Äntligen kan jag avslöja…

…vad jag egentligen gjorde förra månaden när jag tillbringade en halvdag med Räddningstjänsten i Hässleholm. Och jag är lite taggad – både eftersom det var en riktigt givande och intressant övning att vara med på och för att jag är så sablans nöjd med många av bilderna.

Innan ni läser vidare i detta inlägg så klicka gärna här för att få en presentation av gänget som var involverade i övningen.

Jag var ju mer förberedd på dagens äventyr än vad Grupp 4, som var tämligen ovetande om vilka prövningar de skulle utsättas för, var. Detta eftersom jag fått kännedom om vilka övningsledarna var – så jag fjäskade in mig lite för att få reda på en del av den hemliga infon. Bloggen vill vara förberedd, särskilt vad gäller viktiga saker som hur mycket kläder Bloggen behöver ha på sig för att inte frysa sönder.

Det var kallt så jag körde med skidstrumpor, varma kängor, mössa neddragen över öronen, termojacka och termobyxor – jag såg verkligen ut som en otymplig michelingubbe.

 

Jag är extremt väl påpälsad. Den allt annat än glada minen beror på två saker: a) insatsledaren har stulit en av mina kameror och b) använder den för att ta bild på mig.
Jag är extremt väl påpälsad. Den allt annat än glada minen beror på två saker: a) insatsledaren har stulit en av mina kameror , b) insatsledaren använder sagda kamera för att ta bild på mig.

 

Det var dock inte bara den övande styrkan som blev överraskad under dagen. Övningsledarna Daniel och Christian hade inte riktigt räknat med att Filesjön, dagens övningsplats, skulle vara totalfrusen. Livräddning är ju livräddning, oavsett under vilka omständigheter, men att behöva hugga upp is för att kunna välta ner dagens markörer i det iskalla vattnet ingick inte riktigt i den ursprungliga planeringen. Och varför en handfull ungdomar överhuvudtaget skulle vara ute och paddla kanot under rådande väderförhållanden är ju också högst osäkert.

Markörerna ifråga kom från räddningsgymnasiet och jag är full av beundran över dessa ungdomar som alltså låg i det isiga vattnet tills räddningen anlände. Det hade troligen tagit mig en vecka i bastu för att kunna bli varm igen om jag utsatt mig själv för något liknande. Ett av de tillfällen när jag är glad över att ha en uppgift som hindrar mig från att behöva slingra mig undan att ta del i knasiga övningar som exempelvis den här.

Det blir ett inlägg till om övningen – i vanlig ordning har jag givetvis alltför många bilder som jag skrytsamt vill visa upp.

När larmet kallas ut står en spänd (fast det försöker de att inte låtsas om) grupp brandmän i vagnhallen. Informationen på den blå skärmen resulterar i ett snabbt möte vid kartan för att konstatera var sjön det gäller faktiskt ligger och hur man tar sig ner till vattnet med brandbil.

 

Larmet ropas ut.
Larmet ropas ut.

 

Karta med koordinater visar var ungdomarna i fråga befinner sig.
Karta med koordinater visar var ungdomarna i fråga befinner sig.

 

_dsc4201

 

_dsc4211
Andrasläckbilen 2020 tjänstgör i dag som övningsbil.

 

_dsc4205
Jonatan kopplar på båten (som senare inte användes eftersom sjön var, ehum, lite frusen).

 

Per är ju insatsledare och kör därmed 2080 och jag tar rygg på honom. Vi är i vanlig ordning först ut medan styrkan kör släckbilen 2020.  Filesjön, som vi ska till, ligger i närheten av Hovdala och enligt kartan verkar det knepigt att ta sig fram med fordon till sjön. Per stannar plötsligt till och hoppar ur bilen när vi kör längs med sjön för att med kikare försöka skaffa sig mer kännedom om terrängen.

 

_dsc4214
Ut ur bilen…

 

_dsc4220
…och fram med kikaren.

 

För att få bra bilder (givetvis) så kliver jag också ur och är så nära att klumpedunsigt totalhalka omkull på den isiga grusvägen att Bambi på hal is framstår som en graciös konståkningsprinsessa i jämförelse. Tack och lov var det ingen som såg detta. Och jag tänker inte erkänna något.

Efter några försök, och med mycket resonerande med Christian (som låtsades vara SOS-operatör), så hittar vi fram och Per galopperar iväg över den snötäckta lilla åkern som leder ner till kanten på Filesjön. Jag tar det lugnt, med min näraomkullfallning nyss i åtanke, och konstaterar att jag inte behöver springa någonstans när det finns teleobjektiv.

 

_dsc4231
Fullt fart ner mot vattnet där hysteriska röster hörs ropa på hjälp.

 

dsc_7978
Strax anländer släckbilen med styrkan, här Mattias och Johan som är klädda för att kunna vistas i vattnet.

 

_dsc4267
Det är mycket utrustning…

 

dsc_8046

 

dsc_8038

 

dsc_7988
Från land kan vi se de nödställda ungdomarna som har fallit i vattnet.

 

dsc_8003

 

_dsc4273
På land kämpar Roger och Jonatan med att hjälpa Mattias och Johan att ta sig tillbaka.

 

_dsc4285
Ibland trasslar det till sig.

 

dsc_8048
Lasse agerade styrkeledare under räddningsinsatsen.

 

_dsc4283

 

dsc_8055
Lite småhalkigt.

 

dsc_8143
Vackra ismönster hade bildats när sjön frös till.

 

dsc_8098
Ledningsplatsen med insatsledare, styrkeledare och whiteboardtavla.

 

dsc_8284
Övningsledarna Christian och…

 

_dsc4241
…Daniel ägnade sig åt övningsledande saker.

 

_dsc4245
Den första av de ungdomar som fallit i vattnet (isvaken) är i säkerhet.

 

_dsc4246

 

_dsc4248

 

dsc_8275

 

dsc_8185
Innan sjön frös ordentligt så raskade någon (räven?) över isen.

 

_dsc4308

 

dsc_8125

 

dsc_8069
Och snart är även nästa kanotist bärgad.

 

dsc_8110
Kanske min absoluta favoritbild: Johan har nästan nått land med en av ungdomarna som har legat i vattnet. Nu VET jag ju att det bara är en övning, men det finns en verklighetskänsla av omsorg i bilden.

 

Ni får inte ser mer idag men nästa gång ska ni få se resten av räddningsinsatsen. Den delen innehåller även momentet Brandman Under Isen.

På återseende.

Intensivt i blåljusvärlden

Bloggen hade en plan. Den planen grundade sig på det faktum att Bloggen haft en stående inbjudan till räddningstjänsten i Hässleholm sedan dygnsbesöket i januari i år (klicka här för att komma till det inlägget), och att Bloggen inte fick tid innan sommaren att göra det där återbesöket.

Men i går var det alltså dags. Insatsledaren Per och jag hade planerat med uppställning på brandstationen i Hässleholm klockan nollsjunoll och utsläpp av fotograf exakt ett dygn senare. I mitt huvud såg dygnet ut så här (i förväg alltså): Kaffe (ja, men… ni vet), snack med gänget som utgör Grupp 4, berätta lite om mina planer för arbetspasset, fota lite övning och någon av de inplanerade testerna, käka lunch, munhuggas lite, åka ut på något larm, jobba med lite bilder, kanske något litet larm till, träna i gymmet, dricka kaffe, hänga i de skönaste fåtöljerna framför TV:n en stund, dra på pyjamas, borsta tänderna, rulla ut madrass och sängkläder och sedan snarka ihop i en nöjd fotografhög.

Min ambition var att i detalj berätta hur en vanlig vardag kan se ut för de heltidsanställda brandmännen.

Nu blev det inte riktigt så. Alls. Och jag har gett upp ambitionen ovan eftersom det visade sig bli en högst ovanlig dag. Planen sprack, helt enkelt.

Det här kommer att bli flera blogginlägg. Lite följetong liksom och kanske en cliffhanger eller två. Jag är ju på en unik position när jag hänger med räddningstjänsten eftersom jag är mitt i smeten, jag får tillträde till insatserna och jag försöker alltid göra mitt jobb med respekt – respekt för eventuella olycksoffer och respekt för blåljuspersonalens arbete och jag hjälper till praktiskt där det behövs.  Jag är också alltid mån om att fråga styrkeledare och räddningsledare om var jag kan befinna mig, jag ser till att inte vara i vägen och jag publicerar inga våldsamma, kränkande eller stötande bilder.

I stort sett är det samma brandmän som sist som ni får möta i de här kommande inläggen: Per, Hussein, Johan E, Johan T, Lasse, Jonatan och Roger, samt en extraförstärkning i form av Fredrik som på bilderna bär gul hjälm. Men ni ska också få se räddningstjänsten i Perstorp och styrkan från Bjärnum, och jag kan avslöja att jag även träffade på brandmän från Sösdala – det finns en förklaring till det där om ni orkar hänga med Bloggen den här veckan.

Nu blev detta ganska mycket text, men scrolla lite så blir det bilder också…

Måndag 22 augusti:

Jag är ett par minuter sen och när jag precis parkerat susar befälsbil 2080, 2010 och 2060 förbi med blå blinkande ljus. Jag är ju ganska luttrad vid det här laget och tänker att insatserna inte brukar ta så lång tid och att jag får vänta tills styrkan behagar masa sig tillbaka. Någonstans funderar hjärnan ändå på det faktum att tre bilar redan åkt ut.

Nåväl, två bilar närmar sig med fart, parkeras utanför stationen och jag möter upp skiftets två deltidare Johan E och Hussein. Medan de byter om på två glödande röda sekunder så klättrar jag och kameraryggsäcken på vårt vanliga smidiga och viga vis in i släckbilen 2020. Oftast är jag först på plats när fordonen ska ut på utryckning, undrar hur det kan bli så?

Det är full fart ut och Johan berättar att det handlar om en trafikolycka. En lastbil lastad med 265 grisar har vält och det är den infon jag får där jag, säkerhetsbälte till trots, lite ograciöst halkar omkring i släckbilens baksäte.

I rondellen på väg 117 blinkar blåljusen och vi sällar oss till skaran av röda bilar. På vägbanan i rondellen ligger lastbilsekipagets dragbil på sidan och från lastutrymmet hörs ljudet av upprörda djur. Det positiva just där och då är att släpet inte också har vält.

Jag börjar traska omkring och ta lite översiktsbilder, hälsar kort på en väldigt upptagen Per i röd hjälm och försöker bilda mig en uppfattning om hur jag bäst dokumenterar detta. Förutom att jag fotar åt bloggen så brukar jag vanligtvis även ta bilder åt räddningstjänsten för att de ska ha ett moment mindre att tänka på när det är som mest hektiskt.

Jag går ett varv runt lastbilen och det är uppenbart redan nu att inte alla grisar har överlevt olyckan, men det är ändå mycket liv och rörelse inne i den omkullvälta lastbilen och det känns ändå ganska förhoppningsfullt. Men hur ska djuren kunna räddas? Lastbilen har djur på tre våningar och det är inte bara att öppna en dörr och evakuera.

Det jag inte visste då, och ingen annan heller för den delen, var att vi inte skulle återvända till stationen förrän sju timmar senare: lite illaluktande, lite trötta och fulla av intryck från en ovanlig och ganska komplicerad räddningsinsats.

 

På väg mot olyckplatsen i 2020.
På väg mot olycksplatsen i 2020.

 

Insatsledaren Per Friis är bara i början av organiserandet av räddningsarbetet.
Insatsledaren Per Friis är bara i början av organiserandet av räddningsarbetet.

 

Det här ekipaget innehåller 265 grisar som är på väg till slakt. Bitvis är ljuset öronbedövande inifrån lastutrymmet.
Det här ekipaget innehåller 265 grisar som är på väg till slakt. Bitvis är ljudet öronbedövande inifrån lastutrymmet.

 

Roger, Per och Fredrik diskuterar olika strategier för att rädda den levande lasten.
Roger, Per och Fredrik diskuterar olika strategier för att rädda den levande lasten.

 

Dagg i gräset och morgonljus på det där disiga viset. En närmast absurd kontrast till verkligheten på platsen.
Dagg i gräset och morgonljus på det där vackra disiga viset. En närmast absurd kontrast till verkligheten på platsen.

 

DSC_0896_2

 

 

Redan inledningsvis kan brandmännen konstatera att inte samtliga grisar har överlevt omkullkörningen.
Redan inledningsvis kan brandmännen konstatera att inte samtliga grisar har överlevt omkullkörningen.

 

När insatsen väl var avslutad fanns det inte någon plats alls kvar på den här tavlan.
När insatsen väl var avslutad fanns det inte någon plats alls kvar på den här tavlan.

 

Om ni återkommer i morgon ska ni få se hur insatsen växte när fler och fler aktörer anlände till olycksplatsen på väg 117.

På återseende.

Avancerad räddning på hög höjd

Kommer ni ihåg att jag åkte på utflykt till en annan räddningstjänst i november förra året? Jag tillbringade ju en intensiv dag i Höganäs och dokumenterade en övning som handlade om rökdykning i hög riskmiljö.

Länkar hittar ni här:

Det där med höjdfordon som når 30 meter upp i luften…

Storövning i hög riskmiljö.

Den som slet mest.

Osby vs Höganäs.

Oljeutsläpp på industriområde.

I mitten av förra veckan var det så dags för att på nytt besöka Höganäs räddningstjänst, och övningsplats för dagen var skogarna utanför Västra Sönnarslöv – närmare bestämt Soffebacken på Söderåsen. Det var dock inga bränder, vare sig fejkade eller riktiga, utan uppdraget för brandmännen involverade istället klättring. Höganäsbrandmännen är lite specialister på just den saken, nämligen.

Även fotografen försågs med hjälm och sele och var i princip fastbunden i ett träd halva dagen, men övningsledarna Sebastian och Jim gav mig tack och lov ett hyfsat långt rep så att jag fick lite rörelsefrihet åtminstone. ”Risken är ju att du snubblar när du går omkring och är koncentrerad på fotograferingen”, sa Sebastian (som uppenbarligen har fattat hur jag funkar), och letade upp ett väldigt stadigt träd som han fäste mig i.

Jo, det kan jag ju hålla med om, jag blir lätt både halvblind och halvdöv när jag plåtar, så det kändes tryggt med säkerhetstänket. Och med kameraremmen virad flera varv runt handleden hängde jag halvvägs över kanten vid flera tillfällen för att få bra bilder på de brandmän som befann sig många meter längre ner. Jag lovar  att det var trötta benmuskler när dagen var slut men också en lycklig fotograf efter en riktigt bra dag fotomässigt (och det trevliga sällskapet var såklart en bonus).

Ni kommer att få se bekanta ansikten nedan från mitt förra besök i Höganäs, det är bara Thomas som var inte var med senast det begav sig, och sedan är det dessutom ett tillfälligt gästinhopp från Daniel, som var på plats som observatör från höjdräddningsgruppen i Storgöteborg.

I dag blir det några (eller ganska många faktiskt) blandade bilder för att ni ska få en liten retfull försmak. I kommande inlägg kommer jag att i närmare detalj precisera vad uppdragen gick ut på. Tills dess – håll till godo med följande bilder där larmställen som synes är utbytta mot röda klättervänliga kläder.

 

Höganäs räddningstjänst sysslar med avancerad räddning.
Höganäs räddningstjänst sysslar med avancerad räddning.

 

Sebastian.
Sebastian.

 

Jim.
Jim.

 

Daniel.
Daniel.

 

Marcus.
Marcus.

 

Thomas.
Thomas.

 

Henrik.
Henrik.

 

Linus.
Linus.

 

DSC_4937

 

Det är högt där uppe på Soffebacken. Högt...
Det är högt där uppe på Soffebacken. Högt…

 

En selfie. Jag hade varit förutseende nog att låna ett lamrställ från min "hemmaräddningstjänst" - allt för att slippa frysa.
En selfie. Jag hade varit förutseende nog att låna ett larmställ från min ”hemmaräddningstjänst” – allt för att slippa frysa.

 

Knutar knyts för att säkra fotografen.
Knutar knyts för att säkra fotografen.

 

Och Sebastian ger mig ett ganska långt rep.
Och Sebastian ger mig ett ganska långt rep.

 

DSC_4794

 

DSC_1960

 

Det är långt ner, man når inte ens marken om man sträcker ut handen...
Det är långt ner, man når inte ens marken om man sträcker ut handen…

 

"Så här brant?"
”Så här brant?”

 

DSC_4804

 

Jim och Sebastian övervakar och bedömer gruppens insats.
Jim och Sebastian övervakar och bedömer gruppens insats.

 

Jag höll mig på min kant. Eller nedanför en kant kanske man ska säga.
Jag höll mig på min kant. Eller nedanför en kant kanske man ska säga.

 

DSC_5143

 

Det gäller att hålla i sig.
Det gäller att hålla i sig.

 

Vissa höll i ett större träd...
Vissa höll i ett större träd…

 

DSC_5513

 

DSC_5187

 

DSC_5159

 

DSC_5046

 

DSC_4909

 

DSC_4888

 

DSC_4874

 

DSC_4866

 

DSC_5598

 

DSC_4962

 

DSC_5032

 

DSC_4920

 

Dags att plocka fram båren.
Dags att plocka fram båren.

 

DSC_4980

 

DSC_5327

 

DSC_5421

 

Daniel berättar lite om hur de arbetar i Göteborg.
Daniel berättar lite om hur de arbetar i Göteborg.

 

DSC_5450

 

Repgeväret monteras.
Repgeväret monteras.

 

Snart smäller det.
Snart smäller det.

 

DSC_5748

 

Smällen ekar över området.
Smällen ekar över området.

 

Och repet med pilen får plockas ner från ett träd.
Och repet med pilen får plockas ner från ett träd.

 

DSC_5638

 

DSC_5646

 

DSC_5610

 

DSC_5634

 

DSC_5616

 

DSC_5731

 

DSC_1903

 

DSC_1939

 

Även övningsledarna fick jobba lite.
Även övningsledarna fick jobba lite.

 

Vi ses i nästa inlägg hoppas jag.

På återseende.

 

Vad hände egentligen i Lönsboda?

Häromdagen kunde ni hänga med Bloggen på övningskväll i Lönsboda (länk här) och kanske var jag lite taskig som inte talade om exakt vad som egentligen hände men nu ska ni få resterande bilder.

Däremot kommer jag inte att ge er några ingående beskrivningar av själva övningsupplägget. Det är nämligen två grupper kvar som ska genomföra samma övning – och allt de vet är att det står trafikolycka på schemat. Så detaljerna håller jag tyst om.

Ni ska ju dock givetvis få ta del av en hel hög bilder och förutom brandingenjören Jimmie och övningsledaren Tobias så ska ni få träffa Pierre, Bengt, Peter, Rolle och Benny från Lönsboda och från Hökön deltog Per, Sonny, Tommy, Kent, Inge och Görgen.

 

DSC_1855

 

DSC_4268

 

DSC_4283

 

DSC_4290

 

DSC_4308

 

DSC_4441

 

DSC_4311

 

DSC_4319

 

DSC_4326

 

DSC_4329

 

DSC_4350

 

DSC_4379

 

DSC_4392

 

DSC_4438

 

DSC_4435

 

DSC_4462

 

DSC_4480

 

DSC_4504

 

DSC_4540

 

DSC_4549

 

DSC_4561

 

DSC_4570

 

DSC_4578

 

DSC_4604

 

DSC_4649

 

DSC_4675

 

DSC_4668

 

DSC_4682

 

DSC_4716

 

DSC_4707

 

DSC_4702

 

DSC_4687

 

Bloggen har idag varit iväg på äventyr i andra delar av Skåne och ni ska ju såklart få se vad jag har varit med om så håll utkik framöver, jag har ungefär 1000 bilder att kika igenom först…

 

På återseende.

Tågolycka och möbler i metall

Att få fotografera nere i Revinge, i denna ganska så häftiga miljö, har varit jätteroligt. I lördags gjorde jag några små avstickare på egen hand för att kika närmare på en del av de övningsplatser som finns och i dag tänkte jag att ni också ska få vara med och kika.

Mer text är onödigt, jag tycker att vi går rakt på bilderna istället.

 

Utsikt från vagnhallen.
Utsikt från vagnhallen.

 

Inne i vagnhallen finns inte bara brandbilar utan även exempel på olika takkonstruktioner.
Inne i vagnhallen finns inte bara brandbilar utan även exempel på olika takkonstruktioner.

 

Vy över en del av övningsområdet.
Vy över en del av övningsområdet.

 

Jag vet inte riktigt vad som har inträffat här, men det är i alla fall rött ljus.
Jag vet inte riktigt vad som har inträffat här, men det är i alla fall rött ljus.

 

Och det ser inte riktigt stabilt ut.
Och det ser inte riktigt stabilt ut.

 

Kikar man in i tågvagnen ser det ut så här.
Kikar man in i tågvagnen ser det ut så här.

 

Gasol både till vänster och höger.
Gasol både till vänster och höger.

 

Lite buckligt.
Lite buckligt.

 

Här finns gott om brandbilar.
Här finns gott om brandbilar.

 

Vägarna har alla olika namn.
Vägarna har alla olika namn. Området runt Villagränd är inte så pittoreskt som det låter.

 

Möt M/S Anita - ett stort fartyg byggt uppe på land.
Möt M/S Anita – ett stort fartyg byggt uppe på land.

 

Båten har givetvis en styrhytt.
Båten har givetvis en styrhytt.

 

En madrass, täcke och några kuddar så blir det nog hur mysigt som helst i den här hytten.
En madrass, täcke och några kuddar så blir det nog hur mysigt som helst i den här hytten.

 

Utsikt från aktern, över containerdäck.
Utsikt från aktern, över containerdäck.

 

Här är hon sedd från sidan, M/S Anita. I sällskap av Hököns släckbil 8510.
Här är hon sedd från sidan, M/S Anita. I sällskap av Hököns släckbil 8510.

 

Och det finns såklart även ett hotell på området. Om jag hade velat bo där? Nja...
Och det finns såklart även ett hotell på området. Om jag hade velat bo där? Nja…

 

Det här huset fyllde brandingenjören Jimmie med rök i lördags.
Det här huset fyllde brandingenjören Jimmie med rök i lördags.

 

På området finns många olika byggnader och att det väller ut rök är ingen ovanlig syn.
På området finns många olika byggnader och att det väller ut rök är ingen ovanlig syn.

 

Lite färg på väggarna hade kanske gjort susen?
Lite färg på väggarna hade kanske gjort susen?

 

Men det finns i alla fall en TV.
Men det finns i alla fall en TV.

 

Som sagt, det ryker om vissa byggnader.
Som sagt, det ryker om vissa byggnader.

 

Dragbilen står upp men släpet är det värre med.
Dragbilen står upp men släpet är det värre med.

