Sofia Nerbrand: Begär inte för mycket i lönekuvertet

Frågan inställer sig när jag sitter på en presskonferens med Svenskt Näringslivs chefekonom Sven-Olov Daunfeldt, som presenterar kurvor som alla pekar neråt: skånska företag räknar med minskade försäljningsvolymer, investeringar och antalet anställda. De är dessutom mer pessimistiska än affärsidkare i övriga landet, inte minst på grund av de höga elpriserna i Sydsverige.

En restaurang- och hotellägare, som sitter med på pressträffen, förklarar att de dessutom har väldigt svårt att höja priserna gentemot kunderna för att få de intäkter som krävs för att kunna betala sina räkningar – för då får de färre gäster.

Som lök på laxen har många insett att deras reallöner har sjunkit i och med inflationen och håller därför hårdare i sina pengar. Det kommer att bli färre spabesök, luncher på stan och bröd från konditoriet. För att inte tala om köp av nya bilar eller beställningar av nya hus. När efterfrågan sjunker kommer bolag, som i grund och botten är välskötta, inte klara av att gå runt. Räkna därför med fler konkurser och tomma skyltfönster. Samt arbetslösa grannar och bekanta – om du inte drabbas själv.

Lägg därtill det obehagliga hybridkriget här – och ett mer intensivt och långdraget krig i Ukraina – som kryddar tillvaron med ännu högre risk. Inte konstigt att människor tänker sig för innan de konsumerar mer än nödvändigt. Och kräver kompensation i form av rejält höjda löner.

Priser påverkar definitivt människors beteende, men det gör även psykologi. Ju mer vi hör och ser av den intågande lågkonjunkturen, desto mer försiktiga tenderar vi att bli. Detta bidrar till att fördjupa och förlänga den ekonomiska nedgången. Samtidigt måste vi se realiteter i vitögat, hålla huvudet kallt och agera långsiktigt.

Efter oljekrisen på 1970-talet steg inte reallönerna, alltså köpkraften, trots att alla fick fler kronor i lönekuvertet. Detta höll i sig i två decennier, innan ekonomin och politiken blev sundare och vi fick ökad produktivitet som gav oss alla högre välstånd.

Vi behöver nu inse att vi kommer att bli relativt sett lite fattigare under några år – och att det är oklokt att kräva för höga lönelyft. För då kommer näringslivet att gå på knäna, fler förlora jobbet, det offentliga få lägre skatteintäkter, inflationen blåsas på och tillväxten bli lägre.

Det ligger därför i allas intresse att löntagarna och deras fackföreningar håller tillbaka sina lönekrav under kommande avtalsrörelser. Läget är dock delikat och liknar fångarnas dilemma: alla måste acceptera lägre löneökningar för att strategin ska få avsedd effekt. Avviker några fortsätter vi att trilla allt längre ner i den negativa spiralen.

Situationen har knappt varit värre sedan andra världskriget. Ett uppmaning från 1939 passar nu: ”Keep calm and carry on.” Hur vi väljer att reagera på problemen avgör framtiden.