Kritikerrosade Lundgren fortsätter utforska naturen och våra inre världar

”Den underjordiska solen” utforskar våra inre världar, det där som vi döljer även för våra närmaste. Eller det där som helt enkelt inte KAN komma fram i ljuset. För romanens jag, Mela, är skillnaden mellan det som pågår inuti och utanför tydlig. Livet skaver.

Mela återvänder till sitt barndomshem efter att under en period ha sjunkit djupare ner i en icke-namngiven form av psykisk ohälsa. Där finns mamma och Tatu, huset och skogen kvar från när hon var liten. Melas återkomst blandas med tillbakablickar från uppväxten, den komplicerade relationen till halvbrodern Sasja och så det där inuti som inte riktigt går att sätta ord på, men som alltid följt henne. Ändå är ord vad Mela arbetar med – hon är författare.

Återvändandet är ett klassiskt motiv, nästan uttjatat. Och Lundgren gör egentligen inget för att förnya det heller. Men hennes bildspråk – småkryp och deras korta livscykler, jorden och underjorden – gestaltar Melas inre förkastningszoner fint. Att Lundgren behåller så mycket mellan raderna och låter berättelsen vara suddigt suggestiv är den stora behållningen, liksom inslagen av lyrik som effektivt sätter stämningen för romanen.

Det ständigt närvarande, lockande berget skulle också kunna vara verkligt. Som så ofta med Lundgren är det svårt att avgöra. Precis som i hennes senaste hyllade novellsamling ”Nordisk fauna” är naturen nästan en egen person i berättelsen, något magiskt mitt emellan folktro och biologi. Det är där Lundgren rör sig, i gränslandet.