Historien om prästerskapet i Sverige har allt – nästan

Det blir, trots det tämligen torra tonläget, en intressant resa (och då ska man veta att den här recensenten är lika sekulariserad som en Galapagosfink). Jag förvånas över hur jag dras med. Åtminstone till en början.

Sedan händer något. Någonstans i mitten kommer invändningarna. De blir tre till antalet. Wetterberg gör en gedigen historisk genomgång, inte tal om annat, men i takt med att boken fortskrider blir det tydligt att han tänker lägga det mesta av krutet på förmodern tid.

För historiker, teologistuderande och prästerna själva må 1100-talet till 1700-talet vara osannolikt intressant, men för andra – mig själv inbegripet – är det antagligen de senaste århundradena som lockar mest; en tid där prästerskapets utveckling kan kopplas till omvälvande händelser som ännu ekar in i vår samtid. Av de svenska prästernas roll under världskrigen blir inte mycket mer än en tumme.

Den andra invändningen handlar om makt. Gunnar Wetterberg förhåller sig med några undantag som om makt vore en värderingsfri och oproblematisk företeelse. Människorna som levt sina liv i skuggan av såväl religion som prästerskap är och förblir historiska statister.

Den tredje invändningen handlar om avsaknad av subjekt genom vilka man kan se historiens vingslag. Enskilda anekdoter fyller inte det tomrummet.

Men förutom det? Om det inte finns inomakademiska faktainvändningar som inte jag uppmärksammat kommer det här bli obligatorisk läsning i många religionshistoriska kurser på universiteten i framtiden.