 

Skrotigt.
Skrotigt.

 

Här var det någon som nog inte hade en bra dag...
Här var det någon som nog inte hade en särskilt bra dag…

 

I morgon åker sista gruppen ner för att genomföra sin övningsdag. Därefter är det fritt fram för mig att berätta vad de olika övningarna gick ut på och visa ytterligare bilder som avslöjar mer om insatserna.

På återseende.

Våga Göra Något

Hej du.

Du som läser detta, i dag riktar jag mig direkt till dig. Det är ett ganska viktigt blogginlägg som jag hoppas kommer att få dig att tänka ett steg extra. Kanske känner du, när du läst detta, att det egentligen inte rör dig. Men du, skicka vidare i så fall. Till familj, vänner, arbetskamrater och bekanta.

Ni har ju sett honom här i bloggen ett antal gånger vid det här laget, räddningschefen i Osby: Peter Dubrefjord. Om ni kommer ihåg från det här inlägget, så gillar han whiteboardtavlor – på dessa (med hjälp av olikfärgade pennor) illustrerar han sina tankar och visioner.

En av de där visionerna handlar om kommunal samordning, klicka här för snabb repetition av vad det innebär. Kortfattat: hur kan olika tillgängliga resurser organiseras för att räddningstjänstens insatser ska bli mer effektiva?

Jag visste ju att räddningschefen ville prata (och rita) om det här med att samordna kommunala resurser, och jag lät honom hållas. Och vår diskussion fick mig att fundera vidare på det här med hur en insats kan bli mer tidsmässigt effektiv och dessutom skadebegränsande. Det var så idén till detta inlägg föddes och jag stämde på nytt möte med Peter. Och whiteboardtavlan. De där två går hand i hand, så att säga.

 

Whiteboardtavlan och Räddningschefen.
Whiteboardtavlan och Räddningschefen.

 

Och nu ska vi prata om dig.

Ni känner kanske igen dessa ansikten vid det här laget?

 

DSC_7644

 

DSC_2453

 

DSC_7696

 

ASA_8893

 

DSC_8025

 

ASA_8936

 

DSC_0149

 

DSC_7910

 

DSC_2300

 

När det piper i deras sökare kör de i ilfart till stationen, byter om på två röda och åker iväg med brandbilarna. Det kan exempelvis vara bilolycka, brand, djur som gått ner sig i ett kärr eller ett sjukvårdslarm där ambulans är alltför långt borta, vilket betyder att brandmännen kommer att vara först på plats för att hjälpa. De säger inte nej om larmet går och de gör alltid sitt bästa.

Men jag skrev ju att det här inlägget handlar om dig. Så vad kan DU göra?

Peter listar upp två övergripande punkter:

1 – lära dig att undvika farliga situationer, dvs förebygg.

2 – lära dig hjälpa till när något inträffat.

Gå en utbildning i första hjälpen där du lär dig vad du kan göra i olika nödsituationer eller uppdatera dina brandskyddskunskaper (hur används en brandsläckare på bästa sätt nu igen?) och se över ditt eget brandskydd där hemma.

En dag står du där. Hjärtat stannar på din kollega vid skrivbordet bredvid, ditt barn sätter mat i halsen, blir blå i ansiktet och kämpar för att få luft, den äldre kvinnan som bor granne med dig har ramlat och kommer inte upp, ditt fina värmeljus hamnar lite för nära en gardin som fattar eld eller du kommer först till en olycksplats. Vad gör du då?

Det går självklart aldrig att planera en nödsituation och hur du kommer att reagera när du kanske hamnar i den. Men du kan vara så förberedd som det går. Och OM det skulle hända så kan du förhoppningsvis plocka fram åtminstone en liten skärva kunskap – kunskap som kan betyda väldigt mycket för just den personen och kanske till och med rädda ett liv.

Det handlar inte om att med fara för sitt eget liv kasta sig in i en brinnande byggnad eller liknande. Men det handlar om att göra sitt bästa och framför allt att inte tänka att ”det är säkert någon annan som ingriper”, och sedan lugnt köra/promenera vidare. Att larma 112 är att hjälpa till. Att varna grannar vid en eventuell brand likaså. Och underskatta inte betydelsen av ett vänligt ord och medmänsklighet till både skadade och anhöriga om något har inträffat.

 

Det är en tidspil. Den röda stjärnan markerar att något har hänt.
Det är en tidspil. Den röda stjärnan markerar att något har hänt. Hur kan den enskilde medborgaren ges möjlighet att kunna hjälpa, dvs hur kan du och jag förbereda oss? Längst upp till vänster ser ni ett viktigt ord: ”Kunskaper”.

 

Det finns lite lagtext i ämnet, närmare bestämt kapitel 2, paragraf 1 i LSO (lag om skydd mot olyckor). Den paragrafen reglerar den enskildes skyldigheter:

1 § Den som upptäcker eller på annat sätt får kännedom om en
brand eller om en olycka som innebär fara för någons liv eller
allvarlig risk för någons hälsa eller för miljön skall, om det
är möjligt, varna dem som är i fara och vid behov tillkalla
hjälp. Detsamma gäller den som får kännedom om att det
föreligger en överhängande fara för en brand eller en sådan
olycka.

I den texten står ingenting om att du måste gå en utbildning i hjärt- och lungräddning eller att du måste göra inblåsningar på en vilt främmande, och kanske nerspydd och blodig, person. Men i texten står det att du ska varna och skaffa hjälp.

Och hjälp kommer att anlända, kanske i  form av röda bilar med blåljus. Men som du läste lite längre upp: brandmännen ska först kanske vakna (om larmet går mitt i natten), ta sig till stationen och göra sig klara. Sedan kör de ut och jag lovar att de kommer fram till dig till slut, även om tiden känns lång när du står där och väntar på den hjälpen.

