Iris tolkar hela tiden sina anhöriga välvilligt, även när de inte förtjänar det. Det är dock ingen av dem som återbördar den tjänsten, de verkar helt ointresserade av att förstå eller ens ta hänsyn till Iris känslor. Snarare blir hon en projiceringsyta för deras rädslor och trauman. Iris lägger sig platt vid varje begynnande konflikt, livrädd för att förlora den lilla familj hon har kvar.

Iris lämnar Stockholm och börjar på konstskola i Malmö. Det fungerar bra till en början, bortsett från en inre röst som klankar ner på allt hon gör och utgår från att alla andra har full koll på läget. Föga förvånande springer hon rakt in i famnen på män som vet hur de ska utnyttja hennes osäkerhet.

Den första spelar på hennes vilja att vara till lags. Schulze målar upp en obehaglig misshandelsspiral där mannen bryter ner Iris bit för bit tills hon känner sig som en liten osäker hund som hoppfullt viftar på svansen varje gång han är nära. Hennes röst blir allt tunnare. Hon tappar sin styrsel, sin förmåga att tänka och teckna. Hon blir tyst, kravlös och lydig. Tills hon plötsligt blir räddad av en panikångestattack som skrämmer livet ur mannen och får honom att lägga benen på ryggen.

Den andra mannen hon möter drar nytta av hennes passivitet. Hon har aldrig fått lära sig hur man säger ifrån. När hon har försökt har hon genast blivit tillplattad. Så när folk kliver över hennes gränser gör hon ingenting vilket leder till att saker ofta sker mot hennes vilja. Utan att ta ett enda aktivt beslut dras hon in i både samboskap och förlovning med en man hon inte ens vill ha. Hon börjar alltmer betrakta sig själv utifrån: är det här jag?

Iris har bemästrat konsten att hålla allt inom sig. Men hon är på intet sätt känslomässigt avstängd. I humoristiska och bitska seriestrippar som dyker upp i hennes inre vänder hon situationerna på ända, lägger skulden där den hör hemma. Det är som att en liten men stark livslåga brinner inuti henne, en låga som ingen riktigt verkar kunna släcka. Iris vill bli älskad. Men det finns något hon vill ännu mer.

På många sätt är detta en typisk coming of age-roman. Schulze uppfinner egentligen inget nytt, snarare skriver hon vidare på en fin gammal romantradition. Hennes bok utspelar sig på 1980-talet men har mycket gemensamt med kvinnliga utvecklings- och bildningsromaner från början av förra seklet, på många sätt verkar tiden ha stått still. Iris behöver, precis som exempelvis Elin Wägner eller Cora Sandels hjältinnor, bryta sig loss från både sin bakgrund och gängse traditioner för att kunna få agens över sitt eget liv. Och precis som för dem så går vägen via konsten snarare än via kärleken.