När kameran frös

Jag vet inte om det har framgått, men jag hyser ingen större kärlek (eller ens minsta gnutta välvilja), vad gäller vintern.

Det är kallt.

Det är mörkt.

Det regnar is.

Det snöar.

Det slaskstänker långt upp på byxbenen.

Det är KALLT!

Jodå, jag kan också tycka att vinterlandskap kan vara oerhört vackra, nästan så att det tar andan ur en. Om jag sitter inomhus under en filt (jag är stolt ägare till en elektrisk värmefilt, den är en av mina bästa vänner), och kollar vyn genom fönstret, vill säga.

Jag jobbade under många år utomhus och det kan ha vintertraumatiserat mig. När du jobbar med hästar och undervisar i ridning så blir du fasen i mig rätt sur på vintern efter ett mycket kort tag. Vintern är bara i vägen.

Så att jag nu fotobloggar vinterbilder borde alltså uppskattas av er. Även om ni inte gillar själva bilderna (smaken är ju ändå som den dära baken), så hoppas jag innerligt att ni liksom kan hylla insatsen. Jag gick ut. Jag sjönk ner i snön. Jag fick snö i ögonen. Jag fick snö innanför kängorna. Jag frös om händerna. Kameran frös.

 

 

 

 

 

 

 

Snö, schmöö…

Vitt. Snö.

Fluff. Slask.

Vinter. Snöfall.

Jul. Isvind.

Flingor. Kyla.

Januari. Februari.

Skare. Mörker.

Pulka. Kristaller.

Ljus. Stillhet.

Tassavtryck. Gula fläckar.