Stormigt både inuti och utanpå Siiri Enorantas ”Stormsommar”

Det utgör dock i sin tur ett perfekt upplägg för ett spännande, mångbottnat och fantastiskt drama.

Stormsommar utspelar sig i en framtid när klyftorna mellan fattiga och rika djupnat och bränsleförsörjningen bara delvist lösts genom det gåtfulla ämnet indigo. Utan att falla i fällan att beskriva någon sorts Mad Max-scenario alldeles för tekniskt och ingående, som det gärna blir med sagor om framtiden, målar Siiri Enoranta upp tillvaron i det oklara men engelskt klingande Queensbridge.

Men det är inte huvudsaken. Och den obehagliga, mystiska mordhistorien är inte heller huvudsaken. Det är i stället de små detaljerna som kvillrar och krossar och kvider i en ung människans medvetande: en hastig beröring, en outgrundlig men ändå hoppingivande blick, dubbeltydiga kommentarer. Det stora dramat som ramar in de många mindre får mestadels stå tillbaka.

Stormsommar påminner om Brideshead revisited, eller för all del Donna Tartts klassiska Den hemliga historien, i all sin förtryckta och i smyg utlevda längtan. Om vuxenblivande, både på det upphetsat spännande sättet och det hårda, fruktansvärda. Karaktärerna blir varse omgivningens ondska, och sin egen förmåga till den. Allt som sker, sker mellan människor.

Persongalleriet är rikt och ibland lite väl förutsägbart; alla gör exakt det man tror att de ska göra, nästan hela tiden. De två trätande gängen Sotvingarna och Baggarna är en lovande ingrediens som kanske inte förvaltas riktigt fullt ut, vad gör de ens i sina gäng, utöver att hata den andra sidan och ägna sig åt inre maktkamper? Hur började allt?

Men det är en riktig bladvändare detta. Suggestiva miljöbeskrivningar, oroande stämningar och olycksbådande himlar. Jag vill bara läsa mer, veta mer, få hjälp att föreställa mig ytterligare platser, ljud, slaggskurar från himlen.