Misshandlade Rune kämpar sig tillbaka

I slutet av juli gick Rune Nilsson fortfarande runt med en mjuk blå tyghjälm på huvudet. – Byfånemössan kallar jag den. Folk ryggar tillbaka när jag kommer, då ler jag för mig själv. Jag kan ändå grina åt det.

Han hade nämligen ett hål stort som ett ägg i skallbenet, vid högra örat. Det blev en lång väntan på operation, men i början på augusti byggdes hålet igen med en protes. Nu försöker han att möta det som hänt honom med skratt och optimism.– Jag har tur som lever. Hade den svullnaden jag hade när jag kom till Lund kommit tidigare hade jag dött på fläcken. Jag höll på att förblöda på operationsbordet, och sedan hade de problem att väcka mig.

Tiden efteråt var minst sagt svår.– Smärtorna var fruktansvärda. Jag hade så ont i början att jag inte ens kunde skrika.Inte heller kunde han gå eller äta den första tiden.– Jag var så fruktansvärt hjälplös och utlämnad. Jag låg som ett paket på sjukhuset. Det tog en månad innan jag tog mina första steg.

Han var i god form tidigare tack vare mycket träning och det tror han har hjälpt.– Och min vilja. Jag ska se mina barnbarn. Jag ska fiska, åka mc och träffa kompisar, jag har så mycket jag vill göra.Livet fick sättas på paus på obestämd tid efter misshandeln. Inbokade nöjen, fiske och resor brann inne.– Allt jag längtat efter hela vintern bara suddades bort.

Han har grubblat mycket på misshandeln och skadorna. Målet togs upp i Hässleholms tingsrätt i maj, då en 19-åring åtalades misstänkt för synnerligen grov misshandel men friades. Domen blev ännu en hård smäll, men sedan dess har Rune långsamt blivit bättre och mer optimistisk.– Jag ser positivt på min framtid ändå. Jag ska bli frisk, jag är en envis rackare. Jag har varit på botten men nu är jag snart på topp igen.

Han tycker också att det har varit jobbigt att läsa om sig själv i tidningarna.- Jag känner inte igen bilden av mig själv som bråkig, berusad och störig som jag framställts i domstolen och medierna. Jag känner mig kränkt. Jag upplever mig själv som en snäll kille och jag ville bara hjälpa till.

Rune Nilsson kan numera både gå och äta själv. Han har dock fortfarande problem med synen, balansen och minnet, yrsel samt smärtsamma stickningar och domningar i hela vänstersidan. Dessutom är han mentalt utmattad.– Jag kan hänga en maskin tvätt, sedan är jag trött. Jag vill kunna gå till jobbet på måndag. Jag visste inte att man kunde längta så efter att jobba, men jag tror tyvärr att det dröjer, jag blir så utmattad.

Hur pass återställd han kommer att bli är osäkert än så länge.– Jag har ställt in mig på att om domningarna inte försvinner, kan jag leva med det ändå. Bara problemen med synen och tröttheten försvinner. Det är mina största önskemål just nu.Trots allt som hänt återkommer han gång på gång till hur tacksam han är, framför allt för allt stöd han fått från omgivningen. Från brottsofferjouren, kuratorn på sjukhuset och annan sjukvårdspersonal till familjen, kompisarna, grannarna och arbetskamraterna. All personal på avdelning nio på Hässleholms sjukhus vill han ge extra beröm för deras arbete. Rehabavdelningen tar bland annat emot strokepatienter och andra med hjärnskador.– Jag är lyckligt lottad. Jag känner en oändlig tacksamhet till alla som stöttat mig. Det värmer också när nästan helt okända människor ringer och frågar hur det är.Fyra månader efter misshandeln behöver han fortfarande mycket hjälp. Familj, vänner och andra kommer med mat, hjälper honom att betala räkningar, skjutsar honom och hugger hans ved. - Min tilltro till mänskligheten har ökat ofantligt, så mycket värme det finns, samtidigt som tilltron till lagen har sjunkit väsentligt.

Att ingen fälldes för misshandeln i tingsrätten var svårt för honom att smälta. Nu sätter han sitt hopp till hovrättens prövning i höst.– Två män erkänner att de slagit mig och ändå har ingen dömts. Jag kan inte förstå det. Än i dag vet jag inte varför de slog mig.