GDPR Illustration

Ta del av vår integritetspolicy

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat vår integritetspolicy så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Sune Johannesson: Niondeklassarnas minnen berör: ”En bok alla bör läsa.”

Under Kristianstad Bokfestival släpptes ”Minnen som vi bär på”, en bok där 50 niondeklassare i Kristianstads kommun delar med sig av starka personliga minnen. Det är minnen som på flera sätt berör kulturskribenten Sune Johannesson. ”Det här är en bok alla bör läsa. Läsa och lära.”
Sune JohannessonSkicka e-post
Krönika • Publicerad 22 september 2022 • Uppdaterad 27 september 2022
Sune Johannesson
Detta är en personligt skriven text i Norra Skåne. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
Antologin "Minnen som vi bär på" består av 50 personliga minnen, skrivna av 9-klassare i Kristianstads kommun. Här ses Sofia Valentin från Kulturhuset Barbackas teaterverksamhet läsa en text
Antologin "Minnen som vi bär på" består av 50 personliga minnen, skrivna av 9-klassare i Kristianstads kommun. Här ses Sofia Valentin från Kulturhuset Barbackas teaterverksamhet läsa en textFoto: Pressbild

Jag läste nyligen en isländsk novellsamling, och i den sista av de fem berättelserna inleder två personer som länge levt i motvind en relation. En dag ber han henne berätta om sitt livs bästa och sämsta minne. Och när hon är klar får han tillbaka frågan.

Samtidigt med den boken läser jag en antologi med 50 texter skrivna av elever i årskurs 9, Kristianstads kommun, ”Minnen som vi bär på”. En bok som är resultatet av en satsning på självbiografiskt skrivande inom Kulturnyckeln under skolåret 2021/2022.

Och det jag får ta del av under läsningen av dessa 50 korta texter är just det, ungdomars bästa och värsta minnen.

”Det här är, kort sagt, fantastisk läsning. Jag gråter, skrattar, funderar, häpnar...”
Sune Johannesson

Det här är, kort sagt, fantastisk läsning. Jag gråter, skrattar, funderar, häpnar... En del minnen är så skickligt berättade att de hade kunnat växa vidare till egna noveller, andra är laddat återhållna men mellan raderna anas oerhört mycket mer.

Jag läser den sista historien på morgontåget, och när jag kliver av vid Kristianstads station gör jag det tillsammans med en mängd skolungdomar. En del går ihop, andra är ensamma, någon tittar i mobilen, vissa har lurar i öronen.

Oavsett utseende, bakgrund och namn... alla bär sina egna historier. Som de två ansvariga/redaktörerna bakom den här satsningen skriver allra sist i sitt slutord, där de tackar alla som delat med sig av sina personliga minnen: ”Till er alla vill vi säga: fortsätt att berätta!”

Efter en valrörelse i högt tonläge är det här slutord som är oerhört viktiga att ta in: ”Fortsätt att berätta”. Fler behöver berätta om sin historia och situation, och vi alla behöver bli bättre på att lyssna och se varandra.

”Fler behöver berätta om sin historia och situation, och vi alla behöver bli bättre på att lyssna och se varandra.”
Sune Johannesson

Det är just vad den här antologin bidrar till, skapar nya möten, lika unika som väsentliga. En berättar om glädjen när hen fick en epa-traktor i present, en annan om stunden när de fick det hemska beskedet att mamma är allvarligt sjuk, en tredje om sina bråkande föräldrar, en fjärde om rädslan när pappa kommer hem, en femte om flykten över havet där systern försvann, en sjätte sitter och studerar folkvimlet på Liseberg, en sjunde om att bli mobbad och känna sig utanför, en åttonde om bomber som kraschar deras bostad och tvingar dem att fly, en nionde om glädjen under det första Sweden Rock-besöket, en tionde om att bli utsatt av rasism, en elfte om att...

Exemplen är många, men låt mig citera en av de berättelser som handlar om rasism. Under en fotbollsträning utsätts en 13-årig tjej för ett rasistiskt påhopp, och ingen ger henne stöd utan skrattar med. Hon skriver: ”Det var första gången jag upplevde rasismen i Sverige. Ni kan aldrig veta hur denna händelse har påverkat mitt liv, och allt hon lilltjejen ville var att folk ska se henne som en människa.”

Under Kristianstad Bokfestival släpptes antologin "Minnen som vi bär på".
Under Kristianstad Bokfestival släpptes antologin "Minnen som vi bär på".Foto: Paola Nordgren

Alla bär sina egna minnen, och oavsett om det är berättelser präglade av ljus eller mörker, glädje eller sorg så är de alla vid skrivandets stund niondeklassare i Kristianstads kommun. De visar att vi alla hör ihop.

Alla 50 minnen är anonyma, vilket är klokt för här finns flera laddade situationer. Någon enstaka gång är platsen tydlig, men för det mesta är det mer allmänt berättade historier. Vilket är en styrka, då det skapar en större omfamning. Flera av de ungas minnen ger även mig, uppvuxen under 60-talet, starka minnesbilder.

Det här är en bok alla bör läsa, men inte minst föräldrar och skolpersonal. Läsa och lära.

”Det var första gången jag upplevde rasismen i Sverige. Ni kan aldrig veta hur denna händelse har påverkat mitt liv.”
Ur en av berättelserna
Fakta

Om boken

Boken ”Minnen som vi bär på. Texter om livet skrivna av elever i årskurs 9” är ett resultat av en workshop i självbiografiskt skrivande som hölls under hösten 2021 och vintern 2022. Som en del av Kulturnyckeln. Nästan 500 elever från 29 klasser på 11 skolor deltog.

Av alla dessa texter har ett urval om 50 texter gjorts, som nu ingår i den här antologin. Skrivpedagogen Charlotta Copcutt är redaktör.

Boken släpptes under Kristianstad Bokfestival (8-10 september).

Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kristianstadsbladet och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.