Amanda Svensson utforskar människans inre drivkrafter
Själens telegraf
Författare: Amanda Svensson
Förlag: Norstedts
Somerset 1992 och Glasgow 1998. Det är skådeplatserna för Amanda Svenssons nya roman. Huvudpersonen Iris är 13 respektive 19 år. Brytpunkten mellan de två tidsåldrarna känns närmast biblisk, Iris bränner upp sitt barndomshem och gör därmed abrupt slut på barndomen. Tiden därefter berörs bara i korthet, socialtjänst, familjehem och ungdomsvård. Sedan återuppstår hon likt en fågel Fenix i Glasgows indiekretsar, med trasiga skor och en cello på ryggen. Men inte ens eld kan rena en från djupa trauman, hur gärna man än vill.
Iris växer upp i ett gammalt men vackert hus. Det är en oerhört isolerad tillvaro, hon blir hemskolad av sin ensamstående mamma som inte heller lämnar huset särskilt ofta utan försörjer sig på att spå i tarotkort över telefon på kvällarna.
Iris mamma har ett väldigt liberalt förhållningssätt till sanningen och inget runt Iris är beständigt, mer än det gamla huset de bor i. Men när en främmande man plötsligt dyker upp och börjar ställa närgångna frågor känns inte ens det som något att förlita sig på längre.
Bokens titel, ”Själens telegraf”, är bland annat namnet på det indieband som den äldre Iris och hennes cello blir en del av i Glasgow. Bandet leds av Rupert, en änglalikt god men patologiskt ansvarslös drömmare. De blir förälskade och inleder en relation, ett tag känns ett annat liv möjligt. Men hur kan den som alltid levt i en akut brist på andra människor vänja sig vid att vara en del av något? Är verkligen kärleken en läkande kraft som kan förändra en människa i grunden?
”En sak är dock klar, man kan inte fly det förgångna, man nås alltid av själens telegraf.”
Själens telegraf syftar också till människors inre drivkrafter. Huruvida Iris mamma verkligen har en förmåga att ta emot meddelanden från andra sidan är oklart. Hon vill själv hellre kalla sin spådom för ”psykologisk rådgivning”. Men för Iris är det utan tvekan meddelanden från andevärlden som styr oss på jorden. De ligger någonstans innanför hennes revben och skickar order via morsekod. Som en högre mening eller plan i en verklighet som för henne ter sig så gåtfull och ogripbar.
Den mer rationella kan tolka själens telegraf som undertryckta trauman. Som ärrvävnad och avtryck i det undermedvetna som formar vår person och styr vårt handlande. En sak är dock klar, man kan inte fly det förgångna, man nås alltid av själens telegraf. Och Iris blir alltmer lik sin mamma, så lik att det till slut är det enda hon ser genom Ruperts ögon. Precis som äpplet aldrig faller särskilt långt från trädet.
Vissa böcker har en tendens att stanna kvar hos en. De ligger liksom kvar och pockar och ömmar som en tanke eller ett minne. Så är det med den här boken. Kanske beror det på Amanda Svenssons målande språk, den ödesmättade stämningen, svärtan, humorn, drivet i berättelsen eller de större filosofiska funderingar som den väcker. Antagligen en kombination. Oavsett är det en bok som är svår att släppa, både medan man läser och efteråt.
