City: kanelbullar, sömn och kaffe

Ibland åker fotografen till någon räddningstjänst, lägger fötterna på soffbordet, dricker kaffe och bäddar ner sig med täcke och kudde.

Det hände sig en gång att jag åkte till storstan, lite läskig känsla på förhand när man är van vid Osby, Höganäs och Hässleholm liksom. Men Helsingborg City var dygnets utflyktsmål och samtliga medarbetare såg något rädda och lite stela ut när jag kom dit. Fullt förståeligt, jag vet ju att det där löser sig efterhand. Nu hade jag planerat väl, man skulle kunna säga att det typ var fusk, eftersom jag laddat upp med två påsar hemmasnickrade kanelbullar med mandelmassa. Man får inte vara dum, då blir man snart vuxen.

Den här gången hade jag planerat att nästla mig in hos två stycken skift (förlåt skift två för de uppätna kanelbullarna), genom att helt enkelt dyka upp vid tretiden en söndagseftermiddag och husera på stationen de närmaste 24 timmarna. Jag har besökt stationen som hastigast tidigare, i samband med en dykövning, och det är en otroligt fin station. Den luktar nästan oanvänd faktiskt.

Helsingborg City är en av flera stationer i Helsingborg, men den enda med räddningsdykare och stationen har en släckbil och en dykbil till sitt förfogande utryckningsmässigt. Många av de larm som citybrandmännen åker på är automatlarm och styrkeledaren Moltas förklarar att då åker de bara med släckbilen, vilket betyder att fotografen får stanna på stationen då det tydligen inte är trafiksäkert att klamra sig fast vid stegen på taket. Nåväl, det resonemanget kan jag ju faktiskt köpa.

Jag får i alla fall en snabbutbildning i hur rakelenheten fungerar, så att jag kan följa arbetet på distans så att säga.

Och det trillar in ett par automatlarm under kvällen, vilket innebär att jag helt plötsligt finner mig helt övergiven i det väl tilltagna gymmet, med bara ovan nämnda Rakel som sällskap. Det är alltså ingen på plats när jag tar personligt rekord i bänkpress. Typiskt.

Efter åtgärdat automatlarm i fabrik så återvänder styrkan och det är dags för mat. Och vet ni, det är nog den godaste räddningstjänstmat jag ätit hittills. Jag får inte ens hjälpa till med några förberedelser utan blir liksom serverad hemmagjorda, grillade hamburgare, bara sådär. Stora pluspoäng på den.

Stämningen vid matbordet är god, det är ju utmärkande för just den här branschen, tror jag, och alla verkar nu rätt avslappnade med utbölingens närvaro. Vi bestämmer sedan att kvällen ska ägnas åt att se film, det är kutym, enligt stationsrutinerna (vilket märks eftersom det tar femton år att hitta en film som styrkan inte tidigare sett). Och det är väl just det här som drar ner betyget för dygnet i Helsingborg – det är närmare två timmar av mitt liv som jag aldrig någonsin får tillbaka. Kingsman – the golden circle var nog inte i någons smak eftersom vi bara var ett fåtal som härdade ut till slutet.

Jag påpekar att alla skulle få sova på natten, det börjar bli gammalt tugg, men min närvaro på en brandstation verkar störa ut alla nattlarm, kalla det paparazzifrekvensen, om ni vill. Som vanligt får jag skeptiska blickar av samtliga och får tydligt förklarat för mig att det ofta går larm på natten.  OFTA!

Så jag bäddar ner mig, i underställ och med strumpor på, helt och hållet beredd att kasta mig ur sängen vid någon obskyr tidpunkt. Rätt länge ligger jag och lyssnar till dunkandet från när tåg möter räls och somnar väl till slut, men vaknar till någon gång på natten av att det är tyst, tydligen har även tågen nattat sig.

Och hur det gick resten av natten? Tja, ni vet… Mitt ickenattlarmsstreak hade överlevt ännu en räddningstjänstig natt.

Morgonen är grå och blek när det blir skiftbyte. Mitt i allt går det ett automatlarm och måndagens styrkeledare får sprinta ikapp släckbilen, vi hinner knappt hälsa. Videomorgonmöte med Bårslöv och Berga klaras av och mitt uppdrag blir att fota fingerad bussolycka på Berga brandstation, en samverkansövning med ett flertal olika organisationer inblandade. Idel nya ansikten tills mina vänner från Höganäs dyker upp som gubben i lådan. Det är som om de vet var jag befinner mig, det är nämligen inte första gången det händer.

Efter att ha frusit massor återvänder vi till stationen och jag hinner med både lunch och kaffe. Eller nästan kaffe i alla fall. För mitt i koffeinsörplandet så går det larm om lägenhetsbrand på en adress centralt i stan. Jag åker dykbil och, trots stadstrafiken, tar vi oss snabbt fram till platsen för larmet. City är inte enda stationen på plats, nästan hela gatan blinkar blått.

