Filmrecension: Stillsam uppgörelse med dödsstraff

Under 2021 avrättades drygt 350 personer i Iran. Bara i Kina användes dödsstraffet fler gånger (där klassas antalet avrättningar som en statshemlighet men enligt Amnesty International rör det sig om tusentals varje år).

Med Irans historia av rättsosäkra rättegångar, framtvingade bekännelser och åtalspunkter som ”krig mot Gud” är det lätt att förfäras över statistiken. Men det är också alltför lätt hänt att upprördheten blir intellektuell snarare än känslomässig. ”Det verkar hemskt att leva i Iran”, säger vi, innan vi vänder blad i tidningen och upptas av någon annan hemskhet.

Tur då att det finns filmskapare som svensk-iranska Maryam Moghadam, som med sin film ”Balladen om en vit ko” tar oss rakt in i kropparna bakom siffrorna.

Moghadam (står även för manus och regi, tillsammans med sin man Behtash Sanaeeha) spelar Mina, en kvinna som kämpar för att skapa ett liv åt sig och sin döva dotter Bita efter att hennes man Babak har avrättats för mord. Makens släktingar förföljer henne eftersom de tror att han lämnade pengar efter sig – i själva verket har hon svårt att klara hyran.

Så kallas hon till ett möte, och får veta att hennes man var oskyldigt dömd. Den verklige mördaren har erkänt, och Bita ska få en liten summa pengar (”det totala priset för en vuxen man”). Därefter anser myndigheterna att saken är utagerad. Dödsstraffet är ju trots allt ”en mänsklig rättighet”.

Men för Mina har det bara börjat. Både skör och obegripligt stark ger hon sig i kast med den iranska byråkratin, där hon – trots att hon ständigt avfärdas och förminskas – helt enkelt vägrar att ge sig. Mitt i detta uppsöks hon av Reza, en man som hävdar att han kände Babak och var skyldig honom pengar. Reza blir som ett skyddshelgon för Mina och Bita – men vem är han egentligen?

Trots sin stora dramatik är ”Balladen om en vit ko” är märkligt stillsam film, som mestadels utspelar sig i Minas blick – ömsom utmattad, ömsom beslutsam. Det är ibland lite svårt att veta vad Moghadam och Sanaeeha egentligen vill berätta, annat än att förmedla känslan av den vanmakt och skam och klaustrofobi som förgiftar luften i ett land där invånarna finns till för staten i stället för tvärtom. Men det kanske räcker så.