Resa in i Finlands och brödernas liv – ögonblicken ger äkta liv
Kjell & Mårten Westö
”Åren – Två bröder berättar”
(Albert Bonniers Förlag)
Två bröder, två författare. Mellan dem ett ständigt pågående samtal om skrivande, familj, musik, fotboll. I Sverige är kanske Kjell Westö den mest kända av dem efter prisade romaner som ”Hägring 38” och ”Där vi en gång gått”, men Mårten Westö är sedan länge etablerad poet, översättare och kulturjournalist i Finland.
Redan innan jag kom till Helsingfors för första gången hade jag bekantat mig med staden och känt dess atmosfär genom Kjell Westös böcker. Hans precisa skildringar av var huvudpersonerna rör sig och bor i exempelvis ”Den svavelgula himlen” får den finländska huvudstaden att spela en egen roll i berättelsen. Stämningen, ljuset, havet, gatornas möte med varandra gör staden levande.
”Även om det är djupt personliga berättelser och ögonblicksbilder från uppväxten i Munksnäs till mammans död för några år sedan, så rör de vid känslor som jag och säkert många andra läsare haft.”Ingela Rutberg
I de brev som Kjell och Mårten Westö skriver till varandra fördjupas bilden av Helsingfors och Finland från 1960-talet och framåt. Även om det är djupt personliga berättelser och ögonblicksbilder från uppväxten i Munksnäs till mammans död för några år sedan, så rör de vid känslor som jag och säkert många andra läsare haft. Som den bästa litteraturen alltid gör. Ju mer precisa och personliga upplevelser författaren skriver om, desto lättare är det att känna igen sig.
Kjell Westö skriver om ”de förtätade ögonblicken då tidens linearitet löses upp, då det liksom blixtrar till och stunder och syner som skiljs åt av år och årtionden plötsligt blir samtidiga inuti mig.” Mårten Westö stannar också upp vid de där ögonblicken som landar i honom, där han förstår något nytt om sig själv, sitt liv och människorna omkring honom.
I en annan bok med samma namn, ”Åren”, skrev den franska författaren Annie Ernaux om sin barndom, uppväxt och vuxenliv men på ett mer kortfattat sätt där enskilda fenomen, allt från p-pillret till en tv-serie, blev en del av ett kollektivt minne.
Hos bröderna Westö är historien mer episkt berättad, om än i korta kapitel, som böljar fram och tillbaka mellan dåtid och nutid. Ibland hakar de i varandra, men andra gånger är deras minnen helt fristående från varandra, precis som två syskons upplevelser alltid är. De kan vara nära varandra men på grund av åldersskillnaden, i Kjells och Mårtens fall sex år, har de olika bilder av vad som hände.
”Ibland hakar de i varandra, men andra gånger är deras minnen helt fristående från varandra, precis som två syskons upplevelser alltid är.”Ingela Rutberg
För de som läst Kjell Westös romaner finns flera kopplingar. Han berättar till exempel hur han tänkt på sin farmor Dagny och sin pappa som fick ett frontmannahus efter krigen när han skrev en scen i ”Gå inte ensam ut i natten” om en journalist som kan köpa en bostad åt sin fattiga mamma i ett nytt höghus med centralvärme.
Eller hur Kjells och Mårtens mamma på äldre dar bara ”mosar tankspritt hallonbakelsen utan minsta avsikt att äta”, en scen han lyft in i ”Den svavelgula himlen” men där Jakob Rabell, som har ”en aggressivare och mycket mer utlevande sjukdom”, istället ”förintar en marsipangris”.
Det blir på samma gång ett råd för blivande författare om hur man kan förvandla sina upplevelser till levande bilder i en roman.
”Lyssna när människor berättar om sina liv; inte de långa bågarna, inte förklaringarna eller rättfärdigandena, utan ögonblicken. /.../ Använd dem aldrig rakt av, låg dem gro inuti dig. Långsamt, långsamt ska en insikt växa fram” – så skriver Kjell Westö i ”Åren”.
Ett recept på hur en fiktiv berättelse blir till ett äkta stycke liv.