Efter att branden har släckts blir jag uppkallad för att fota. Det är ett lägenhetshus och jag följer slangen för att hitta rätt. I trapphuset ligger en fin rökdimma och jag tycker att det tar evigheter av trapptrampande innan jag når rätt våning.

Det visar sig att det har börjat brinna under vaskskåpet och de boende ser chockade men lättade ut. Lukten är inte delikat och jag är glad att jag inte behöver stanna kvar i lägenheten längre än nödvändigt.

Tillbaka på stationen blir jag fotad (fnys) till Räddningstjänsten Skåne Nordvästs Instagram, det var ganska plågsamt, och därefter börjar det bli dags för mig att packa ihop och säga farväl och styra kosan mot Osby igen.

Tack alla, jag är glad att kanelbullarna uppskattades. Kanske ses vi igen på en dykövning eller så.

Scrolla ner för att se dagen i bilder:

 

 

Söndagsstyrkan.

 

Släckbil och dykbil.

 

 

Larmdags.

 

Matförberedelser.

 

Alltså, det här var riktigt gott.

 

Det verkade alla tycka.

 

Larm. Igen.

 

Fotografen häckade samtidigt i gymmet.

 

Utsikt från station City.

 

 

 

90 sekunder gäller vid larm.

 

Måndagsstyrkan.

 

Helst ska även en styrkeledare åka med.

 

Dagen planeras i vagnhallen.

 

Bland annat arbetar man med att tillverka hjälpmedel för att lättare kunna utföra livräddning vid brand.

 

Cyklist påkörd av buss, övning på Berga brandstation.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Larm: lägenhetsbrand.

 

Follow that släckbil!

 

Utryckningsfordonen står tätt på gatan.

 

 

 

 

Branden är släckt och jag traskar upp för att plåta.

 

 

Brandmännen kollar av med värmekamera så att allt är lugnt.

 

 

 

 

Vardgassysslor.

 

På återseende.

 

 

 

Fotografen ingår inte, men är där. Såklart.

Totalinfo från SOS:

Bussolycka – linjebuss som kört av vägen på rikväg 30, i höjd med Musteryd.

Bussen ligger på sidan.

Ingen pågående brand.

Oklart antal drabbade. Flera personer utanför bussen.

 

Det här är fortsättningen på förra inlägget från min dag i Ljungby och samverkansövningen i tung räddning. Det är eftermiddag och larmet har alltså gått. Räddningstjänsten är på plats strax innan ambulansen och brandmännen skaffar sig en snabb lägesbild. Bussen från Länstrafiken Kronoberg har vält och den närmast kusliga tystnaden bryts snart när upprivna rop på hjälp hörs från det stora fordonets innandöme.

Bussens dörrar är blockerade efter olyckan och det blir initialt att ta takluckevägen in för räddningspersonalen, innan vindrutan (här ersatt av plywood, som ni kan se på bilderna), har sågats upp. Inne i olycksfordonet är det närmast kaos med passagerare och lösa stolar. Och det är uppenbart att knappt någon av alla passagerarna har suttit bältade vid olyckstillfället.

Målet med övningen är bland annat att öva kommunikation, struktur och organisation mellan ambulans och räddningstjänst vid en större händelse. Fokus ligger på hur skadeplatsen bäst ska organiseras, vilken prioriteringsordning som gäller för de skadade, hur evakuering ska kunna ske på smidigast sätt och stor vikt fäst givetvis vid räddningspersonalens egen säkerhet.

Övningen körs två gånger den här eftermiddagen och andra gången larmet dras så kan det vara så att en fotograf har parkerat sig inne i bussen. Längst bak, och inte på något bekvämt säte heller utan lite bakom två lösa säten, inklämd mot väggen i en så oergonomisk position att ena benet raskt domnar av. Men vad gör man inte för konsten liksom.

Bara att ta sig in i bussen med kamera och larmställ är en fotografisk och akrobatisk bedrift av stora, viga mått och jag är alldeles för stolt för att be om assistans men lyckas till slut välta mig in genom ena takluckan.

Jag har bett övningsledningen informera extra tydligt om att fotografen INTE ingår i övningen och således inte ska släpas ut på bår med nackkrage (man vet ju aldrig). Istället kan jag i lugn och ro och på väldigt nära håll dokumentera räddningsarbetet från vad som definitivt är både första parkett och backstage samtidigt.

Och jag är gravt imponerad över hur smidigt och effektivt de skadade tas om hand, och där finns allt från de som med viss hjälp kan gå ut själva, till svårt skadade passagerare som måste plockas ut den trånga takvägen, efter att ha grävts fram från under bussens demolerade inredning.

Är ni redo för en massa bilder?

Kom nu ihåg att det inte är jag som plåtat knasigt, jag sitter ju i en vält buss. Okej.

 

Vält buss. Vilket är vad följande bilder handlar om.

 

Räddningstjänsten är på plats.

 

Inne i bussen råder stor oreda.

 

Strax dyker första ambulansen upp.

 

 

 

Ett sjukvårdstält ska resas…

 

…inte en helt lätt uppgift.

 

 

 

 

Men till slut så.
Skadeplatscontainern innehåller massor av lämplig utrustning.

 

Samråd.

 

Styrkeledarna från diskuterar. Är platsen säker? Hur ska vi på bäst sätt evakuera passagerarna?

 

 

 

 

 

 

Enda vägen in är till en början via bussens takluckor.

 

 

Min utsikt om jag tittar uppåt.
De skadade passagerarna ligger huller om buller inne i bussen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det är trångt och bökigt inne i den välta bussen, trots det går räddningsarbetet både snabbt och smidigt.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag vill rikta ett enormt tack till alla inblandade för att ni lät mig vara med. Kanske ses vi igen vid tillfälle.

 

”Vännen, som saknar flytväst, försvinner…”

Det är ungefär 12 grader i vattnet den här majmorgonen. Solen strålar från en klarblå himmel och fyren på Kullaberg i Höganäs sträcker sig i vanlig ordning ståtligt mot skyn. Det är strax efter frukost och ännu har inte många människor hittat till det populära utflyktsmålet.

Oväntat så bryts den lugna stämningen – en hög smäll klyver tystnaden och förtvivlade och desperata skrik hörs nedanför de branta stupen, ute i vattnet.

En man som befinner sig vid parkeringsplatsen på Kullaberg lokaliserar skriken till  en segelbåt några hundra meter från land. Han drar upp sin mobiltelefon och ringer 112 när han ser hur båten hastigt försvinner under ytan. Hjälplöst kan han bara se på hur flera personer försöker simma mot land.

Ovanstående knappa  information är vad som når SOS. En sjunken båt betyder statlig sjöräddning och det är Sjö- och Flygräddningscentralen, JRCC, som kommer att hantera utlarmningen.

Det är dock övning, en klurig, komplex och omfattande övning som fått namnet Tumlaren och det är Räddningstjänsten i Höganäs som tagit initiativet.

Och det handlar om många aktörer, markörerna är från Drottning Blankas gymnasieskola i Helsingborg och förutom brandmän från Höganäs så finns Räddningstjänsten Skåne Nordväst på plats. Andra inblandade är Sjöfartsverket, Sjöräddningssällskapet, Region Skåne, Länsstyrelsen, Kustbevakningen, SOS och Polisen.

Den statliga räddningsinsats som dras igång utvecklas omgående till att omfatta även kommunal räddningstjänst och hur detta ska samverkas är övningens egentliga syfte. Samverkan måste ske både ute på fältet och på ledningsnivå och Christian Pedersen, övningsledare, säger på förhand att han tror att det blir en utmaning då det är så pass många olika myndigheter och organisationer inblandade.

Nu kan jag tyvärr inte följa hela övningen i sin helhet då det pågår räddnings- och sökaktioner på ett flertal olika ställen både ute på havet och i terrängen på Kullaberg med målet att hitta samtliga elva personer som var ombord segelbåten.

Media och övriga observatörer får ju en egen guide och vi håller oss i närheten av själva förlisningsplatsen där vi initialt kan se hur folket på en av Sjöräddningens båtar plockar upp tre blöta, chockade och flytvästförsedda personer ur det tämligen kyliga vattnet.

En av dessa, en ung kvinna, stretar emot och försöker kasta sig ner i havet igen och det är med nöd och näppe som räddningspersonalen lyckas hindra henne.

Det framkommer snart att hon sedan båten sjönk har kämpat förtvivlat med att hålla en av sina kamrater ovanför ytan, men när hjälpen är i sikte så tappar hon taget och vännen, som saknar flytväst, försvinner.

Strax efter olyckan lyckas fyra personer simma in mot land, enligt uppgift är en av dessa allvarligt skadad.

Vi på land följer händelserna via pressvärdens Joels radio och från vår utsiktsplats högt uppe på en av klipporna (bara att ta sig dit är ett äventyr och jag är redan inledningsvis ganska så skarpt skeptisk men slänger på ett låtsasnonchalant och låtsasavslappnat vis upp kameraväskan på ryggen och leker nedtyngd bergsget tillsammans med de övriga i pressflocken).

Och det är högt upp. Jättehögt.

På det här avståndet ser båtar, helikopter och människor ut som färgglada leksaker men det är ju ändå en förmånlig första parkett för att kunna följa 

nsatsen i avancerad räddning som pågår mittemot. Höganäsbrandmännen riggar rep och annan utrustning för att  kunna undsätta den svårt skadade person som bogserats i land av sina kamrater. När vi säger “undsätta” så vill jag bara klargöra att det är uppför ett brant stup som denna räddning ska ske.

Jag vet ju att höganäsarna är proffs på just avancerad räddning men jag tänker ändå att jag aldrig i livet skulle vilja byta plats med den markör som är fastspänd i båren.

Samtidigt så söker en polishund av terrängen efter flera av de som har simmat i land, brandmän från Helsingborg dyker efter den person utan flytväst som befaras ha drunknat och Sjöfartsverkets helikopter skannar av terrängen, innan den får bege sig iväg på ett skarpt ärende.

Det tar i princip hela förmiddagen innan alla markörer är funna och övningen blåses av och mina kameror kan packas ner igen. Som avslutning är det samling på brandstationen i Höganäs med utfodring av samtliga som deltagit under dagen och en genomgång av hela insatsen. Denna genomgång innehåller både positiv feedback och en hel del självrannsakan – det är tydligt att förbättringsområden finns på flera plan. Konsensus förefaller vara att de övande är nöjda med hur Tumlaren på ett överskådligt vis har tydliggjort detta.

För nästa gång är det kanske inte gymnasieelever på markörsuppdrag som ligger i vattnet och desperat vrålar efter hjälp. Nästa gång kan det vara på riktigt.

För er som inte var där (de flesta med andra ord), så kan jag berätta hur det såg ut (tänker att vi behöver se lite sol, såhär i december):

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jakten på den försvunna dieseln

Fredag morgon. Klockan visar 07.02.

Jag drar snabbt handbromsen när jag parkerat bilen och jag skyndar mig att packa ut mina grejor. Enligt inbjudan är det uppställning kl 07.00 när Grupp 4 hos Räddningstjänsten i Hässleholm ska gå på sitt skift och jag klarade alltså inte riktigt tiden.

Jag lastar ur larmställ och hjälm på ”min” krok i vagnhallen och hastar upp till lunchrummet, visar upp min muta (hembakade kanelbullar) för de församlade brandmännen och inser att jag inte är sist på plats. Skiftets yttre befäl, Per, har råkat strula till det där med att ställa väckarklockan rätt, och jag hinner alltså före honom.

Puh.

Sagda yttre befäl släntrar in en stund senare och det blir kaffe och genomgång vid larmbordet, ordinarie styrkeledare är ledig och Janne ersätter den gulhjälmade vakansen. I övrigt är det ”mitt” gamla vanliga gäng: Johan, Roger, Lasse och Jonatan som ska vakta kommunen det här dygnet och även dagskiftet bjuder på bekanta ansikten i form av Martin, Daniel och Micke.

 

Morgonsamling

 

Den tidiga morgonen innebär tydligen fysträning. Det är inget som är främmande för min del, jag tränar gärna, men avstår från att hänga med styrkan ut på joggingpass, eftersom jag misstänker att deras version av lugn löpning (vilket är min nuvarande nivå), inte motsvarar mina förväntningar och jag vill ha lite energi kvar till resten av dygnet.

 

Hej gymmet!

 

Istället värmer jag pliktskyldigast upp, med en och annan gäspning, med kvastskaftet i gymmet ca 07.45 och lastar en skivstång för marklyft och lyckas dra igenom hela uppvärmningen, dvs 20 repetitioner, innan larmet går. Då är klockan 07.53.

Jag inser att jag inte lär hinna byta om utan drar helt sonika larmstället över träningskläderna och gör sällskap med Per i befälsbilen 2080. Han har bråttom – av informationen från SOS framgår att ett dieselläckage av större art just nu pågår ett par hundra meter från brandstationen.

Vi är strax framme och möts upp av den lastbilschaufför som har råkat svänga för snävt och kört in i en låg murkant som sedan fläkt upp ett hål i fordonets dieseltank. Tanken var i princip full och innehöll 800 liter drivmedel, varav det mesta redan har forsat ut. Ett läckage är givetvis aldrig positivt, men problemet stannar tyvärr inte där – nere vid lastkajen finns nämligen en dagvattenbrunn och det är ner dit som dieseln har runnit.

Styrkan är också på plats med 2010 och 2060 , och påbörjar snabbt arbetet med att försöka samla upp det som fortfarande rinner från tanken och stora mängder av saneringsmedlet absol sopas ut för att suga upp den diesel som ligger på asfalten. Brandmännen konstaterar snart att det endast handlar om ca 50 liter som de har lyckats omhänderta, resten av drivmedlet finns alltså i stadens dagvatten. Det är en underdrift att säga att detta är en dålig sak.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Per arbetar febrilt med att ringa runt och samla in information för att planera nästa åtgärd. Han kontaktar Hässleholms vatten som snart kommer till platsen, liksom två representanter från miljökontoret, och snart gör även restvärdesledaren Roger oss sällskap.

Ju längre minuterna går, ju längre färdas dieseln under marken och det är snabba beslut som gäller och eftersökande av dieseln börjar i olika brunnar utanför stan.

