Annons

Katarina Erlingson: Bra att Johan Pehrson är kamratlig med Jimmie Åkesson

Hårda ord i debatter behöver inte betyda att politiker är ovänner utanför kameraljuset.
Katarina ErlingsonSkicka e-post
Ledare • Publicerad 4 juli 2024
Katarina Erlingson
Det här är en krönika av en medarbetare på ledarredaktionen. Norra Skånes politiska hållning är grön och liberal.
Diskussionens hetta är en viktig del i den politiska ”teatern”, här personifierad av SD:s Jimmie Åkesson och Johan Pehrson (L).
Diskussionens hetta är en viktig del i den politiska ”teatern”, här personifierad av SD:s Jimmie Åkesson och Johan Pehrson (L).Foto: Fredrik Sandberg/TT

Kan man vara vän med en politisk motståndare? Svaret på frågan kan tyckas självklar, men är uppenbarligen inte det. Rubrikerna och diskussionen på sociala medier efter att Johan Pehrson (L) härförleden verkade viska som man gör till en kompis tyder på att man åtminstone inte får visa vänskapen öppet. Och inte i riksdagen. Särskilt inte om den förmodade kompisen är ledare för Sverigedemokraterna och man själv är ledare för det parti som säger sig värna de liberala gränserna mot ytterhögern.

Minns i sammanhanget själv en händelse från en valrörelse, kanske 2006 eller 2010. Jag stod på gågatan i Ystad och en intresserad väljare, en äldre dam, kom fram och ville diskutera. Då passerade en man som satt för Socialdemokraterna i kommunfullmäktige i Ystad. Vi hade känt varann i över tio år och suttit i en föreningsstyrelse tillsammans och jag visste knappt att han var partipolitiskt engagerad.

Annons

Vi hade inte setts på ett bra tag, så jag bad damen om ursäkt för att jag pausade vårt samtal, och kramade om min gamle vän och bytte några ord. När jag vände mig tillbaka till damen såg hon med stort ogillande på mig och fräste ”Kramar du en socialdemokrat?!” Som om det kunde vara bland det värsta man gjorde. Jag försökte säga att vi hade känt varandra länge och att det var roligt att se honom, men damen såg ytterst skeptisk ut. Antagligen la hon inte sin röst på mig och Centerpartiet i det valet jag var aktiv regionpolitiker på den tiden.

Politik är egentligen en lustig bransch, inte så mycket för det politiska spelet utan för hur den skildras i media och hur människor uppfattar debatter. Det går att vara vän med den man debatterar upprört med, särskilt om man vet att de verbala vapen man använder är en del av det politiska spelet. Politiker är beroende av uppmärksamhet och det får man i media, men det förutsätter att man säger eller gör något som känns nytt, intressant eller slagkraftigt. Dramaturgin är given, men efter debatten kan politiker ta en fika eller ett glas vin tillsammans.

Annie Lööf och Jonas Sjöstedt, före detta partiledare för C respektive V, uppskattade varandra trots de ideologiska olikheterna och drog landet runt på debatturné i flera valrörelser. De var hårda mot varann på scenen, men kunde skilja på sak och person och därför umgås även när kamerorna släcktes.

”Dramaturgin är given, men efter debatten kan politiker ta en fika eller ett glas vin tillsammans.”

Det förvånade säkert många väljare, för dessa får bara se när politiker använder ett högt tonläge mot varann. Kanske är det en del av dagens polariserade politik. Mest på riksnivå, men det smittar lätt av sig till region- och kommunpolitiken.

Det var kanske därför reaktionerna blev så starka när Johan Pehrson viskade ”mera tjafs!” till Jimmie Åkesson (SD) på väg till talarstolen i riksdagens kammare för någon månad sedan. Jimmie Åkesson svarade halvt skojfriskt genom en ”yes”-gest som förstärkte bilden av deras kamratliga jargong. Det var oklokt och otaktiskt gjort av framför allt Johan Pehrson; han var ju trots allt under full bevakning, men det är inte första gången han skapar rubriker på grund av taffliga uttalanden.

L och SD tillhör samma lag genom Tidöavtalet, även om många liberalpartister har svårt att smälta det. Johan och Jimmie träffas ofta, de har säkert tagit en och annan grogg tillsammans så det är inte konstigt om de har ett ledigt umgänge även fast de i ideologiskt står långt från varandra.

Men borde Johan Pehrson ha låtit väljarna få fortsätta leva i villfarelsen att politiker inte kan vara kamratliga mot varann? Eller gav han en nödvändig inblick i hur komplex politiken är och att väljarna borde få veta det?

Det är betydligt lättare att få igenom goda kompromisser om olika partirepresentanter kan prata med varann, och kompromisser är det som driver politiken framåt. Att Johan Pehrson kan prata kamratligt med företrädare för ytterkantspartier är i grunden bra – det är viss politik som åstadkoms tillsammans med ytterkantspartier som är det stora problemet.

Annons
Annons
Annons
Annons