Läst

Tre till omfånget förhållandevis tunna böcker är bland det bästa jag läst på länge. Jamaica Kincaid föddes på den karibiska ön Antigua och heter egentligen Elaine Cynthia Potter Richardson. Hon har skrivit flera romaner, bland annat en om sin mor, som hon hatade. Mr Potter handlar om hennes far Roderick Potter, illitterat och med kepsen i hand. Han är taxichaufför och har elva döttrar lite varstans på ön med olika mödrar. Roderick Potter tar inte ansvar för någon av dem. Elaine Cynthia har aldrig träffat honom. I boken gjuter hon sitt förakt över honom. ”I mitt liv var mr Potter en skugga, en skugga som var viktigare än någon människa jag skulle kunna träffa, en skugga som var viktigare än något jag någonsin skulle se. ” Jamaica Kincaid har sin egen speciella berättarstil som ibland kan närma sig muntligt berättande. 191 sidor, väl översatta av poeten Niclas Nilsson.

Oktoberbarn heter Linda Boström Knausgårds senaste roman. Den handlar bl. a. om följderna av de elbehandlingar hon utsattes för inom psykiatrin mellan åren 2013 och 2017. Det är känt att elchocker försämrar minnet och boken är ett minnes – och sorgearbete. Syster Marie beskrivs som både förövare och räddare; det är hon som sätter nålarna och kopplar elektroderna. Och det är hon som lyssnar när patienten berättar minnen från sitt liv. Romanen är skriven i tredje person.  Bokens hon är rädd att hon ska glömma namnen på sina fyra barn.  Hon vet inte hur många elbehandlingar hon fått men hon betraktar dem som övergrepp och kallar rummet där behandlingarna utförs på löpande band för fabriken. Oktoberbarn har ett du och det är mannen, Karl Ove Knausgård, som alltid funnits där för henne och med vilken hon har ett gott förhållande även efter skilsmässan. Det är gripande och omskakande läsning. 189 sidor.

Allt jag inte kan säga av irländska Emily Pine är hennes debut. Den består av sex essäer som behandlar svåra upplevelser i hennes liv som också hänger samman med problem i samhället.              Det var en svår bok att skriva, men det var ett sätt att bearbeta upplevelser och får dem ur huvudet. Första essän handlar om faderns alkoholism. Han bor på Korfu och döttrarna får kasta sig på ett plan och åka dit och ta hand om honom. Från bebisåren handlar om den oerhörda sorgen och den speciella ensamheten som följer med ofrivillig barnlöshet. Andra svåra ämnen är föräldrarnas skilsmässa, de tygellösa ungdomsåren med droger och okända män, mensens början och slut och så vidare. Det är väldigt personligt, men ändå allmängiltigt. Emily Pine skriver med samma beslutsamhet som hon använde när hon lärde sig att behärska hunger. Det är en modig och starkt berörande bok. Det blir inte lätt att skriva nästa. 172 sidor.

 

Nobelpriset i litteratur

Så roligt att Olga Tokarczuk fick Nobelpriset i litteratur för 2018 med motiveringen ” För en berättarkonst som med encyklopedisk lust gestaltar gränsöverskridandet som livsform.” Så välförtjänt och hon är ju dessutom en ovanligt ung pristagare. Endast 57 år. Hennes roman Styr din plog över de dödas ben gick som radioföljetong för en del år sedan och den kan en fortfarande lyssna på. Den senaste boken Jakobsböckerna eller Den väldiga färden över sju gränser, fem språk och tre stora religioner, de små ej att förglömma. Berättad av de döda, medelst en av författarinnan utarbetad metod för konjekturer, berikad av ett överdådigt urval böcker, därtill understödd av fantasien, vilken utgör naturens största gåva till människor. Det kallar jag en rejäl titel, som säger mig en hel del mer efter rundresan i Polen. Till svenska av Jan Henrik Swahn; utgiven på Ariel förlag A.D. MMXV. För kloka till stöd för minnet, för patrioter till besinning, lekmän till studium, melankoliker till förströelse. 980 sidor. Boken känns dubbelt aktuell nu när valet i Polen håller på att avgöras. Troligtvis blir inte Olga Tokarczuk inte så glad om partiet Lag och rättvisa vinner. För Olga Tokarczuk är Polen en del av Europa, både i politiskt och kulturellt hänseende.

