Livets minnen som ett pussel att lägga

Ia Genberg liknar feberläsning vid ett slags lotteri. Textens innehåll kan antingen gå om intet eller tränga djupt in i de oavsiktliga luckor som blottas vid en skenande kroppstemperatur, skriver hon. I mitt fall sker det senare.

Huvudpersonen ligger däckad i ett virus och febern skapar en förbindelse med alla andra gånger hon mått på samma sätt. Förnimmelsen får henne att ta fram samma bok som hon läste senast hon var riktigt sjuk, Paul Austers New York-trilogi. Febern blåser liv i hennes minnen och fram träder personer från hennes förgångna: en gammal flickvän, en nära vän, en älskare och en förälder.

Gemensamt för dessa personer är att ingen av dem fortfarande finns i huvudpersonens liv. De har antingen dött eller försvunnit, nu återuppstår de i hennes febriga medvetande. De skrivs fram via sina beståndsdelar, sina detaljer, sina egenheter och drag. Hon lägger dem som ett pussel: en perfektionist med total kontroll, en ängslig själ som blir sjuk av oro, en hypnotisk livsnjutare, ett okontrollerbart hav av känslor. Och via dem skapar hon även bilden av sig själv.

Ia Genberg beskriver hur starkt huvudpersonen påverkas av mötet med andra. Det är som om jaget endast består av avtryck från andra människor, som om varje meningsfullt möte med en annan människa utgör ett alldeles eget litet liv inom livet.

Vilket är i så fall det riktiga livet? Finns det ens en ram? Eller består hela livet bara av lösryckta ögonblick som skapas i mötet med andra?

Det är denna livssyn som Ia Genberg försöker fånga i sin roman. Det enda som räknas är detaljerna, graden av förtätning, hur, vad och vem. Resultatet blir en tunn men själfull bok om livet självt.