Jag har många bilder, både från den här insatsen och från resten av dygnet, och jag tänker att vi stoppar historien där och tar nästa del i morgon.

Jag kan dock göra ett litet avslöjande: den inplanerade frukosten, som enligt schema ska inträffa kl 09.00, blir inte av.

På återseende.

 

Brandman, något för dig?

Det var en gång…

…en glad amatörfotograf med en blogg som ville undersöka vad räddningstjänstbranschen faktiskt gick ut på. Sagda fotograf startade ett blåljusprojekt som gav mersmak och fick nästan omgående frågan: ”Men vill inte DU bli brandman?”

Denna fråga har sedan hösten 2015 upprepats gång på gång och vissa räddningstjänster har ”hotat” med någon form av tvångsrekrytering.

Men fotografen har ett heltidsjobb med en helt annan inriktning och har sagt nej, nej och åter nej.

Och missförstå nu inte det här inlägget. Jag säger nämligen fortfarande nej – brandmansyrket är inte riktigt jobbet för mig faktiskt och även om det så vore så tillåter inte familjesituationen det. Dessutom, jag vill ju mest fotografera och hade således troligen snabbt blivit en belastning snarare än en tillgång under utryckningar.

Men, jag har träffat många härliga och dedikerade människor som ägnar sig åt räddningstjänst och de flesta räddningstjänster behöver mer folk, särskilt på deltid. Jag drar gärna mitt strå till stacken och visar upp ett yrke som trots allt ligger mig väldigt varmt om hjärtat.

Det är lite av anledningen till att jag för ett tag sedan styrde kosan till Kalmar för att delta i en prova-på-dag i räddningstjänstens regi, en heldag med bara räddningstjänstiga aktiviteter som arrangerades av Kalmar Brandkår, Ölands Räddningstjänst, samt räddningstjänsterna i Nybro och Emmaboda/Torsås.

Med tanke på att det är en bit att köra så valde jag att övernatta i Kalmar, på den nybyggda brandstationen, och fick hänga i TV-rummet med det skift som även skulle visa upp sig på övningsfältet Ebbetorp dagen efter. Jag påtalade att det nu skulle bli en hel natts ostördsömn, eftersom det på något vis har blivit mitt signum när jag sover på en brandstation, och möttes av den sedvanliga skepsisen eftersom ”alla larm kommer nattetid”.

Men tja, alltså. Ibland är det jobbigt att alltid ha rätt. Men jag känner att jag kan leva med det.

Det blev dock ingen sovmorgon eftersom ölandsfolket hämtade upp fotografen i vad som bara kan beskrivas som väldigt arla morgonstund. Ölandsfolket gav dock fotografen kaffe hyfsat omgående vilket underlättade.

Upplägget för dagen för min del var att testa på de flesta momenten på schemat. Ska man göra det så ska det ju vara på riktigt liksom så ihop med ett 20-tal deltagare fick jag hämta ut dagens utrustning och sedan försöka både hantera kamera och försöka släcka brand, utföra HLR, testa rökdykning och klippa sönder bil.

Vänta lite nu. Backa texten lite. Klippa sönder bil? Det låter ju helt galet.

Medan resten av gruppen sysslade med annat så fick jag någon typ av privatlektion i hantering av hydraulverktyg. Och jag har hängt med rökdykare förut, jag har genomgått x antal HLR-utbildningar och jag har släckt otaliga övningsbränder under alla de ”brandutbildningar” som man är med om sedan mellanstadiet någon gång.

Men jag har aldrig fått använda klippverktygen. Och det är här som jag blev ganska såld. På riktigt. Och lite svettig eftersom vi höll på ganska länge och jag även var tvungen att lyssna på instruktionerna och då stod med spridarmojängen i händerna, lite nonchalant stöttad mot ena benet, och försökte se oberörd ut.

Det är en klart rubbad känsla att sätta saxen i en av bilens stolpar och känna hur den glider genom fordonsplåten som en smörkniv i rumstempererat Bregott. Kraften i verktyget är otrolig. Som sagt, jag var såld.

Kanske, kanske en brandmanskarriär ändå vore något? Fast, när jag lagt ifrån mig grejorna och liksom mentalt nyktrat till en smula, så insåg jag att yrket inte enbart handlar om att omvandla en bil till många små delar, så jag drog tillbaka min imaginära ansökan till den lokala räddningstjänsten. Den lokala räddningstjänsten är troligen mycket lättad.

Men bland de andra ”riktiga” deltagarna fanns det många som på plats bokade in sig för rullbandstest för att se om de klarar antagningskraven och där fanns ett uppenbart intresse för både heltids- och deltidssidan av yrket. Efter att den första obekväma blyghetstystnaden brutits så duggade frågorna nämligen tätt.