 

Fru Marianne

En av författarna i Det unga Skåne var Victoria Benedictsson, postmästarfrun från Hörby. Hon skrev under pseudonymen Ernst Ahlgren.  Eftersom jag sysslar en del med Det unga Skåne fick jag ingivelsen att se om TV – serien Fru Marianne från 2001. Jag såg den då men var inte särskilt förtjust. Men en väl inte sämre än att en kan ändra sig. Nu såg jag den i ett svep – alla fyra timmarna. Bingetitta kallas det och jag  tyckte att serien var riktigt bra. Per Morberg och Cecilia Frode är som klippta och skurna för sina roller som Börje resp. Marianne; Mariannes sorglöse livsnjutare till far spelas trovärdigt av Loa Falkman. Modern, i Siv Erixons tolkning, är lika angelägen om att gifta bort sin enda dotter som någonsin Jane Austens hönsmamma Mrs Bennet är att placera ut sina fem döttrar i Stolthet och fördom. Börje Olsson äger en fin gård och har ett gott anseende, men han är så gott som outbildad och han varken dricker eller dansar. Hellre dräng än professor säger Börje  Olsson sturigt. De olika miljöerna kontrasteras mot varandra och ger en bild av kulturkrocken mellan de båda familjerna. En god vän till Börje, i själva verket hans enda, komplicerar Börjes och Mariannes relation, som annars verkar fungera hyfsat om en betänker förutsättningarna. Börje är både oslipad och fyrkantig och inte mycket för att förlåta men  Marianne inser i tid vad hon håller på att förlora och tar upp kampen. Fru Marianne hävdar att kvinnor har både huvud och händer och att de ska vara med i samhällsplaneringen och förvaltningen av gårdarna. Tomtö ska skötas av henne och Börje tillsammans. Hon ska ha insyn i räkenskaperna och tillgång till hushållskassan. Det är roligt att se gamla lantbruksmaskiner i arbete. Bilderna från slåttern väcker minnen. Men – jag har lite svårt att tro att bönderna i Skåne i slutet av 1800 – talet kom in från arbetet ute på åkrarna och använde linneservetter när de åt middag. Romanen Fru Marianne skrevs 1887.  Manus och regi till TV – serien: Carin Mannheimer.

 

 

ub.lu.se revisited

Nu är den stolta vår utsprungen,
den vår de svaga kalla höst.
Nu blommar heden röd av ljungen
och hvitt av liljor älvens bröst.
Nu är den sista visan sjungen
av sommarens kvinnligt veka röst;
nu stiger uppför bergens trappa
trumpetarn storm i dunkel kappa.

Jag håller med Fridolin. Augusti är ingenting för mig. För varmt. För hög luftfuktighet. Men nu är tiden kommen när en ska ha nya kursböcker, nyvässade pennor och alldeles oskrivna anteckningsböcker. Tänkte jag. Och beslöt mig för att göra ett återbesök på universitetsbiblioteket i Lund. Och läsa lite om Det unga Skåne, det vill säga Mathilda Malling först och främst och även Victoria Benedictsson och Ola Hansson. Vårt senaste litterära sällskap heter just Det unga Skåne. Ann Lingebrandt är kontaktperson. Nu skulle det läsas efterlämnade papper och brev. Jag hade beställt fram ur specialsamlingarna. Den magnifika byggnaden stod där lika fin som någonsin. Innanför de smala, tunga dörrarna möter en trevlig, öppen och välkomnande atmosfär. Mycket är naturligtvis annorlunda och de fina lamporna på vägen ser helt nya ut. Jag följer pilarna och kommer ner till Specialsamlingen där en vagn väntar med  flera maffiga boxar. Var ska en börja? Breven till syster Ellen till exempel. Några av dem i alla fall. En box i taget. Blyertspennor, anteckningsbok, förstoringsglas, mobilen, näsduk. Inget vatten, inget äpple, ingen väska i själva läsesalen upplyser den vänliga bibliotekarien i disken. Och så, äntligen, Mathilda Kruse, Ellen Kruse och jag.  Jag läser, fotograferar och skriver. Svalt, tyst och tiden försvinner. Hit vill jag återvända.