Och du, medan du väntar, kom ihåg räddningschefens uppmaning: Våga Göra Något.

 

Vid den röda stjärnan står det viktiga: Våga göra något.
Vid den röda stjärnan står det viktiga: Våga göra något.

 

Det ”något” kan göra stor skillnad.

DU kan göra stor skillnad.

På återseende.

 

 

Vad är det som går och går?

Minns ni att Osbys räddningstjänst nyligen har rekryterat fem nya brandmän? Inlägget hittar du här.

En del av rekryteringen innehåller olika slags prov som ska testa både fysisk och mental styrka och stabilitet. Det finns reglerat i lag och som utgångspunkt från detta kan varje räddningstjänst utforma testerna. I Osby handlar det bland annat om att springa upp i brandtornet med slangkorgar, memorera en hög olika prylar som ligger där uppe, rulla ut och ihop (med tempo) smalslang och grovslang i vagnhallen, släpa tung docka ett visst antal meter, sitta i mörker med störande musik och lösa uppgifter på ett papper i skenet av en ficklampa, bärga en docka i simbassängen, såga itu en planka med slö såg och montera ihop ett rör av olika kopplingar. Flera av dessa moment utförs med rökskydd på, det vill säga flaskpaket och andningsmask.

Och så är det testet på löpbandet. Det är, i min uppfattning, oftast just detta moment som det pratas om, hur svårt det är och att en och annan stupar på just detta. I korthet går testet ut på att under 8 minuter gå i uppförsbacke, detta görs iklädd larmställ med hjälm och testpersonen ska bära en vikt på 25 kilo.

I dag var denna testperson jag.

I något slags wild-and-crazy-ögonblick sa jag att jag ville testa löpbandet. Tänkte att det kan bli roliga bilder när jag trillar av och trasslar ihop ben och armar i en hög. Men sedan… Sedan fick jag prestationsångest. Och började öva. Så ni som råkat se mig i gymmet i Hästveda, med tung ryggsäck och iförd täckjacka, mössa och termobyxor – oroa er inte, jag är inte totalgalen, det fanns ett syfte med utstyrseln.

Första gången jag tränade så trodde jag dock att vaderna skulle sjukskriva sig. Jag svor. Och svor och sa flera andra fula ord. Faktiskt ganska många innovativa nya ord av tvivelaktig karaktär.

Men jag gav mig inte utan körde nog cirka sex pass på gymmet enligt testmodellen, vid vissa tillfällen gjorde jag testet två gånger. Allt för att vara förberedd (jag var scout på lågstadiet). Och lite ovilja att misslyckas kanske också kan ha varit inblandat.

Om jag är vältränad, undrar ni? Njae, lagom, skulle jag vilja säga. Cyklar mountainbike och löptränar lite samt blänger då och då på vikter och maskiner på gymmet. Är nog ganska normalbyggd – 170 cm lång och väger in på 68 kilo.

Nåja, idag var Dagen D. Och jag var nervös och funderade på om nerverna skulle ställa till det. Insatsledaren Janne hade i uppdrag att guida mig igenom rullbandstestet och han började med att ge mig instruktioner och goda råd. Jag minns inga av dem.

En hög hälsofrågor senare var det dags. Fotografen är stationens brandingenjör, Jimmie, som på nåder fick låna mina kameror. Helt ärligt så glömde jag bort att det togs bilder när jag väl började traska.

Janne sa ganska många saker, men min stressblockerade hjärna tog inte in ett endaste ord,
Janne sa ganska många saker, men min stressblockerade hjärna tog nog inte in ett endaste ord.

 

Jag är inte så kaxig som jag ser på bilden som är tagen några minuter innan testet började.
Jag är inte så kaxig som jag ser ut på bilden som är tagen några minuter innan testet började.

 

DSC_6397
Hjälm ska ju också på, gul huvudbonad betyder ju styrkeledare och jag är väl ganska nöjd med denna snabba befordran.

 

Flaskpaket med vikter som ska på min rygg.
Flaskpaket med vikter som ska hängas på min rygg.

 

Remmar och annat meck som ska spännas och dras åt.
Remmar och annat meck som ska spännas och dras åt.

 

Några sekunder kvar innan vi börjar.
Några sekunder kvar innan vi börjar.

 

Då kör vi väl igång då.
Då kör vi väl igång då.

 

I lånat larmställ.
I lånat larmställ.

 

Ingen söndagspromenad direkt.
Ingen söndagspromenad direkt.

 

Koncentration.
Koncentration.

 

Janne och Jimmie pratade under testet, vad som sägs här minns jag inte. Alls.
Janne och Jimmie pratade under testet, vad som sägs här minns jag inte. Alls. Men det verkar vara något roligt.

 

Inte långt kvar nu.
Inte långt kvar nu.

 

Yay! Det tog en sisådär 8 timmar innan det sjönk in att jag faktiskt klarat rullbandstestet.
Yay! Det tog en sisådär 8 timmar innan det sjönk in att jag faktiskt klarat rullbandstestet.

 

Och av med utrustningen igen, jag är ganska tacksam för hjälpen.
Och av med utrustningen igen, jag är ganska tacksam för hjälpen.

 

Beviset på att jag klarade det - rutan för godkänd är ibockad.
Beviset på att jag klarade det – rutan för godkänd är ibockad.

 

Ett annat moment, att släpa docka ett visst antal meter. Jag provade även detta (bildbevis finns ej) och hade nog fått godkänt.
Ett annat moment, att släpa docka ett visst antal meter. Jag provade även detta (bildbevis finns ej) och hade nog fått godkänt.

 

Sågen är slö och alltså väldigt motsträvig att såga med. Detta är ett av de pulshöjande testmoment som genomförs med rökskydd på.
Sågen är slö och alltså väldigt motsträvig att såga med. Detta är ett av de pulshöjande testmoment som genomförs med rökskydd på.

