Fasan för att bli färdig
Den oavslutade litteraturen. En essä om allt som inte blev klart
Författare: Kristoffer Leandoer
Förlag: Natur&Kultur
Jag har ett svagt minne av att mina farföräldrar använde ordet ”ofärdig” i en annan bemärkelse än vi gör idag; en ofärdig person var något av en slarver, en hopplös person, någon som inte gick att lita på, kanske både otillräknelig och oberäknelig.
Kommer att tänka på uttrycket när jag läser Kristoffer Leandoers ”Den oavslutade litteraturen”. Uppräkningen av oavslutade verk är minst lika stor som uppräkningen av, på sätt och vis, ofärdiga människor, det vill säga författare. Slår upp i Svenska Akademiens Ordbok för att hitta fler synonymer till ”ofärdig”: ”som är i olag; skadad; söndrig; trasig”. Många av författarna som Leandoer tar upp var onekligen trasiga människor, eller åtminstone blev det, på grund av missbruk eller liknande.
”Många av författarna [tror] själva att de ska lyckas leverera, men det ena efter det andra kommer i vägen, livet självt kanske – och till sist är det ändå döden som sätter punkt.”
Sartres sista decennium var allt annat än vackert. När Dashiell Hammett avled i början av 1960-talet hade han överlevt sig själv som författare i tjugosju år ”fyllda av vånda, whisky och svikna löften”. Efter sin fängelsevistelse hämtade sig aldrig Oscar Wilde, utan sjönk ner i sina gamla ovanor: ”alkohol, droger, hyrsex och snobbism”. Otaliga är författarna som utlovar och ges (ibland mycket stora) förskott för verk som aldrig levereras. Enligt Leandoer handlar det inte alltid om rena bedrägerier. Snarare tror många av författarna själva att de ska lyckas leverera, men det ena efter det andra kommer i vägen, livet självt kanske – och till sist är det ändå döden som sätter punkt.
I det vackra kapitlet ”Livsfarligt att bli klar” beskriver Leandoer hur Virginia Woolf fasade för att bli färdig med ett verk. För Woolf var detta att bli klar med en roman förenat med ren livsfara: ”Hennes depressioner hade följt samma mönster i flera decennier nu”, skriver han, ”hon vet vad som väntar. Så fort boken är klar kommer hon att störta tvärt ner i ett outhärdligt nattsvart tillstånd.”
För Woolf var den oavslutade litteraturen ett band till livet. Så länge hon inte var klar mådde hon bra. Det var när hon var klar som det, tänker jag, ”ofärdiga” kom fram inom henne. Versromanen ”Mellanspel” blev det sista hon skrev. Hon hann inte ens gå ingen korrekturet ordentligt innan hon tog sitt eget liv i slutet av mars 1941.
Skildringar av mörker, alkoholism, drogmissbruk och självdestruktivitet är förvisso bara några (om än inte oväsentliga) ingredienser i Leandoers välskrivna essä. Man får sig även en del intressant skvaller, spännande anekdoter och slagfärdiga citat till dels. ”Den oavslutade litteraturen” är avslutningsvis en bildad bedrift om de verk som aldrig blev klara – och om de litterära (anti)hjältar som på olika vis och av vilt skilda anledningar aldrig nådde ända in i kaklet.
Välkommen att kommentera
Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kristianstadsbladet och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.