Några höstböcker till

Bland allt annat som kommer ut i höst är en nyöversättning av Skriet från vildmarken av Jack London. Bengt Samuleson heter översättaren. Förlaget är Bakhåll. Det är inte så länge sedan jag läste om den och konstaterade att det verkligen är en levande modern klassiker. En ung Sylvia Plath möter vi i Körsbär i snön av Sanna Tahvanainen, Schildt & Söderströms förlag. Sylvia Plath kom till New York 1953 för att praktisera på modemagasinet Mademoiselle. I likhet med många andra unga kvinnor bodde hon på hotellet Barbizon.  Ellen Strömberg har skrivit en roman med titeln Klåda. Det är hennes andra bok efter succédebuten Jaga vatten. Klåda handlar om hur det är att ligga vaken om natten med klåda över hela kroppen. Kvinnan försöker sysselsätta sig med att tänka igenom relationen, vännerna och arbetet. Schildt & Söderströms förlag. Den ofrånkomliga gåtan handlar så klart om döden. Författare är Owe Wikström och Peter Strang.  Libris förlag. Harper Collins presenterar ännu en roman av den otroligt flitiga amerikanska författaren Joyce Carol Oates. Mitt liv som råtta heter den och handlar om en ung flicka som sätter samvetes röst framför lojaliteten med sin familj. Bokförlaget Tranans utgivning är alltid spännande. I höst kommer till exempel Krigets sorger av Bao Ninh som redan utsetts som en vietnamesisk klassiker. Ahmed Saadawi har skrivit om ockupationen av Irak i Frankenstein i Bagdad.  Författaren är född i Bagdad 1973 och är också poet, konstnär och journalist. På Bokförlaget Atlas kommer en ny roman av Joan Didion. Det sista han ville är titeln och handlar om Elena som på sin faders affärsuppdrag hamnar på en söderhavsö där turismen bytts ut mot underjordisk verksamhet, avrättningar och vapenhandel. Hösten 2019 släpper Netflix en film baserad på boken med Anna Hathaway, Willem Defoe och Ben Affleck. Varken är titeln på Lisa Förares debutroman. I den möts villaliv och mytiska väsen. Lisa Förares personliga och målande språk känns igen från hennes böcker om mat. Idag är hon romanförfattare och skriver krönikor i ICA Kuriren och Allt om mat..

