Författare mötte läsarna
Där var två deckarförfattare en novellist och en romanförfattare. Författarna fick först presentera sina senaste böcker och sedan blev det samtal och frågor från moderatorerna och publiken. Först ut på scenen är Arne Dahl som berättar om sin bok, Sista paret ut. Det är också den fjärde och sista i serien om en europeisk polisgrupp som tar sig an internationella brott. Han berättar att han, bland annat, vill sätta fingret på det faktum att privata säkerhetsföretag alltmer konkurrerar ut den vanliga polisen.
Det stora problemet är att dessa företag anställer forna legosoldater och andra ljusskygga personer. Det är alltså mer eller mindre kriminella personer som tar över säkerheten i världen. Även nästa författare har en samhällskritisk agenda. Katarina Wennstam är ursprungligen tv-journalist men började skriva reportageböcker om mäns våld mot kvinnor. Sedan bytte hon genre och började med spänningslitteratur, men behöll sin ursprungliga inriktning på kvinnovåld.
Hon säger att deckargenren ger henne möjlighet att påverka på ett bredare sätt.I sin senaste bok Skuggorna har hon dock vänt på steken. Där är det kvinnor som i hämndsyfte söker upp kvinnomisshandlare och våldtäktsmän, och gör mot dem exakt vad de gjort mot kvinnan. Den boken är enligt henne ett tankeexperiment där hon ville undersöka vad som händer med dessa kvinnor och vad för konsekvenser deras hämnd får. Betydligt mindre mordiskt och våldsamt blir det efter pausen, då Anna-Karin Palm får berätta om sin senaste novellsamling, Jaktlycka. Temat i den är kvinnokroppen, som hon menar är förhärligad, mytologiserad och besjungen. Men den är också kontrollerad och utnyttjad. Och de som både besjunger och kontrollerar är enligt henne män som ser kvinnokroppen utifrån. Nu ville hon gestalta, i tio noveller, hur det är att leva i en kvinnokropp. Ett viktigt och nyttigt perspektivbyte alltså.Ett lite udda perspektiv har också Marie Hermansson i sin senaste roman, Skymningslandet. Där beskriver hon det prekariat som håller på att växa fram, där unga inte får fasta jobb, utan tvingas leva ur hand i mun, och som därför går sönder av brist på trygghet. Några av dessa ungdomar hamnar på en herrgård ägd av en gammal kvinna som lever kvar i 1940-talet. Där får de jobb och en viss stabilitet i tillvaron, men till viket pris. Gemensamt för alla dessa fyra författare är ilskan som drivkraft och igångsättare. Alla vill de säga något om samtiden. Alla vill de påtala och förändra. Och det är väl det som ytterst är litteraturens storhet. Att den kan göra oss alla till större och bättre människor.
