Gläds med sin vän nobelpristagaren

Den reslige Uno Forsares leende når ända upp till ögonen som glittrar av lycka.– Ja, tänk att min gamle vän Tomas Tranströmer får nobelpriset. Det är stort och roligt, säger han och visar oss in till vardagsrummet där Uno Forsare har tagit fram alla Tomas Tran-strömers samlade diktverk och staplat dem i en hög på bordet intill läsfåtöljen.

Uno plockar upp boken För levande och döda och visar dedikationen som Tranströmer skrivit till sin vän. – Ja, han tackar för en fin skogspromenad. Jag lyckades att locka hit honom i februari 1990 för en författarafton på Hässleholms bibliotek. Det blev en en fin långpromenad i Vedema och oförglömlig afton , säger Uno Forsare och berättar att på Vedemas högsta punkt berättade Tranströmer om en barnflicka som skött honom under hans barndom. Han var väldigt fäst vid henne och tänkt mycket på henne.– Efter hans föreläsning på biblioteket kom det fram en liten gumma och presenterade sig som just den där barnflickan! På något vis hade hon hamnat i Hässleholm så småningom, berättar Uno som alltid älskat att läsa poesi.

Just Tranströmers dikter hade han inte upptäckt förrän de blev vänner på den där folkhögskolekursen i slutet av 80-talet.– Hans dikter ligger nära verkligheten. På några få rader kan han beskriva något så trivialt som en bilkollision på ett enkelt och genialt sätt, förklarar Uno Forsare.Nu är det ett tag sedan de bägge vännerna träffades . Uno har haft funderingar på att slå en signal och höra hur det står till. Nu känns det inte som om det är rätt tillfälle.– Nej, det får vänta. Tomas och hans fru Monika lär ha fullt upp i dessa dagar. Men jag kanske sänder ett gratulationenskort. Priset är honom väl förunnat, säger Uno och slår igen boken men lovar att det blir mycket dikter av Tomas Tranströmer framöver.