Höst i huset

Juli var inte riktigt slut när jag tyckte att augustihimlen och med hösten infunnit sig. Och den höga luftfuktigheten och massor med småflugor runt all frukt. Inget fel alls på hösten men ofta är den som bäst när en passerat augusti. En positiv sak med hösten är Svensk Bokhandels höstboknummer. I år tycker jag att omslaget är ganska fult och omfånget känns tunnare. Illustraatören som gjort omslaget hoppas att en ska känna sig glad när en ser omslaget. Det fungerade inte på mig. Men Lotta Geffenblad säger att omslaget möjligen föreställer en klassisk poet med en märklig följeslagare. En fri poet i tvångströja? Nä.  Men i Höstens böcker finns med en hel del nya förlag och 130 sidor av de totalt 330 är presentation av debutanter. Och när jag väl börjar bläddra slår jag på måfå upp ellerströms förlag som har gett ut kvalitetslitteratur sedan 1983. Det stämmer verkligen. Här hittar jag Ono no Komachi, Måne svart som tusch, femradiga wakadikter skrivna av en av Japans stora poeter på 800 – talet. Man tror att hon varit hovdam en tid. Hon var vacker och hade många kärleksäventyr och tillägnades en rad no – spel. Tre kvinnor av Lisa Taddeo är en fackbok om erotisk längtan. Den bygger på intervjuer och i The Oprah Magazine sägs det att det är en omedelbar feministisk klassiker. Atlantis förlag liksom Ett halv liv av kärlek av Eileen Chang. Den tilldrar sig i Shanghai på 1930 – talet och ger en bra bild av livet i Kina vid den här tiden; särskilt som det tedde sig för kvinnorna. En sommar med Homeros av Sylvain Tesson blir jag riktigt nyfiken på och även Lars Lönnroths Geijerarvet. En släkthistoria om dikt och galenskap. En bok som jag verkligen ser fram emot är Den besvärliga Elin Wägner av Ulrika Knutson. Den kommer tyvärr inte förrän i oktober på Historiska Media. Nummer elva i den populära serien Släkten har titeln Skärvornas drottning och är skriven av Johanna Nilsson. Också Historiska Media. På Albert Bonniers förlag kommer W, en ny roman av Steve Sem Sandberg i september; Lina Wolffs, Köttets tid kommer i augusti; Bellman. Biografin av Carina Burman kommer i september liksom Sverige – Polen. 1000 år av krig och kärlek av Herman Lindqvist. Jag tror att jag ska ge mig på Serotonin av Michel Houellebecq också. Har aldrig läst något av honom. Men titeln verkar ju uppiggande om en så säger.

Sommar i stugan

Även om solen strålar ibland är det fortfarande iskallt i vattnet på ostkusten. Men vad gör väl det när det finns så mycket annat att göra utomhus. Att läsa i en bekväm stol under träden är väldigt behagligt. Hela familjen läser och huset bågnar av allas böcker. Någon läser Polens historia av Artur Szulc, 2017. Ett par av oss läser Äktenskap. Sex berättelser av Linda Skugge, 2019. En kan både fnissa och förgrysa sig allt efter behag. Sandvargen av Åsa Lind älskas av minstingen, 6 år.  Den verkliga bokslukaren är 8 år och hon skulle gärna sett att bokbussen kommit två gånger i veckan i stället för en. Bokbussar är otroligt betydelsefulla. Just nu står Ingelin Agerborns Tilda – böcker högt i kurs. Tilda råkar göra saker som inte är så lyckade; hon köper ett marsvin trots att mamma är allergisk; hon råkar göra sin pappa till astronaut; eller också råkar hon byta ut tant Doris hund. Dottern började läsa den fantastiska romanen, Väggen , av Marlen Haushofer och drabbades omedelbart av stämningen i den. Födelsedagsboken, The Friend ,av Sigrid Nunez, som jag läste ut i ett nafs handlar om vänskap mellan människor och mellan människa och djur och om att skriva. Den enda varelsen i boken som har ett namn är en klok och stilig grand danois som heter Apollo. I skuggan av en förlorad kärlek är titeln på en roman av kurdiske Mehmed Uzun som levt i Sverige i många år. Men romanen är skriven på kurdiska och översatt till svenska från tyskan av Ingmar Björkstén. Romanen handlar om en kurdisk man, Memduh Selîm, som lever  i exil som vill gifta sig med den vackra tjerkessiskan Feriha. Men upproret, kampen mot fransmän och turkar, kommer emellan. Sorgligt, poetiskt om kurdisk historia.  Ofta brukar det bli en deckare eller thriller om sommaren. Kanske blir det Gamarna av Maria Küchen. Om det blir någon. Jo, förresten jag har laddat ner Svarta näckrosor av Michel Buzzi på telefonen också.  Årets klassiker borde bli Porträtt av en kvinna av Henry James.  Amerikanskan Isabel Archer drömmer om att få styra sitt eget liv och när hon får ett  större arv kan hon få sin önskan uppfylld. Hon reser till Italien och möter de sofistikerade européerna

 

Två kämpande flickor

Den amerikanska författaren Tara Westover är vid det här laget 32 år. Allt jag fått lära mig är hennes självbiografi om uppväxten i en mormonfamilj. Fadern arbetade med sin bilskrot och modern gjorde naturmediciner och tjänstgjorde som självlärd barnmorska. Sju barn föddes det i familjen. Tara var yngst. Fadern, Gene Westover, förde ett hårdhänt regemente och både modern och alla barnen fick ta emot både hugg och slag. Skolgång var det inte tal om; alla myndigheter var opålitliga. Eftersom jordens undergång hela tiden ansågs stå för dörren konserverades det mycket i familjen. Flera av barnen ville komma hemifrån och studera. Näst äldste sonen lyckades ta sig iväg och Tara påbörjade en lång och envis kamp för att få göra det hon ville. Hon betraktas som en förrädare men ger aldrig upp hoppet om att få tillbaka kontakten med sin familj. Allt jag fått lära mig är stark läsning som berör. En beundrar styrkan hos den unga, ensamma flickan.

Den andra flickan är journalisten och författaren Leonora Christina Skov som berättar om sitt liv som lesbisk i den autofiktiva romanen Den som lever stilla. Hon är enda barnet och föräldrarna kan inte acceptera hennes sexuella läggning. Modern, som har beröringsskräck, beskyller till och med Christina för att ha förorsakat hennes bröstcancer. Stackars mormor försöker medla, vilket inte är hälsosamt för hennes svaga hjärta. Vid 21 års ålder får Christina veta att föräldrarna inte längre anser sig ha någon dotter. Naturligtvis vill de aldrig träffa någon av dotterns flickvänner heller. Christine lever till slut med Annette, som är lite äldre och med vilken hon hela tiden diskuterar sina romaner så också den självbiografiska romanen som håller på att växa fram. Christina är framgångsrik som skribent och författare, men det är inget som biter på föräldrarna. Nu har du fått mamma att gråta igen, är faderns ständigt återkommande meningslösa konstaterande. Christina börjar skriva väldigt tidigt.; ”mina berättelser kom ur ett fullkomligt osårbart ställe inom mig.” Hela romanen är full av referenser  till musik och litteratur  och många gånger vill en gripa till pennan och stryka under träffande formuleringar. Leonora Christina Skov beskriver själv sin roman som ”en skräckromantisk släktroman med homo/transtema.”

Sidospår

I höst kommer professorn i litteraturvetenskap i Lund Bibi Jonsson att berätta om sin bok Bruna pennor. Nazistiska motiv i svenska kvinnors litteratur. Jag lånade hem boken för att orientera mig och sedan spårade det ur totalt. Alla nya böcker som redan låg på hög och väntade fick ligga där de låg. Bibi Jonssons bok förde vidare till I otakt med tiden av Sif Bokholm. Om rösträttsmotstånd, antipacifism och nazism bland svenska kvinnor. Nazisten är ju vanligtvis en man. Vilka svenska kvinnliga författare avses? Och vilka är de nazistiska motiven? Annie Åkerhielm anses vara den mest produktiva och kända av dessa författare. Hon var dotter till den radikale socialisten Nils Quiding, som satt på sin kammare och drömde och skrev om ett enat Europa. Dottern Annie skrev romaner och dikter och så småningom artiklar i den tyskvänliga tidningen Nya Dagligt Allehanda. Annie Åkerhielm (1869 – 1956) satte Hitler näst efter Gud och hon gjorde resor i Tyskland och gillade allt hon såg. Med tiden blev hon alltmer uttalad nazist och det var inget hon stack under stol med. Hennes romaner hade stora framgångar men under slutet av sitt liv var hon tämligen bortglömd. Jag har läst romanerna Klyftan utan bro, 1923, historisk roman. Norrbys på Borregård, 1929, som mycket handlar om relationer, pengar eller inte pengar, anor och traditioner. Men – en dotter planerar att bli sjuksköterska; en annan sitter i biblioteket och läser Kant och Spinoza. Den tredje är bara intresserad av lantbruk och vill utbilda sig på Alnarp.  Bröderna från Vesseln tilldrar sig i Göinge och handlar om hur gamla tider möter nya. Innanför vallgraven, 1938, där vallgraven med sina sumpväxter är symbolisk ; kaprifolen och murgrönan gör att en inte kan se varken ut eller in genom fönstrena. Vid ett tillfälle visar en kvinna  en bild av sin ungdoms älskade och den som får se fotot utbrister: ”Ett vackert, ståtligt huvud,” sade jag.”Ett verkligt germanskt huvud.” Conradine svarar:” Alla de där rasfunderingarna hade vi då inte kommit på ännu; men han var av en gammal god släkt.” Jag kan tycka att det där med ”rasfunderingarna” är lite konfunderande. Romanens emanciperade kvinna säger vid ett tillfälle: ”Var äkta kvinna – och det var hon, trots overall och motorsport – vill att hennes man ska vara något. ”

Påskekrim

Det är nu väldigt många år sedan vi i Sverige tog upp den norska traditionen med påskekrim. Även om deckare och spänningslitteratur har fått stå tillbaka för mig under de senaste åren till förmån för en del annat så brukar jag utrusta mig med ett antal deckare inför varje påsk. På min telefon läser jag Ett ohyggligt avslöjande (2017) av den kanadensiska författaren Louise Penny. Hennes kriminalkommissarie, Armand Gamache, är så otroligt sympatisk. Han är klok och tappar inte humöret. Han är känd för sin skicklighet långt utanför staden Three pines i Quebec i Kanada. Louise Pennys allra senaste bok har kommit i år och den heter Det vackra mysteriet. Utmärkande för Louise Pennys böcker är vänlighet  och värme i kombination med grymhet och illvilja. Invånarna i Three pines är av ett speciellt slag. Det finns ett konstnärspar, ett par som driver en bistro; en fruktansvärt ilsken poet som heter Ruth Zardo och en bokhandlerska som heter Myrna.  Och så tänkte jag att jag äntligen skulle läsa något av Karin Slaughter så jag har lånat hem Den goda dottern. Charlotte är advokat med en familjetragedi i ryggsäcken. Nu blir hon inblandad i ett fall som återuppväcker de sorgliga minnena. Lite avvaktande är jag för Karin Slaughter lär vara ganska otäck. Emelie Schepp står sedan länge på min Att läsa – lista. 2016, 17,18 blev hon  årets deckarförfattare och det är ju fantastiskt. Broder Jakob är hennes senaste titel. Den handlar i första hand om två kvinnomord där mördaren har velat få dem att se ut som sjöjungfrur och sytt ihop deras ben. Broder Jakob skulle snarast bli höstläsning för mig. 196 reservationer på biblioteken i Skåne nordost, som tillsammans har 20 ex. Men – jag kan ladda ner E – boken Märkta för livet, den första boken om åklagaren Jana Berzelius. Det passar bra att börja ifrån början. Annabelle av Lina Bengtsdotter har länge väntat i hyllan. I lilla Gullspång försvinner en sjuttonårig flicka under mystiska omständigheter. Till och med Missing People står handfallna. Kriminalinspektör Charlie Lager från Stockholms nationella operativa avdelning beordras ut. Hon är inte speciellt pigg på uppdraget men lyder naturligtvis order. En bok om dagen blir det den här påsken.  Jaja, försöka duger. Glad läspåsk!

 

Evy Callmer
Namn: Evy Callmer
Presentation: Jag är bibliotekarie med stort intresse för texter av alla slag; böcker, tidningar, tidskrifter, bokbloggar, bruksanvisningar, innehållsdeklarationer m.m. Helst läser jag med penna i handen och stryker under och kommenterar. (Däremot är hundöron bannlysta i mina böcker!)

Sedan några år tillbaka har jag en egen blogg där jag främst skriver om böcker, författare och en och annan film. Bloggen är min personliga anteckningsbok som jag även inbjuder andra att läsa och gärna kommentera. Här hittar du den.

Fakta om läsecirkeln:
Tidningens läsecirkel är öppen för alla som vill vara med. Cirkeln leds av Evy Callmer, som väljer böcker och initierar diskussionsämnen. Alla är välkomna att diskutera böckerna i kommentarsfältet på bloggens inlägg.

Kategorier