Annons

Ingvild H. Rishøis gestalter tar sig rakt in läsarens hjärta

Ingvild H. Rishøis tredje bok på svenska, efter den prisbelönta ”Vinternoveller” och kortromanen ”Stargate”, samlar fem noveller som likt de tidigare böckerna utspelar sig i skuggan av de lyckligt lottade. Ingrid Elam läser med hjärtat i halsgropen.
Recension/översättning i fokus • Publicerad 9 september 2023
Detta är en recension i Norra Skåne. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Noveller

Historien om Fru Berg

Författare: Ingvild H. Rishøi

Översättning: Marie Lundquist

Förlag: Flo förlag

Den norska författaren Ingvild H Rishøi har hyllats för sina novellsamling ”Historien om Fru Berg”
Den norska författaren Ingvild H Rishøi har hyllats för sina novellsamling ”Historien om Fru Berg”Foto: Hans Fredrik Asbjørnsen/Pressbild

Vi är i Norge, men varken bland flanörer på Karl Johan eller i spåren efter vältrimmade skidåkare, utan i den solkiga utkanten, kanske en förort, kanske en mindre stad. Familjerna är trasiga, mor är borta och far super, pengabristen konstant, liksom oron för morgondagen.

Alla novellerna är jagberättelser, inre monologer framförda av olika personer – en flicka, en pojke, en kvinna, en man – som ändå liknar varandra, bland annat för att de delar livsvillkor. I titelnovellen, ”Historien om Fru Berg”, står Emilie, som fyller år, och tittar ut genom fönstret i väntan på en mor som lovat bjuda på café men som inte kommer. Pappan och storasystern har slutat hoppas för länge sedan och snart förstår vi varför, denna mamma är oförmögen till sådant som hör kärlek till: tröst, empati, omvårdnad, ordhållighet. Hamstern, Fru Berg, har dött, kan även dottern vara i fara? Men Emilie står kvar vid fönstret.

Annons

I ”det som lyser” är det en pojke i elva-tolvårsåldern som ser sin storebror förändras och gå in i ett mörker som inte går att förstå. Först flyttar brodern ut ur det gemensamma sovrummet, sedan stänger han sin dörr och lämnar lillebror utanför, övergiven. Någonting är fel, men vad? Föräldrarna kan inte ge svar, de är själva rådlösa.

”Ingvild H. Rishøi ger sina gestalter en röst som man måste lyssna till eftersom den kommer så nära.”

Berättarna i de olika novellerna liknar varandra även i det att livet puttar dem framför sig, små och stora dramer utspelar sig i deras vardag, men de har ingen makt att styra utan stapplar fram, steg för steg, och försöker bäst de kan hantera varje scenväxling. Så tar de sig rakt in i läsarens hjärta. Rishøis inlevelse i gestalterna smittar, vi är alltid i ögonhöjd med dem, ser bara det de ser och anar oråd, men hålls i ovisshet.

Ett exempel, och kanske det mest optimistiska, är ”The life and death of Janis Joplin”. Berättaren är denna gång en lite äldre flicka eller ung kvinna. Hon går hos syokonsulenter, men ingen av de olika skolor hon skickats till har varit till någon nytta. Det är först när någon påtalar hur lik hon är Janis Joplin som något nytt händer: hon börjar lyssna på Joplins sånger ”of great social and political importance” och vågar säga ifrån: ingen mer skola. I stället får hon arbeta med avverkning i skogen – med Joplin i hörlurarna. Det tar lång tid innan vidden av flickans problem står klar, då är de å andra sidan inte så viktiga längre, eftersom hon har hittat en plats i livet där hon kan vara sig själv.

Ingvild H. Rishøi ger sina gestalter en röst som man måste lyssna till eftersom den kommer så nära och berättar om detaljer vars livsavgörande betydelse inte genast framträder – som den frigörande likheten med Joplin, eller det oroväckande i att den äldre brodern plockar ner stjärnorna från taket över sin säng. Stilen är rak och enkel, med få adjektiv, men desto klarare lysande färger: vit snö, blå filt, röd jacka, gröna blad och något gult i ögats iris.

”Med ”Historien om Fru Berg” befäster Ingvild H. Rishøi sin ställning som en av Nordens viktigaste unga prosaförfattare.”

Det är på många sätt en traditionellt realistisk novellkonst Rishøi odlar, där verkligheten iakttas genom ett medvetande som efterhand når fram till ny, ibland överraskande insikt. Berättarna verkar sakna erfarenhet eller traditionell bildning, de sätter ord på sina känslor, men analyserar eller tolkar inte, vi får själva se sambanden och orsakerna.

En enkel stil är inte nödvändigtvis lätt att översätta, och tolkning från ett språk så nära svenskan som norskan kan bjuda på en del fallgropar, men poeten Marie Lundquist är en erfaren översättare med utpräglad stilkänsla. Hon ligger tätt intill originalet utan att för ett ögonblick låta norsk. Det vore annars lätt att falla in i den omvända ordföljd som är så typisk norsk och som i svenska öron skapar just den intimitet som dessa noveller gestaltar, att exempelvis översätta ”søstra mi” med ”systern min” i stället för ”min syster”. Men Marie Lundquist trampar aldrig fel, inte ens när det verkar befogat att behålla den norska ordföljden, som här: ”Vi sier ingenting, jeg bare ser ut, og jeg ser at de kjettingene errustne, men fortsatt skinner setene, oransje”

Det hade inte varit helt fel att skriva “kedjorna är rostiga, men fortfarande lyser sitsarna orangea”, men då hade inte färgen, som är så viktig hos Rishøi, framhävts lika tydligt av kommat som i ”kedjorna är rostiga, men sitsarna lyser fortfarande, orangea”. Att Lundquist aldrig heller skulle gjort misstaget att översätta kjettingene med kättingarna eller setene med sätena säger sig självt. Falska vänner bland orden är nog det första en översättare lär sig hålla undan, det är i stället i syntaxen svårigheterna ofta gömmer sig.

Med ”Historien om Fru Berg” befäster Ingvild H. Rishøi sin ställning som en av Nordens viktigaste unga prosaförfattare och Marie Lundquist visar att översättning, även från ett så närbesläktat språk som norskan, gör svenska språket och läsaren rikare.

”Historien om Fru Berg” av Ingvild H. Rishøi
”Historien om Fru Berg” av Ingvild H. Rishøi
Ingrid ElamSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons