En strålande litterär protest mot normaliserade självmord
Blomsterdalen
Författare: Niviaq Korneliussen
Originaltitel: Blomsterdalen (danska)
Översättare: Johanne Lykke Naderehvandi (fd Lykke Holm)
Förlag: Norstedts
I oktober 2018 organiserade Niviaq Korneliussen en demonstration i Nuuk för att uppmärksamma politikernas passivitet i frågan om de många självmorden på Grönland. Även om statistiken är svårhanterlig står det klart att Grönland har en av de högsta självmordstalen i världen och tendensen är tydligast bland unga. Orsaken tros vara att många har vuxit upp i miljöer präglade av fattigdom, våld och alkoholism – utbredda problem i området, något som många menar har sin rot i det statliga moderniseringsprojektet som tog fart på 60-talet. Samtidigt finns det inget fungerade skyddsnät som kan fånga upp unga som går med självmordstankar och det kan ta flera månader att få träffa en psykolog.
En artikel i den danska dagstidningen Kristeligt Dagblad (24 november 2018) talar till och med om att självmord bland unga har blivit en del av kulturen på Grönland, eftersom de blir konfronterade med det konstant. Syskon, kusiner, vänner dör och det är en normal del av Facebook-feeden. Denna normalisering är det stora temat i Korneliussens lysande roman ”Blomsterdalen”, som fick Nordiska Rådets litteraturpris 2021 och som gjort mycket för att lyfta problemet i det offentliga rummet.
”När Maliinas kusin plötsligt tar sitt liv åker hon tillbaka till Grönland för att stötta henne och det är här den vassa och komplexa samhällskritiken på allvar vecklas ut.”
Boken handlar om en ung kvinna på Grönland som har svårt att hitta fotfästet i tillvaron. Uppväxten har präglats av uteslutning i skolan på grund av hennes homosexualitet och den skickligt skildrade relationen till mamman kännetecknas av kyla och brist på förståelse. Det enda ankaret i tillvaron är flirten Maliina, som precis hinner bli en riktig flickvän innan huvudpersonen åker till Århus för att studera antropologi. Väl där har hon svårt att för intressera sig för studierna och hitta vänner bland danskarna, som möter henne med rasistiska kommentarer.
När Maliinas kusin plötsligt tar sitt liv åker hon tillbaka till Grönland för att stötta henne och det är här den vassa och komplexa samhällskritiken på allvar vecklas ut – mot den danska statens brist på hjälp till de unga och den grönländska befolkningens ovilja att titta på orsakerna bakom de många självmorden. Maliinas familj verkar helt ointresserad av varför kusinen tagit sitt liv. Det är först när huvudpersonen insisterar på att undersöka det som de gör ett halvhjärtat, misslyckat försök. Det är på sätt och vis talande att läsaren heller inte helt får veta vad som ligger bakom berättarjagets egna alltmer frekventa självmordstankar.
Översättningen, som Johanne Lykke Naderehvandi har stått för, är klar och precis. Den följer originalet i princip ordagrant utan att den för den sakens skull kännas stel. Det hade i andra fall kanske varit något att sätta fingret på, men Korneliussens okomplicerade, rättframma vardagsstil begränsar på sätt och vis översättarens frihet. Och språket får nog sägas vara det mest geniala i romanen, eftersom det gör den till en nödvändig bok för alla, såväl tonåringar (som kanske själva går med negativa tankar) som äldre som vill försöka förstå varför.
