Allt går bara utf­ör i olje­rika Venezuela

Pre­si­dent­valet i Venezuela i sön­dags hade in­gen­ting med de­mo­kra­ti att göra. Pres­i­dent Maduro vann med 68 pro­cent av de få­ta­liga rösterna. Val­del­ta­gan­det upp­gavs of­fi­ci­ellt till 48 pro­cent, men obe­ro­en­de be­dö­ma­re be­räknar det snarare till runt 20 pro­cent.

Den största delen av op­po­si­tionen, som har ma­jo­ri­teten i par­la­mentet som där­för be­rövats all makt av pre­si­denten, boj­kottade valet. De­ras tänk­bara kan­di­dater är an­tin­gen fängslade el­ler i exil. De två kan­di­dater som fick tillå­tel­se att del­ta har un­der­känt val­re­sul­tatet och an­klagat Maduro för val­fusk.

De har san­no­likt rätt. Myc­ket få, bort­sett från de mest tro­gna som drar nytta av kor­rup­tionen, skulle rösta på Maduro med tan­ke på den to­tala eko­no­miska kol­laps som hans sty­re in­ne­burit.

De senaste åren har tre mil­joner venezoleaner, var tionde in­vå­na­re, flyttat från hem­landet till grann­länderna Bra­si­li­en och Colombia för att för­söka hitta nå­gon för­sörj­ning.

De som blivit kvar är ofta pen­sio­närer, vars lil­la pen­si­on säl­lan räcker till en stan­dard över svält­ni­vån. På grund av de stora ut­lands­skulderna kan inte me­di­cin och an­nan ut­rust­ning im­por­teras så den en gång hög­klas­siga sjuk­vården har svåra pro­blem. Va­lu­tan faller och in­fla­tionen är sky­hög.

Venezuela be­höver både de­mo­kra­ti och ex­tern hjälp för att resa sig.