 

Här är förutsättningarna för ett av momenten,
Här är förutsättningarna för ett av momenten.

 

Såhär ska slutresultatet se ut.
Så här ska slutresultatet se ut.

 

Hur det kändes? Helt okej, faktiskt. Andfådd men inga känningar knappt i benen. Hade jag inte förberett mig med träning och inte haft en hyfsad grundkondition i botten så hade det varit tufft. Och vet ni, det var roligt, riktigt roligt, när väl nervositeten började släppa.

Om jag ska bli brandman?

Nej, jag håller mig till fotograferingen och mitt vanliga dagtidsjobb som ligger långt ifrån räddningstjänstbranschen.

Men ni som funderar på att söka till yrket – gör det! Testerna är inte övermänskliga och branschen behöver definitivt olika typer av brandmän.

I morgon ska ni få kika in i vardagen hos räddningstjänsten igen och se vad en kall, ruggig och isig decembertisdag kan bjuda på i Osby.

På återseende.

”Det måste bli rätt” – räddningstjänsten övar

Ni har ju fått se, och kommer vid många fler tillfällen att få se, när räddningstjänsten övar på olika insatsscenarion. Varför räddningstjänsten övar är givetvis en självklarhet, dessutom är det ett krav att en deltidsbrandman ska ha 50 övningstimmar om året.

Men trots övningarna så kan brandmännen ändå inte förbereda sig exakt på vad som kommer att möta dem när sökaren piper och brandbilarna rullar ut, men rutiner måste vara ordentligt inövade för att fungera i skarpt läge. Eller som räddningschefen Peter uttrycker det:

-Även om det går fort så måste det bli rätt, annars händer olyckor.

Projekt Räddningstjänst inleddes ju under andra halvan av det här året och det var vissa övningar kvar på programmet. Ni har ju bland annat fått se trafikolycka, lägenhetsbrand, dimspiksanvändning vid brand i takkonstruktion, olika rökövningar (med studiebesök i hög riskmiljö i Höganäs) och räddningsinsats vid utsläpp av salpetersyra.

Vem bestämmer vilka övningar som ska göras? Ja, det är till viss del upp till brandmännen själva. En representant från varje grupp framför sin egen styrkas önskemål och Janne pusslar sedan ihop alla bitar till ett färdigt program. Nästa halvårs program är klart, men jag tänker inte avslöja några detaljer, eller snarare kan inte ens om jag hade önskat – inte ens jag har fått se det ännu. Men jag kan lova att jag åker med Osbys räddningstjänst till en annan del av Skåne för att se hur det går till vid en varm rökövning. Ni får ge er till tåls helt enkelt.

 

Representanter för de tre styrkorna i Osby samlas för att planera övningarna 2016.
Representanter för de tre styrkorna i Osby samlas för att planera övningarna 2016.

 

"Alla rader ska fyllas", meddelar Janne.
”Alla rader ska fyllas”, meddelar Janne.

 

En tillbakablick på höstens övningsprogram.
En tillbakablick på höstens övningsprogram.

 

Det är många önskemål som ska antecknas.
Det är många önskemål som ska antecknas.

 

Jag var nyligen med på en sjukvårdsutbildning i Osby och jag kände att det även för mig var väldigt nyttigt med en uppfräschning av gamla kunskaper. Räddningstjänsten kör ju på IVPA-larm, när brandmännen beräknas komma fram snabbare än ambulansen, och utbildningen innehöll en stor bredd på de olika sjukdomstillstånd och skador som brandmännen kan tänkas stöta på. Och Mr Bean gjorde ett litet gästspel, se nedan.

 

DSC_3848

 

DSC_3826

 

DSC_3831

 

DSC_3837

 

DSC_3842

 

DSC_3866

 

DSC_3857

 

DSC_3854

 

Även Mr Bean dök upp på kursen, han är ganska bra på det här med att improvisera ihop en hjärtstartare.
Även Mr Bean dök upp på kursen, han är ganska bra på det här med att improvisera ihop en hjärtstartare.

 

Dessa övningar har ni ju också fått se i höst:

Bilolycka Osby.
Bilolycka Osby.

 

Rökövning Osby.
Rökövning Osby.

 

Rökövning Lönsboda.
Rökövning Lönsboda.

 

Kemövning Lönsboda.
Kemövning Lönsboda.

 

Kemövning Lönsboda.
Kemövning Lönsboda.
Rökövning Osby.
Rökövning Osby.

 

På återseende.

Hör upp! Om brandsäkerhet.

Räddningstjänsten skulle vilja prata med dig.

Om brandsäkerhet.

Det har funnits inlägg tidigare i bloggen som handlar om just detta, både här och även här.

Varför tjatar jag (och där de räddningstjänstmänniskorna), om det nu igen då? Jo, det är enkelt: julen närmar sig. På julen tänder vi ljus. Många ljus. Värmeljus, ljus formade som julgranar och ljus nertryckta i adventsstake med torr mossa i botten eller i fina ljusstakar med en dekorativ och yvig manschett med glitter och konstgjorda röda bär. Förhoppningsvis kommer vi ihåg att både ha tända ljus (och vandaliserande husdjur) under uppsikt samt blåsa ut ljusen innan vi går och lägger oss eller går hemifrån. Annars finns det en risk att vi inte har något hem kvar att återvända till och i bästa fall är det bara materiella skador.

Räddningschefen i Osby, Peter Dubrefjord, vill, med tanke på att december snart är här, påminna er om att, förutom att släcka ljusen, ha tre saker hemma: brandsläckare, brandfilt och brandvarnare.

 

Detta ska du ha hemma: brandsläckare, brandfilt och brandvarnare,.
Detta ska ingå i ett hushålls normala utrustning:  brandsläckare, brandfilt och brandvarnare. Ljusstaken är valfri.

 

Anpassa brandskyddet efter bostaden, jag personligen tror inte att det går att ha för många brandvarnare och det är ju stor skillnad i hur många brandsläckare du behöver till en tvårumslägenhet kontra en tvåplansvilla.

Och lär dig hur släckare och filt ska användas. Jag pekar återigen uppåt till början av det här inlägget och de två länkarna som visar hur det kan se ut efter en brand och där Janne och Ulf kommer med bra tips på hur du skyddar dig mot eld på bästa sätt.

Den vintriga bilden ovan tog jag i söndags, som en illustration till detta inlägg om brandsäkerhet. Det var iskallt och blåsigt och det tog en liten stund innan allt klaffade och bilden var klar. Räddningschefen fick assistera och tända ljusen många gånger samtidigt som han hade klara order från mig att inte klampa in i bilden och förstöra den orörda snön. Så varsågoda, i dag får ni även några bilder som kanske mer lutar åt det misslyckade hållet.  Men vi gjorde så gott vi kunde.

 

Men HUR svårt ska det vara?
Men HUR svårt ska det vara?

 

Nåja, tre ljus brinner åtminstone.
Nåja, tre ljus brinner åtminstone.

 

Och du, glöm inte att byta batterierna i brandvarnaren, förslagsvis nu till första advent.

På återseende.

 

Premiär för helt färska brandmän i Osby

Osbys räddningstjänst kunde igår välkomna nya brandmän till stationerna i Osby och Lönsboda. Bloggen var givetvis på plats på informationsmötet igår kväll för att föreviga dagen då Jannike, Emelie, Martin, Nicklas och Anna-Clara formellt fick anställning som räddningspersonal i beredskap, det vill säga deltidsbrandmän.

-Vad roligt det ska bli att lotsa dem framåt! menar räddningschef Peter efteråt. Det är tydligt att han är nöjd med rekryteringen.

Han är också noga (med utropstecken och allt faktiskt), med att poängtera att exakt samma krav ställs på både kvinnor och män och att det bara finns en enda skillnad mellan könen inom yrket: rökdykning är inte tillåtet för den som är gravid eller ammar.

Kläder och skor provades, nummer fördelades och heltidspersonalen presenterade sig. Det var ganska tyst och lite spänt bland de nyanställda i början men detta byttes snart mot skämt och skratt och en avspänd stämning.

Rekryteringsprocessen innehåller en hel hög moment som ska visa både på styrka, uthållighet och stresstålighet. Ingen av de nya brandmännen verkar ha tyckt att fystesterna var särskilt svåra utan den återkommande beskrivningen är snarare att det var en rolig utmaning. Emelie påpekar dock att man måste ha tränat innan och att hennes farhågor mest handlade om rullbandstestet, som hon lättad konstaterar att det faktiskt gick bra det också. Martin berättar att det svåraste var att sitta i ett mörkt rum, med rökskydd (andningsmask) och svara på skriftliga frågor, eftersom batteriet i lampan tog slut…

 

Övre raden från vänster: Jannike, Nicklas, Emelie. Nedre raden Anna-Clara och Martin.
Övre raden från vänster: Jannike, Nicklas, Emelie. Nedre raden Anna-Clara och Martin.

 

Det var lite spänt i början.
Det var lite spänt i början.

 

Ulf, Peter och Janne, samt Emma (till vänster i bild) är några av de som de nyanställda kommer att träffa på framöver.
Ulf, Peter och Janne, samt Emma, som jobbar som brandman i Osby (till vänster i bild), är några av de som de nyanställda kommer att träffa på framöver.

 

Räddningschef Peter är glad och nöjd över rekryteringen.
Räddningschef Peter är glad och nöjd över rekryteringen.

 

Ulf berättar om vem han är och vad han sysslar med.
Ulf berättar om vem han är och vad han sysslar med.

 

Jimmie försöker förklara vad en brandingenjör sysslar med.
Jimmie försöker förklara vad en brandingenjör sysslar med.

 

Janne berättar om kostnaden för utrustningen och påpekar med eftertryck att innehavaren själv är ansvarig för att sakerna hålls i gott skick.
Janne berättar om kostnaden för utrustningen och påpekar med eftertryck att innehavaren själv är ansvarig för att sakerna hålls i gott skick.

 

Det var en hel del utrustning som delades ut igår.
Det var en hel del utrustning som delades ut igår.

 

Det är inga tunna fingervantar och det är givetvis viktigt att hand och handske passar väl ihop.
Det är inga tunna fingervantar och det är givetvis viktigt att hand och handske passar väl ihop.

 

Det gäller att få exakt rätt storlek på larmställen och utprovningen tar sin lilla tid.
Det gäller att få exakt rätt storlek på larmställen och utprovningen tar sin lilla tid.

 

När det framöver går larm så får de klara påklädningen själva.
När det framöver går larm så får de klara påklädningen själva.

 

Det är dragkedjor, hängslen och kardborrband att hålla reda på.
Det är dragkedjor, hängslen och kardborrband att hålla reda på.

 

Listan med tilldelad utrustning bockas av efterhand som varje person hittar något plagg som passar.
Listan med tilldelad utrustning bockas av efterhand som varje person hittar något plagg som passar.

 

"Ser den inte lite stor ut?"
”Ser den inte lite stor ut?”

 

Nu väntar en hel massa utbildning för det här gänget. Utbildningen innefattar även inskrivning på trafikskola – det är nämligen ett krav att ha klarat sitt C-körkort inom en viss tidsgräns, då det är den körkortsbehörighet som krävs för att få köra bland annat Kroken och Badkaret, på branschspråk 8030 och 8040.

Eftersom Projekt Räddningstjänst pågår åtminstone fram till senvåren så kommer ni förhoppningsvis att få träffa Anna-Clara, Martin, Nicklas, Emelie och Jannike fler gånger.

På återseende.

×