Kluven verklighet på operascenen i Malmö

Men inte bara. Redan nu ska sägas att Malmös "Roméo" faller isär ohjälpligt mellan det som klingar, flott och franskt – och går att följa i undertexterna på svenska och engelska – och det som mer eller mindre vagt och tablåmässigt sker på scenen.

Låt mig ändå börja i det storslagna denna kväll. Malmö Operaorkester har länge imponerat, men det sensuellt lysande självförtroende som nu ljöd ut under Patrik Ringborgs dirigentskap omvandlade den gigantiska Malmöscenen och salongen till en snäcka av brusande, smattrande och när så krävdes dundrande klang. Och ur klanghavet lyftes de många nyanserande vändningarna kärleksfullt fram hos exempelvis klarinetten och harpan.

Gounods musik har medvetet kalibrerade stilnivåer. I ouvertyren kilar sig skuggan av en fugas spetsverk in, Romeos och Julias första duett i inledningens festscen betecknas som "madrigal" (hos Shakespeare är replikutbytet en regelrätt sonett). Inte minst lägger också de stora körerna ett ödesmässigt skimmer till det sceniska berättandet. Redan i den moraliserande prologen får Malmö Operakör en stor atmosfärisk stund och de blir genom föreställningen en väl så imponerande del av väven som de enskilda solisterna.

Vilket inte vill säga litet. Särskilt det centrala romantiska paret (Kseniia Proshina som Juliette/Julia och Sehoon Moon som Roméo/Romeo) är stjärnor. Moons tenor flödade oförglömligt renhjärtat och naturligt i Romeos monolog i andra aktens balkongscen – utan begriplig balkong väl att märka – och han kunde likaväl beröra i de halvt viskande duettpartierna. Proshinas sopran fick märg och djup särskilt i Julias illusoriska dödsscen, då hon tar ett gift som får blodet att kallna under prick ett dygn.

Regissörs- och scenografduon Amy Lane & Emma Ryott har föreställt sig Romeo och Julia-historien i ett nyårsfirande New York cirka 1890. Det framgår av programhäftet, är inte så lätt att säga säkert annars. Ett grällt maskeradparty pågår i en cirkusaktig miljö: i centrum står Julias pappa, Capulet (den skicklige barytonen Mark Stone) i kittlande crossdressing. Capulet ska gälla som nöjespappa tillika brutal halvgangster, alltså en snårig sorts auktoritet för dottern att förhålla sig till. Deras relation förblir i det stora hela dunkel, och därmed tragedins själva grundval: föräldrar- och släktlojaliteten.

Tablåerna kan lite för sig bli suggestiva. En häftig mobbscen på en grå gata omgärdar dramats två fatala mord, det är tänkvärt i vår förmörkade tid: men med kärlekshistorien tycks tablån märkligt orelaterad. Och det är faktiskt tre mord som sker på Malmöscenen, eftersom även Shakespeares rättsskipande "hertig" – New Yorks borgmästare? – utan vidare kommentar mördas av en stel dam vid sin sida.

När varje högre värde sålunda trampas till stoft, var får den rena poesin mellan Romeo och Julia rum att födas?