Förhoppningsvis kommer flera av dessa män och kvinnor någon gång i framtiden få möjlighet att prova ut ett helt eget larmställ. Personligen så har jag ju redan ett sådant, men det står ”Fotograf” på det…

Men detta är ju trots allt en fotoblogg så nu tittar vi på en triljon bilder från den här prova-på-dagen. Är DU intresserad av räddningstjänsten och känner att brandman är något som skulle kunna passa dig? Ta då kontakt med din lokala station för att se vilka möjligheter som finns på din ort.

 

Förväntan hänger i luften.

 

Larmställ, luvor, hjälmar och handskar är utprovade och uthämtade och nu kan dagen börja på riktigt.

 

 

 

 

Tjänstgörande styrka från Kalmar Brandkår ska förevisa hur insatsarbetet går till vid en trafikolycka.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vad gör du om någon sätter i halsen? Camilla och Johan från Öland visar.

 

 

 

 

 

På återseende.

 

Livsfarligt läge – fotograf fastnar i mast

Jag råkade gå en kurs. Tro mig, det var faktiskt inte meningen – jag skulle bara fotografera. Kanske borde jag vid det här laget absolut ha lärt mig att det ofta inträffar oförutsedda saker när jag hänger med räddningstjänsten, men ingen är ju fullkomlig, tänker jag.

Platsen är grannlandskapet Småland – en mörk vardagskväll.

Jag får starka associationer till Ida och Emil och en flaggstång på en gård i Katthult. Fast i mitt fall är det en mast och jag har själv fått klättra upp och klicka fast mig. Och där dinglar jag, enda länken mellan mig och den mörkt hårda asfalten är selen och någon slags hake. Skiter detta sig så kommer det att göra ont. Mycket ont. Och jag gillar inte ont.

Trösten är ju i alla fall att kamerorna är i tryggt förvar nere på marken och att de därmed kommer att överleva..

Den där Ida blev dock inte räddad av larmställsförsedda personer med hjälm och hävare så i det avseendet har jag tur, tänker jag.

Och än en gång får jag alltså ta en dust med mitt omtalade kontrollbehov – jag ser ser nämligen ingenting eftersom räddningen, i form av tre brandmän i hävarkorgen, närmar sig den stackars höghöjdsstrandade fotografen bakifrån. Men med centimeterprecison manövreras korgen skickligt i rätt läge invid masten och snart (inte tillräckligt snart, dock), är i jag i tryggt förvar igen.

Den här gången är det Räddningstjänsten i Älmhult som agerar värd för blåljusstalkern och det är utbildning i fallskydd som står på schemat. Vi möts upp på stationen och jag blir ytterst varmt välkomnad. Jag har ju träffat brandmän från Älmhult på larm vid något tillfälle och som hastigast besökt stationen, men i övrigt är det första gången de på all,var utsätts för fototerroristen. Det är dock ingen som verkar vara det minsta skeptisk utan alla tar min närvaro med ro.

Efter en kortare färd genom samhället anländer vi till Haganässkolan som agerar värd för kvällens övning och det är läraren Mats Böckman som håller i undervisningen. Och helt ärligt, jag vet faktiskt inte riktigt vad som hände. Jag gör som jag brukar – sätter mig längst bak, serverar mig själv kaffe (pluspoäng till älmhultsbrandmännen) och fralla och börjar mecka med kamerans inställningar. Smygkollar sociala medier på telefonen och lyssnar med ett halvt öra på läraren. Jag inväntar egentligen bara stunden när  jag kan börja fotografera lite klättringsaction. 

På bordet framför mig ligger ett halvtjockt häfte som handlar om säkerhet vid arbete på hög höjd och jag råkar läsa kapitel 1. Och 2. Och resten.

Jag har nämligen en liten lagom användbar superkraft som inte många vet om: jag snabbläser. Jättesnabbt faktiskt.  Så medan Mats pratar och ställer frågor så läser jag alltså in kursmaterialet, briljerar lite med att kunna svara på frågor (eftersom jag ju läst det några sekunder tidigare) och skriver sedan provet (på skoj liksom). Och får alla rätt.

Därefter får jag en sele tilldelad mig och det är väl då jag tycker att min delaktighet i övningen kanske har gått lite väl långt och jag utför frenetiskt avvärjande, viftande gester och allt. Sedan står jag ju givetvis där några minuter senare med sele och hjälm på mig (tankarna inne i min skalle är inte det minsta positiva till detta) och jag marscherar fram till insatsledaren Roger och ber om att få låna hans handskar – de där repen ser nämligen väldigt handovänliga ut.

Styrkorna från stationerna Älmhult och Liatorp går all in och arbetar vid flera övningsstationer med att rädda varandra ur knepiga situationer, hela tiden med tidsnöden i bakhuvudet – en skadad person kan inte hänga särskilt länge utan att riskera svåra men eller livet. Och på frågan om vad man gör när det är en riktigt knepig situation som involverar hög (eller låg, beroende på hur man ser det), höjd så är det någon klok brandman som svarar ”Då ringer vi Höganäs”.

