Det var kul så länge det varade, Black Country, New Road
Black Country, New Road
Album: Ants from up there
Skivbolag: Playground
Rockmusiken genomgår sedan länge en dyster och bittert utdragen dödsprocess. ‘’Nu dör den väl ändå för gott’’, hinner vi tänka, men aldrig blir det så. För då och då kommer något band och blåser temporärt hopp och liv i det illaluktande kadavret. Men aldrig dröjer det särskilt länge innan det ligger där och stinker igen.
På senare år är det unga brittiska band som Black Midi och, just det, Black Country, New Road som trätt fram för att proklamera att den gamle besten alltjämt har några sista ryck kvar i sig. Mindre än ett år har gått sedan de släppte sin oändligt hyllade debutplatta ‘’For the first time’’. Det var en frisk vind på en stelbent och stagnerad rockscen.
Tandgnisslande gitarrtoner, postpunkig råhet, östeuropeiska rytmer och frijazzig spontanitet kokades samman till en egendomlig gryta som vi alla gladeligen åt ur. Jag hade förlåtit dem om uppföljaren inte höll i närheten av samma nivå. Det hade varit för mycket begärt. Men nejdå, sjumannabandet hade ännu inte spelat ut alla sina kort.
‘’Ants from up there’’ är betydligt mer lättlyssnad än debuten. Indie- och postrockinfluenserna tas ett steg längre. Isaac Wood börjar dessutom komma till sin rätt som lyriker och (prat)sångare. Låtar som ‘’Concorde’’ och ‘’Bread song’’ påminner mycket om Arcade Fires ofta efterapade indieklassiker ‘’The suburbs’’. Ribban ligger högt och mirakulöst nog flyger bandet över där så många tidigare rivit ner sig. En sådan triumf följs olyckligt nog av en liten dipp. ‘’Good Will Hunting’’ är riktigt blek jämfört med omgivande spår.
Nio minuter långa eposen ‘’Snowglobes’’ är välkalibrerad och känsloladdad postrock tagen till sin yttersta spets enligt konstens alla regler. Trummornas desperation smyger sig på, trappas upp och kulminerar i mäktig katarsis. Det tar dem nio minuter att åstadkomma något som några av våra allra mest respektabla postrockare har svårt att få till på en timme.
Det är otroligt att dessa ynglingar kommit att bli fanbärare för den experimentella rockmusiken. Det är också otroligt hur kortlivad deras tid på toppen kan komma att bli. Den sista januari tackade frontman Isaac Wood för sig och hoppade av. Framtiden är nu oviss för ett av årtiondets mest intressanta band.
