Är spelet om makten vik­tigast?

Me­dias när­mast hys­te­riska in­tres­se för det po­li­tiska spelet och kampen om makten ris­kerar leda till att män­ni­skor får en fel­ak­tig bild av vad po­li­tik egent­li­gen handlar om. Spel­te­o­rierna göder miss­nö­jet och miss­nö­jes­po­li­ti­kerna.

Un­ge­fär så brukar jag och andra po­li­tiskt ak­ti­va ut­trycka oss. Jag tycker det är be­fo­gat. Näs­tan alla po­li­tiskt ak­ti­va jag känner drivs av en är­lig am­bi­ti­on att för­ändra världen, göra den bättre. Själv­klart är kampen om makten vik­tig, men makten är ett me­del, inte ett mål i sig.

Ibland tvivlar jag emel­ler­tid.

Ar­bets­för­med­lingen varslade ny­li­gen 4 500 av sina an­ställda. Det mot­svarar un­ge­fär en tred­je­del av hela myn­dig­heten. Även för Kri­mi­nal­vården väntar upp­säg­ningar, för­vis­so inte lika många, men det har sig­na­lerats att det kan handla om hund­ra­tals.

Det här är inte re­sul­tat av att för­slag mejslats fram och se­dan pro­cessats och dis­ku­terats in­nan be­slut tagits. Nej, de dra­ma­tiska för­änd­ringarna be­ror på att Mo­de­raternas och Krist­de­mo­kra­ter­nas bud­get­för­slag röstades ige­nom. Ett bud­get­för­slag som togs fram i all hast och fram­för allt; de an­sva­riga för bud­get­för­slaget har inga som helst möj­lig­heter att ta an­svar för följderna. M och Kd vann en bud­get­om­röst­ning men för­lo­rade kampen om re­ger­ings­makten.

Vänner av ord­ning och reda kan för­stås fråga sig om det är så far­ligt. Näs­tan alla par­tier, in­klu­si­ve re­ger­ings­par­tierna, har sagt att de vill för­ändra Ar­bets­för­med­lingen. Kri­mi­nal­vården kämpar med un­der­skott, och oav­sett vem som be­stämmer lär det bli svårt att und­vika ned­drag­ningar. Dess­utom minns vi alla hur näs­tan en mil­jon stats­an­ställda i USA ny­li­gen tvingades klara sig utan löner. Lite ore­da borde vi tåla, kan­ske en del re­so­nerar.

Jo, men jag vill inte ha ett sam­häl­le där vik­tiga verk­sam­heter – för i Sverige be­trak­tar vi med all rätt of­fent­liga verk­sam­heter som vik­tiga – hotas av po­li­tisk god­tyck­lig­het och obe­fint­liga ana­lyser och un­der­lag.

Själv­fal­let är det inget kons­tigt att Mo­de­raterna och Kristdemokraterna vill ha en an­nan po­li­tik. Det är väl be­kant att båda par­tierna vill sänka skatter och dra ner på of­fent­lig verk­sam­het mer än många andra. Det märk­liga är att po­li­ti­ker driver ige­nom dra­ma­tiska för­änd­ringar väl med­ve­tna om att de inte kan ta an­svar för kon­se­kvenserna.

Vil­jan att värna verk­sam­heterna vägde lättare än am­bi­tionen att sätta krok­ben för sina po­li­tiska mot­stån­da­re. Det po­li­tiska spelet var vik­tigare än an­svaret för statens verk­sam­het.

Själv­klart, allt kan rättas till. Nu har vi änt­li­gen en ny rege­ring och den kan om ett knappt år ju­stera en del skatter och när det är dags att lägga en ny bud­get kan den ba­seras på ett mer ge­di­get un­der­lag.

Trots det, en­skilda har kastats ut i oviss­het och jag be­farar att män­ni­skors för­tro­en­de för po­li­ti­ker i största all­män­het har skadats. Jag tror näm­li­gen att män­ni­skor för­väntar sig att vi som är po­li­ti­ker för­söker ta an­svar och göra saker och ting bättre, oav­sett om vi till­hör en rege­ring el­ler sitter i op­po­si­ti­on. Kort sagt, män­ni­skor tror att vi är pre­cis så se­riösa som vi säger att vi är.

Jag tror män­ni­skor för­väntar sig att när valet är över är ock­så spelet om makten över.