Jag fnissar lite (och ser mig hastigt om över axeln), med tanke på att just Höganäs är en av mina stammisräddningstjänster – som dessutom har en tendens att dyka upp var jag än är, och älmultarna tittar lite konstigt på mig.

Fotografen skickas nedför en vägg, läraren tror på riktigt att det är en god idé medan jag är mer tveksam, och jag blir även räddad från livsfarligt läge vid samma vägg på ett mycket säkert och proffsigt sätt. Hjärtklappningen känns som att vildhästar på gravt uppåttjack  dansar manisk riverdance i bröstet, helt ärligt – höjder är inte min favoritgrej och att lita på utrustning är väl inte heller det min starka sida.

Men, men – guldstjärna på det skriftliga provet alltså men ett något mer tveksamt betyg vad gäller det praktiska, är nog min personliga sammanfattning av min insats under kvällen. Fast å andra sidan så är det ju fotografering jag ska syssla med och där är jag hyfsat nöjd med prestationen. Tack även till räddningstjänsten som förevigade stunden när jag dinglade längs med den branta väggen.

Scenariot kommer troligen aldrig att upprepas.

Men jag fick kaffe, så ett återbesök hos räddningstjänsten i Älmhult är definitivt inte uteslutet.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fotografterroristen slår till igen!

Gäsp.

Hemkommen efter en utflykt till andra sidan Skåne och ikväll ser jag fram emot att få sova i min egen säng. Bloggen har nämligen varit iväg på äventyr och terroriserat yrkesfolk i larmställ nu igen.

Jag har ju träffat några av dessa brandmän från Helsingborg i samband med en dykövning förra året, men det var många nya ansikten också på station City, där jag alltså huserade i cirka 24 timmar.

 

Utförlig rapportering om detta dygn kommer om ett par månader men jag kan avslöja att jag har tagit många bilder. Som vanligt. Ni är ju garanterat inte förvånade.

Ett smakprov på mitt och kamerornas arbete får ni dock här och nu.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På återseende.

 

Mot nya mål – hejdå 2017!

Då ska vi ta och avverka resten av bildåret 2017 i raketfart.

Det blev lite räddningstjänst, fotoutställning, inspektion av marken och n´ hel del blöt rock n’ roll.

 

Juli

En trasig cykelväg, hästar, skärgårdsräddningstjänst och Hästveda marknad inträffade under den här månaden.

 

 

 

 

 

Augusti

Bloggen åkte ända till södra Öland och rapporterade från Degerhamns räddningsdag där Bloggen terroriserade deltagarna med sina brandkårsbilder, kollade in brandteater med Flamman och Lågan och tittade på bilsläpp från hög höjd. Resten av månaden handlade i stort sett om Helgeåfestivalen där festivalområdet var så blött att det mest liknade ett översvämmat träsk.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

September

En räddningstjänstig månad. Bloggen fotade när Osbys brandmän visade upp kunskaper i vattenlivräddning och övade trafikolycka. Det blev fler bilder från dygnet hos räddningstjänsten i Karlshamn samt en tjuvtitt på mitt dittills hemliga besök i Helsingborg.

 

 

 

 

 

 

 

Oktober

Bloggen träffade brandmän i Höganäs, fullständig rapport om vad jag gjorde där kommer i början av 2018. Bloggen visade bilder från Helsingborg och avslöjade att det handlade om en dykövning där räddningstjänsten Skåne Nordväst och Kustbevakningen samarbetade. En otrolig dag på alla sätt – inte minst fotomässigt. Sedan blev det höstbilder – med ett visst inslag av blåljus, samt en snabbvisit hos räddningstjänsten i Hässleholm.

 

 

 

Ljuvligt skinande under oktobermolnens skarpa blick drar detta nypon snart sin sista suck av höstlättnad.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

November

Räddningstjänst i mörker i Osby och svartvita porträttbilder i skogen var egentligen det som november bjöd på. Bloggen hade varken tid eller rätt mått av inspiration att fota. November liksom, ryyyys.

 

 

 

 

 

December

Bloggen började kika runt i Osby, ett projekt som kommer att fortsätta under 2018, och träffade då Tomten, månen, en clown, en kanin och en apa. Och blev snöad på. Urrk.

 

 

 

 

 

 

Nu laddar vi för 2018!

Nya bilder, nya utmaningar, nya och gamla brandmän, brandbilar och brandstationer.

Hoppas att ni hänger med.

Vi ses nästa år.

Fortsatta dykningar vid sjunket fartyg

Läste ni bloggen i förrgår så fick ni del ett i berättelsen om hur räddningstjänst och kustbevakning arbetar med färjeolyckan där en kollision med ett lastfartyg har gjort att M/S Pernille snabbt sjunkit. Länk här.

Jag rekommenderar att ni läser första delen innan ni kikar vidare.

