Elam skriver svalt men klarsynt om romanens framgångar
Romanens segertåg
Författare: Ingrid Elam
Förlag: Natur & Kultur
Alla vet väl vad en roman är. Eller vet vi det, i en tid då fler vill skriva än läsa, då digitaliseringen och ljudbokens framfart omvandlar litteraturens materiella villkor, och då gränserna mellan sanning, lögn och fantasi fortsätter uppluckras?
Frågan är värd att ställa, och det gör litteraturvetaren och kritikern Ingrid Elam i den nyutkomna boken ”Romanens segertåg”.
Med avstamp i 1800-talsläsaren Martina von Schwerins – känd från Elams tidigare bok ”Min obetydliga beundran” (2004) – inlevelsefulla jämförelse mellan att läsa Goethes ”Wilhelm Meister” (1796) och att skåda in i sin själ, ger sig Elam ut på en odyssé genom romankonstens historia. Det handlar både om att ta reda på varför romanen blivit så framgångsrik som genre och att utreda vad en roman egentligen är.
”Det är som en bättre kursbok i litteraturvetenskap, vilket är ett stort beröm, men också en invändning.”
Grovt taget är undersökningen uppdelad i två delar, där den första fokuserar på hur romanen berättat, och den andra på vad den berättat om. Från inre strukturer som berättargrepp, rum och tid till yttre strukturer som tekniska landvinningar, nationsbygge och kolonialism. Dessa flyter oundvikligen in i varandra, men tack vare Elams kunniga berättargrepp löper texten klarsynt och organiskt.
Romanerna hon exemplifierar med presenteras så tillgängligt att jag kan orientera mig också i dem jag ännu inte läst. Det är som en bättre kursbok i litteraturvetenskap, vilket är ett stort beröm, men också en invändning.
Även om Elam skriver om böcker som bevisligen berört sina läsare (och därmed nått framgången som titeln anspelar på) är hennes egen text nämligen sval och balanserad som en visningsstädad lägenhet. Hon själv som läsare blir närmast osynlig.
Valet av romaner kunde ha blivit blottande i sig, men eftersom vi rör oss inom en så trygg kanon (Flaubert, Tolstoj, Brontë, Woolf, Mann …) utgår den känslan. Kontrasten är stor om man jämför med en annan populärvetenskapligt inriktad litteraturvetare som Tatjana Brandt, vars senaste bok ”Fängslad” (2021) också tar sig an storheter som Dostojevskij och Eliot, men med ett djupt personligt temperament som sveper med sig läsaren som om man faktiskt läste en roman.
”Elam har en behaglig penna som man gärna följer, och distanseringen är förståelig när undersökningsområdet är så stort. Att försöka tala om “romanen” på drygt 200 sidor är i sig ett förtjusande omöjligt projekt.”
Här kan man med fog invända att Elam uttryckligen velat skriva en översikt, vilket hon lyckas med. Ändå kan jag inte låta bli att längta efter läsningar som tar lite mer spjärn.
Med det sagt har Elam en behaglig penna som man gärna följer, och distanseringen är förståelig när undersökningsområdet är så stort. Att försöka tala om “romanen” på drygt 200 sidor är i sig ett förtjusande omöjligt projekt. En utmaning vars storleksklass Elam redan i sin förra bok, ”Jag. En fiktion” (2012), om jaget i litteraturen, visat att hon inte skyggar för.
”Romanens segertåg” bjuder på eleganta och skarpa observationer om romanens relation till allt från sanning till järnvägsspår. Snarare än att vilja slå fast vad romanen är en gång för alla skriver Elam fram en förundran inför denna både bespottade och hyllade konstnärliga artefakt som bara tycks revitaliseras av att hamna i kris med jämna mellanrum.
Fotnot: Ingrid Elam skriver regelbundet litteraturkritik för Gota Media. Därför recenseras hennes bok av gästrecensenten Ylva Perera, som är litteraturredaktör för Hufvudstadsbladet i Helsingfors.