Lida Starodubtseva: "Sovjet 2.0 – nu är vi inte långt därifrån”

Vad som räknas som politisk verksamhet är så brett definierat att i princip varje yttrande som Rysslands justitiedepartement finner olämpligt utifrån statens ideologiska agenda kan betraktas som politiskt oönskat. Kort sagt: oavsett om man är artist, ledamot i kommunfullmäktige eller ordförande i en välgörenhetsstiftelse kan man bli ”andraklassmedborgare” och sättas under bevakning. Det är uppenbart att lagstiftningen har som syfte att driva så många oliktänkande som möjligt till att lägga ner sin offentliga verksamhet (inklusive publika aktiviteter i sociala medier) – eller att lämna landet för gott.

Jag har länge dragit mig för att säga att dagens Ryssland är Sovjet 2.0: frånvaro av medborgerliga friheter plus andlig psykofarmaka i form av underhållning och konsumtion. Men nu är vi inte långt därifrån. Jag har också länge funderat över vad det skulle betyda för kulturlivet i Ryssland och för kontakterna mellan ryska kulturaktörer och deras kollegor här i Europa.

Är det meningsfullt att besöka en bokmässa i Moskva där man inte får säga högt att man fördömer den ryska aggressionen mot Ukraina – annat än i ett privat sällskap i mässbyggnadens cafeteria? Är det meningsfullt att arbeta med ryskspråkig litteratur som belyser och problematiserar fysiskt och psykiskt våld när Ryssland dödar nyfödda ukrainska barn?

Den ryska – och sovjetiska – regissören Andrej Tarkovskijs sista film ”Offret” spelades in i Sverige 1985 under ett pågående krig i Afghanistan. Militärstyrkor från Sovjet gjorde sig skyldiga till afghanska civilas död och lidande. Sovjetiska värnpliktiga som inte ville till ett meningslöst krig i främmande land försökte gömma sig – i avlägsna byar, på mentalsjukhus.

Mycket är annorlunda idag när Ryssland invaderar Ukraina, men en hel del känns igen. Filmen ”Offret” avslutas med en scen där Gossen, huvudpersonen Alexanders son, som berövats talförmågan av ett kirurgiskt ingrepp, vattnar ett torrt träd. Det är samma träd som han och hans far planterar i filmens öppningsscen medan fadern berättar den kristna legenden om Johannes Dvärgen.

Han var en koptisk munk som i tre års tid på befallning av sin mästare vattnade ett dött träd planterat på en bergstopp – för att till slut se trädet få löv. Fast ”för att” är här en missvisande konjunktion. Johannes vattnade inte trädet i ett syfte, han gjorde det på grund av det andliga påbudet. I den hinduistiska traditionen talar man om ”karma yoga” – ett arbete man utför utan att tänka på resultatet. Ytterst manifesteras konceptet i byggande av mönster i färgad sand som oundvikligen förstörs av människan eller naturen. Visst är det obehagligt att föreställa sig en sådan övning i ödmjukhet? Det kristna narrativet med ett blommande träd på slutet är begripligare för oss, västerlänningar. Det skonar oss från tanken på att meningsfullhet och meningslöshet kan vara till förväxling lika.

Öppningsscenen i ”Offret” lämnar mig inte ifred, liksom slutscenen. Jag måste se om dem, om och om igen. Jag tänker på ett annat dött träd: det fikonträd som Jesus i Markusevangeliet förbannar i ett anfall av irritation och missnöje (nej, apostlarnas Jesus verkar inte vara så mild och from som den senare kristna traditionens centralgestalt).

Man behöver inte vara troende för att fascineras av den poetiska styrkan i de kristna berättelserna: det som har förstörts i vredesmod går att återuppbygga i form av ett annat liv. På ett symboliskt plan återupplivar Johannes Dvärgens enträgna vattnande det träd som dödats av en annan i ett vredesutbrott. Trädet får näring av hans ödmjuka tro på det meningsfulla i en till synes meningslös, mödosam handling.

Det pågår ett krig i Europa och dess lågor slukar människoliv, framtidsvisioner, vänskapsband. Så mycket verkar meningslöst, fåfängt och naivt. I ett ögonblick av mentalt famlande öppnar jag den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna som antogs av Förenta Nationerna1948. ”Envar har rätt till liv, frihet och personlig säkerhet.” ”Ingen må utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning.”

De ålderdomliga språkformerna i den svenska översättningen av dokumentet verkar vilja förmedla något symboliskt. Den konvention som ska utgöra grunden för all samverkan mellan människor och nationer – har den dammat igen? Blivit till ett uttorkat träd? ”Ingen må godtyckligt anhållas, fängslas eller landsförvisas.” Jag försöker uttala artiklarna högt och upplever en blandning av gråtmildhet och hopplöshet. Är det lönt att vattna? Är det meningsfullt att fortsätta uttala de här orden, försöka ge dem nytt liv?

Det torra trädet i ”Offret” får inga löv, i slutscenen tecknar det sig alltjämt uttorkat och mörkt mot havets skimmer vid Gotlands kust. Men den stumma pojken som vattnat klart för dagen lägger sig under det och uttalar sin första och enda replik. Han har en fråga: ”I begynnelsen var ordet. Varför det, pappa?”