”Björnen” – en salt höstbonus från Skånska Operan
”Björnen”
Musik: William Walton
Libretto: William Walton och Paul Dehn efter Anton Tjechovs drama. Sjungs på svenska.
Regi: Ola Hörling
Scenografi & kostym: Rigmor Grönwall och Fredrika Lilius
På scenen: Lovisa Huledal, Karl Peter Eriksson, Anders Nyström
Musiker: Maria Ingemarsson Berg (piano och instudering), Marianne T Clemet (flöjt), Carl Henning Fredriksson (cello)
En föreställning av Skånska Operan med premiär på Moomsteatern i Malmö. Den sista föreställningen äger rum på Kristianstads teater den 15 november.
William Walton (1902-1983) är en av den senare musikhistoriens "dark horses". Från att ha setts som avantgardistisk gossen Ruda under det vilda tjugotalet började hans aktier sakteligen dala i takt med att den beundrade något yngre kollegan Benjamin Britten intog scenen och fick rubrikerna.
Sanningen är väl att Walton höll en konsekvent linje hela tiden, en glimrande underhållande skärpa parad med en varm underton där romantiska efterklanger gäckande spelar med.
En förbindelse fanns alltid mellan Walton och Britten. När den äldre mannens enaktsopera "Björnen" hade sin premiär 1967 skedde det på den renommerade festivalen i Aldeburgh, Brittens hjärteprojekt sedan fyrtiotalet.
”Waltons "Björnen" (efter en tidig komedi av Anton Tjechov) är ett explosivt litet mästerverk och blev en välkommen revansch efter år i marginalen.”Mattias Gejrot
Waltons "Björnen" (efter en tidig komedi av Anton Tjechov) är ett explosivt litet mästerverk och blev en välkommen revansch efter år i marginalen. Den är också ett festligt fyrverkeri av lagom skurrila vändningar, väl passande för ett jubileum som de trettio år Skånska Operan firar 2022.
En saltare höstbonus efter sommarsatsningen med Mozarts ”Trollflöjten”, förträfflig men knappast ett vågat kort. Jag besökte föreställningen under dess första vecka på Moomsteatern i Malmö och operans sista föreställning ges i Kristianstad (15/11).
Om Walton personligen hade drag av halsstarrig envishet, så har han i "Björnen" fått ett kongenialt ämne. Dess huvudkaraktärer är av den halsstarrigaste sorten, fantaster utslängda på ryska landsbygden.
Den hundra procent sörjande änkan Fru Popova (Lovisa Huledal) konfronteras med en gestalt av typiskt Tjechov-snitt: den alltför hygglige godsherren Smirnov (Karl Peter Eriksson), skinnad inpå kroppen för att han lånat ut vad han äger och har till opålitliga vänner. Resultatet är hans djupa, förlamande och till sist komiska frustration som nu släpps lös över den ointagliga änkan, vars avdöde make har en obetald skuld för "havre till hästen".
Så långt som till duell med pistoler drivs kampen. Fru Popovas gamle butler Luka försöker medla under stegrande förtvivlan. Luka framställs med fin och rutinerad insikt av Anders Nyström. Hans två medaktörer både sjunger oförskämt bra och artikulerar med inkännande och liv.
”En svävning av det oförutsägbara skapar nerv. Vi befinner oss nära en existentiell nollpunkt där allt kan hända.”Mattias Gejrot
En svävning av det oförutsägbara skapar nerv. Vi befinner oss nära en existentiell nollpunkt där allt kan hända, och det speglas i musikens skarpskurna karaktäriseringar, kompromisslöst fria med ömsint tonmålande penseldrag. Då och då skenar vi in på grovhugget populära spår – stråk av vals och i en drastisk höjdpunkt Fru Popovas saftiga music hall-ballad där hon ofrivilligt börjar kommunicera ihåligheten i den äktenskapliga fasad hon vårdat år efter år.
Ett magiskt skifte sker när Walton låter musiken ensamt tala under en dryg minut, och försvaren rasar. Vid den punkten accentueras mitt enda lilla frågetecken: kammartrion av piano, flöjt och cello som sparrar sångarna borde överlag klinga något starkare. Kan det reglereras framöver? Här porlar dramats källsprång.
