Språket stör den livliga jakten på monster

För Frasse har pratat med sina förskolekompisar om monster, om de finns eller inte, och om man borde vara rädd eller inte. De har läst en monsterbok och Frasse är så rädd att han inte vågar gå på övernattningskalas.

Morran bestämmer att de ska åka tåg till Monsterskogen för att ta reda på om monster finns eller inte. För om det visar sig att de inte finns är det ju väldigt dumt att gå runt och vara rädd för dem, som Morran säger.

Det blir en minst sagt händelserik resa. Från drag i nödbromsen på tåget och hemliga portaler i skogen till fångade Dörrbultare och klättringar upp i trädkojor. Det visar sig att det inte bara är barn som är rädda för saker, även gamla farmödrar kan vara rädda för till exempel höjder. Men alla rädslor går att övervinna, om man bara försöker tillräckligt mycket och har stöd från någon man tycker om.

”Morran, Frasse och monsterexpeditionen” är en bok som gör mig kluven. Den är rolig och har ett högt tempo, även om det är en kapitelbok som går bra att dela upp är det också lätt att läsa den i ett svep. Man kastas hit och dit och vet aldrig vad som ska hända på nästa sida. Och Anna Fiskes bilder är sådär medvetet slarviga och färgglada, även där händer det mycket på en gång.

Men jag har svårt för sättet den är skriven på. Framför allt i början använder både barnen och Morran så många ord med bajs-, prutt- och skit i att jag inte känner mig helt bekväm med att läsa den här boken högt för min sexåring – eftersom jag vet att alla de uttrycken med största sannolikhet kommer att börja användas direkt. Och ja, jag vet att det känns gammalmodigt och tråkigt, men jag kan inte hjälpa det. En sexåring är lite för liten för att förstå när sådana ord bara är roliga i en bok och när man får använda dem på riktigt.