DSC_6544

 

Claras dräkt höll alltså inte tätt, som synes.
Claras dräkt höll alltså inte tätt, som synes.

 

Den läckande dräkten bärs bort, det ser nästan ut som om någon är kvar i den.
Den läckande dräkten bärs bort, det ser nästan ut som om någon är kvar i den.

 

Båten uppe igen och gänget återgår till stationen där nästa övning väntar direkt.
Båten uppe igen och gänget återgår till stationen där nästa övning väntar direkt.

 

Detta var endast ett av flera uppdrag som gruppen hade under kvällen, jag lovar att återkomma med både brand i byggnad och farliga kemikalier.

På återseende.