 

Arbetet sätts igång och nu handlar det inte om att kasta på sig kläder och utrustning och kunna lämna stationen i full fart med sirener och blåljus, utan allting förbereds lugnt och metodiskt. Det hörs inga höjda röster överhuvudtaget och de båda dykledarna, Peter från Helsingborg och Roger från Halmstad, går omkring och pratar lågmält med sina dykare och dykskötare, antecknar lite och stämmer av med varandra då och då.

 

Och strax är det fyra dykare i vattnet och snart är vattenytan lika tom som innan dykarna kastade sig i havet. Endast några enstaka ringar och bubblor skvallrar om att någon form av aktivitet pågår många meter ner.

Nu har inte övningsledningen sänkt ett riktigt fartyg i hamnen i Helsingborg utan det handlar om en ombyggd container som får spela rollen av M/S Pernille.

 

Jag knatar omkring på däck med en Nikon på vardera axel. Ett teleobjektiv och ett vidvinkelobjektiv ska se till att det blir så många bra bilder som möjligt. Jag är ju van vid att nästan konstant hålla fingret på avtryckarknappen men det lugna tempot smittar till och med av sig på mig och jag hinner både plåta det som händer och samtidigt kan jag följa själva insatsen när dykarna rapporterar funna kroppar vidare till sina kollegor på båten.

 

Självklart är det omöjligt att se vad som händer nere på botten men befälhavaren Peter förklarar för mig att när dykarna bärgat de omkomna (idag är det såklart dockor vi pratar om) så placeras kropparna i en stor bur av metall som är nedsänkt i vattnet och fäst vid skeppets ena kran. Hade detta varit på riktigt hade buren sedan täckts över, lyfts ur vattnet och direkt vinschats ner i KBV 034:s lastrum – allt för att det ska bli så värdigt som möjligt, särskilt med tanke på att press och anhöriga faktiskt kan befinna sig inom synhåll.

 

Dykarna byts av under arbetets gång och när de anser att de hittat alla omkomna så är det dags att bryta för lunch och det är med en lättnadens suck som jag sjunker ner i en bekväm fåtölj i mässen. Det är ganska slitigt, även för en fotograf, och det är inte bara för att kroppen förvridits i en hög olika icke-ergonomiska positioner i jakten på bästa bilden, utan jag är ganska mentalt trött.

 

Men kaffe, ni vet den där underbara dopingdrycken, kickar igång både huvud och kropp igen inför eftermiddagens moment. Nu ska M/S Pernille tömmas på olja och det blir fyra dykares uppgift att transportera ut en slang, sänka den och fästa den vid det förlista fartyget, helst utan att den grymt tunga slangen sänker någon av brandmännen samtidigt – det vore nämligen högst obra

Jag tittar på detta ur något av ett fågelperspektiv – jag och befälhavaren har klättrat, klättrat och klättrat lite till och befinner oss högt uppe på KBV 034. Solen skiner, vågorna kluckar mot piren i hamninloppet, måsarna skränar och de fyra dykarna är små, små prickar långt där nere.

Det är ett ytterst ängsligt ögonblick (jag håller andan) när det ser ut som om en av dykarna kommer att hamna under oljeslangen, men allt reder tack och lov upp sig och när pluggen dras ur slangens ena ände så sjunker slangen alltså fortare än man hinner säga räddningstjänst och efter en imponerande kort stund signalerar dykarna att det är klart att börja pumpa olja.

Dykövningen avslutas sedan med bärgning av gifttunnor, detta genom att dykarna förpackar de giftiga behållarna i ett kärl som sedan förseglas under ytan innan det lyfts över till kustbevakningens båt för vidare färd till destruktion.

Därmed är den här delen av årsprovet avklarad och brandmännen börjar packa ihop alla sina prylar. Vid det här laget kan jag se att det inte bara är jag som är en smula utarbetad (havsluften, det måste vara havsluften) och inte ens kaffe kan höja tempot.

Men vilken dag det har varit. Visserligen har den gått i tragedins tecken men upplevelsen har också varit givande. Att kunna följa det samspelta och lugna arbetet på så nära håll med kameran är ett riktigt privilegium och det är lite sorgset som jag säger hejdå till mina nya brandmans- och kustbevakningsvänner och styr mot nordöstra Skåne igen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mystiska bilder?

Förra veckan var jag iväg på ett fotouppdrag någonstans i Skåne.

Det involverade vatten, en lagom stor båt, brandmän (surprise…) och bästa chokladbollarna jag någonsin smakat.

Dock är jag svinjobbig och kommer inte att avslöja riktigt vad det var jag plåtade utan det kommer i sinom tid – i hop med en bildbomb ni aldrig förr sett maken till – jag har så många otroliga bilder från den dagen.

Men jag är inte totalt hjärtlös – i dag får ni några av de bilder som jag tog och som jag är grymt nöjd med.

Och tills jag berättar exakt vad som hände så får ni använda fantasin.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

På återseende.