Harper briljerar med spänning på Tasmanien

Det låter nästan som en upprepning av Harpers med rätta hyllade debut ”Hetta”, men det är det inte. Kieran Elliott är inte en ensam polis, utan reser tillbaka till Tasmanien med flickvännen Mia och deras tremånadersdotter för att hjälpa mamman och den dementa pappan att flytta.

Harper har tidigare tagit med läsaren till Australiens uttorkade inland, den ogenomträngliga regnskogen och den karga öknen. Nu är det havets obönhörlighet som hotar.

I en storm för tolv år sedan drunknade två unga män – den ena Kierans bror – och en tonårsflicka försvann. Samhället, så litet att alla vet allt om varandra och polisstationen ska läggas ner, har fortfarande inte återhämtat sig.

När en annan ung flicka hittas mördad höjs tonläget på sociala medier, och invånarna tvingas inse att de faktiskt inte vet allt om varandra. Eller göra det enklare valet att skylla på en utböling eller sommargäst.

Naturen som en oundviklig faktor som påverkar såväl händelser som människor är ett av Harpers kännetecken. Sandstranden, grottorna och klipporna, tidvattnet. Och förstås stormen. Det ofta utnyttjade då och nu-perspektivet används sömlöst och effektivt, och personernas relationer är komplicerade men realistiska. Förutom spänning och småstadsliv skildras också manlig vänskap, uttalat och outtalat grupptryck, skuld och hur det förflutna påverkar framtiden.